Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 31 : Stralsund
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
Kapitlet inleds med ett klassiskt misstag, genom användningen av Hultmans memoarer har Ture Gabriel Bielke fått alldeles fel titel. På sidan 717 finns en annan märklighet, Brunner har inte förstått varför sedermera Fredrik I brukar benämnas "arvprins". På sidan 720-721 finns en verklig klassiker, Brunner har placerat August den starkes son Moritz inne i Stralsund istället för utanför. När det gäller förvanskningar/bristande studium av källmaterialet finns ett klassiskt exempel på sidan 708. Ett gardesmyteri i Stockholm har skildrats efter Fryxell, fast "förbättrats". Ett studium av t.ex. den stora regementshistorik som utarbetades under förra seklet hade visat att verkligheten var mycket annorlunda. Sidan 713 uppvisar formuleringar som på ett mycket "märkligt" sätt liknar Fryxells. Ett annat exempel finns på tidigare nämnda sidan 708.
Genomgången
Sidan 701: Riksrådet Bielke är bland dem som ska följa kungen. Nu blev Thure Gabriel Bielke dock inte riksråd förrän 8 juli 1727, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Sidan 703: Den slöe, njutningslystne Fredrik är förlovad med kungens syster. Vilket passar in på Fredrik I av modell 1730- eller 1740-tal, men knappast på den man som genom ett giftermål med kungens syster hade sett en möjlighet att bli kung i Sverige. Och Karl XII hade säkert inte gjort en goddagspilt till generalissimus. Sidan 708: Gardessoldaterna lägger ned vapnen, 100 man tas i fängsligt förvar. Var tionde ska på kungens begäran hängas, resten springa gatlopp. Detta inträffade i Stockholm den 19 april 1715, alltså flera månader efter kungens ankomst till Stralsund. De protesterande blev dock rätt snart nedtystade av officerarna och embarkeringen genomfördes. Den dom som föll innebar att var tionde man, tillsammans 8 stycken, fick löpa 4-5 gatlopp. De som befanns mest brottsliga, 2 korpraler och 21 man, dömdes till döden. Justitierevisionen mildrade domarna. En korpral avrättades, efter lottdragning också den andre. 12 man fick efter lottning löpa 7 gatlopp och sedan föras till Marstrand, resterande 9 man fick löpa gatlopp 5-9 gånger. Karl XII stadfäste 3/1 1716 de av justitierevisionen fastställda straffen. För detta, se Kungl. Svea Livgardes historia IV s. 600 f. Detta är en typ av förvanskning som är mycket vanlig i bokens första kapitel, jämför t.ex. med rättsfallen på sidan 118-120. Brunner tar en verklig händelse, behåller ramen men ändrar innehållet - jämför till exempel med rättsfallen på s. 118-120. Förfarandet "underlättas" givetvis genom underlåtenhet att ta reda på fakta, i det aktuella fallet ur ovan anförda regementshistorik. Istället får Fryxell agera "källa", Brunners uppgift är hämtad ur (1903), del 26, s. 42 f. Men Fryxell har här inte riktigt räckt till för Brunners syfte, därför att F. inte påstår att Karl XII personligen skulle ha tagit del i bestämmandet av straffet. Fryxell var nämligen medveten om att Karl XII i april 1715 befann sig i Stralsund och att oroligheterna hade inträffat vid Livgardet i Stockholm, kungen kunde alltså inte ha haft något att göra med en krigsrättsdom dagen efter oroligheterna.
Man ser här hur Brunner övertagit Fryxells beskrivning, men låter Karl XII personligen gripa in - "på min begäran". För vad som verkligen hände, se ovan. Sidan 708: Karl XII äcklas av fredsförsöken. Nu förhöll det sig på ett väsentligt annorlunda sätt. Karl XII hade alls inget emot fredsförhandlingar, se t.ex. hans brev till Ulrika Eleonora av den 2 september 1714 (Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 124-136.). Det han opponerade sig emot var en stor fredskongress där de mot Sverige fientliga makterna kunde agera i samråd. Kungens plan var istället att spela ut de olika makterna mot varandra i hemliga separatförhandlingar för att splittra koalitionen. Samtidigt skulle man passa på att stärka krigsmakten och sedan "medh värian först förskaffa oss bättre anseende". En lika logisk som enkel plan, vilken också kom att följas under de kommande åren. För kongressen i Braunschweig, se även Almquist s. 296 ff. Sidan 708: Erik Sparre sändes till Ludvig XIV för att bedja franske kungen att tala mig till rätta. Erik Sparre var halvbror till Karl XII:s favorit Axel S. och hade i många år varit i fransk tjänst. Den 20 januari 1714 utsågs han av Karl XII att vara Sveriges ombud vid kommande fredsförhandlingar mellan Tyska riket och Frankrike. Något senare blev han av Ludvig XIV ombedd att för Karl XII framlägga ett förslag som innebar att Preussen, mot erhållande av Stettin, skulle hjälpa Sverige till en fördelaktig fred under fransk bemedling. I sammanhanget kan nämnas att Sparre i förtroliga chifferbrev ibland hade kallat Karl XII för "busen", se Leijonhufvud, S., Erik Sparre och Stina Lillie, s. 126. Sensommaren 1714 var Sparre i Baden, där han agerade för att få Sveriges tyska provinser säkrade genom att tas upp i fredsavtalet, något som dock misslyckades. I mitten av november kom Sparre till Kassel där han till sin häpnad fick höra att "busen" två veckor tidigare hade passerat staden. Sparre begav sig då till Stralsund och "busen" blev raskt "Hans Majestät", se Leijonhufvud s. 157. Den 18 december 1714 skriver Sparre till Stina Lillie och berättar att kungen ska sända honom till Paris. Karl XII har varit ytterligt nådig, berättar S., och bland annat frågat om nyheter rörande Stina Lillie och sagt: "Stina är min gambla bekante från ungdomen. Skulle hon intet gärna vela gå till Frankrike igen?" Sparres uppdrag var att försöka utverka franskt stöd, såväl militärt som pekuniärt. Ludvig XIV var dock ovillig att sträcka sig så långt som Karl XII önskade, men den 3 april 1715 (n.s.?) undertecknades dock en defensivallians med Frankrike vilken skulle ge Sverige subsidier på 600 000 riksdaler. Brunners soppa är hämtad ur Fryxell (1903), del 26 s. 28 f. Sidan 708: Karl XII råkar i delo med kejsaren över dennes spanska kungatitel, kungen utnämner dock Cronhielm som svenskt sändebud vid fredskongressen. Detta är Fryxell. Utnämningen kom dock först i februari 1716, alltså ungefär ett år efter här beskrivna händelser, se Svenskt biografiskt lexikon 9, s. 188. Också detta illustrerar Brunners tillvägagångssätt. Här har vi två händelser som av Fryxell omnämns strax efter varandra, utan närmare tidsangivelser. Brunner gör då likadant, eftersom han bygger på Fryxell och inte på "urkällorna" som han själv hävdar.
I en uppsats i Karolinska förbundets årsbok 1926 har Per Sörensson benat upp problemen. Dispyten om kejsarens spanska titel löstes på våren 1715, problemen runt kongressen i Braunschweig hade sin grund i att Karl XII, i enlighet med stadgarna för riket, först krävde återställande av de svenska provinserna innan förhandlingar inleddes. Detta ville inte kejsaren acceptera skriftligen, utan lät enbart göra vissa svävande muntliga förklaringar via riksvicekanslern Schönborn. Detta kom till svenskarnas fienders kännedom, vilket satte kejsaren i en besvärlig situation. Den politiska utvecklingen våren 1715 förändrade sedan situationen till svensk nackdel. Sidan 709-710: Karl XII råkar i delo med holländarna över trafiken på de av ryssarna besatta hamnarna. Nu var kaperier verkligen inget svenskt påfund, såväl sjömakterna som Frankrike hade bedrivit samma verksamhet under både pfalziska och spanska tronföljdskriget. Det speciella i den svenska situationen var blockadfrågan. I gällande fördrag fanns paragrafer som berörde förbud mot handel på blockerade orter, men de skrivningarna rörde blockader under krig av hamnar tillhörande fienden. Karl XII:s position var att de baltiska hamnarna var svenska så länge de inte avträtts i något fredsavtal och att han följaktligen var i sin fulla rätt att förbjuda handel på dem. Sjömakterna var beroende av import av vissa nyckelprodukter som producerades i Östersjöområdet och för dem var ostörd handel mycket viktig. Två helt olika intressen kom alltså i konflikt, precis som de hade gjort många gånger tidigare - då med Sverige på kärandesidan. För kaparkriget se bl.a. Ericson, L., Lasse i Gatan. - Lund, 1997.
Sidan 710: Till Danmark och Sachsen sällar sig nu Hannover och Preussen. Nu vet jag inte vad som har hänt med ryssarna, men den hannoveranska krigsförklaringen utfärdades först den 4 oktober 1715, se Schartau, S., Förhållandet mellan Sverige och Hannover 1709-1715, s. 196. Kriget mellan Sverige och Preussen bröt ut i slutet av april 1715, efter att svenska trupper besatt Usedom och fördrivit den preussiska garnisonen, se Bidrag til den store nordiske krigs historie 6, s. 168 f. Sidan 710: Ryssar och sachsare hade borttagit fästningen Stettin. Som tidigare (not till s. 688) nämnts hade Stettin inte intagits av ryssarna, utan ställts under gemensam holsteinsk och preussisk förvaltning. Sidan 711: Karl XII återtar i februari Wolgast, 148 döda. Kungen beskådar dem. Det hela var helt oblodigt, se Bidrag..., del 6, s. 153. Alltså inga döda att stirra på. Låt oss se på ett stycke ur Brunners text och se vilka motsvarande formuleringar det går att finna hos Fryxell.
Tredje radens "besittningar" ska givetvis vara "besättningar", d.v.s. garnisoner. Sidan 711: Efter några meningslösa underhandlingar beslutar Karl XII att jaga bort allt fientligt manskap från Usedom och Wollin. Detta är Fryxell (1858), del 26, s. 35. Besättandet av Usedom ägde rum först i april, se Bidrag... 6, s. 168. Då var det f.ö. redan klart att Preussen skulle gå in i kriget, bara tidpunkten var osäker. Sidan 712: Karl XII tadlas mycket eftersom han lovat att avvakta resultaten av fredsförhandlingarna i Braunschweig. Svenska sändebudet i Berlin utvisas. Som även Fryxell noterar deltog inga svenska delegater i några förhandlingar i Braunschweig. De förhandlingar Fryxell här avser torde vara de svensk-preussiska, se (1858), del 26, s. 37. Det här är en rätt intressant punkt. Enligt Bidrag..., s. 168 angrep svenskarna Usedom den 22 april och detta jämte den danska sjösegern vid Femern den 24 förmådde den preussiske kungen att gå till aktion. En av de första saker han gjorde vid nyheten om den svenska ockupationen av Usedom var att utvisa det svenska sändebudet. Bidrag följer nya stilen. I Konung Karl XII:s egenhändiga bref återges ett till Ulrika Eleonora av den 2 maj (nya stilen). Där berättar kungen om den svenske ministerns utvisande samt en del annat fientligt som preussarna gjort. Stefan Hartmann säger i Die Beziehungen Preussens zu Dänemark 1688-1789 (s. 72 f.) att Karl XII ockuperade Usedom som en reaktion på envoyéns utvisning. Det tycks alltså finnas en del oklarheter här, men det förefaller mig som ockupationen av Usedom kom före Friesendorffs utvisning (Det är också vad Jöran Nordberg säger). Sidan 712: I mars anländer de sista av Karl XII:s 44 000 man starka armé. Nu var det ju dock så att 44 000 inbegriper de förband som lämnades kvar i Polen under befäl av Krassow. Dessa hade efter nyheten om Poltava dragits tillbaka till Pommern. Så några fler än de från Bender anlända fanns allt kvar. Sidan 712: Till hjälp har kungen också fått den enfaldige figuren Hultman. Detta är förstås inte Karl XII, utan snarare August Strindberg. Det finns inte någon som helst uppgift som antyder att Karl XII skulle ha ansett Hultman som enfaldig. För Hultman se bland annat Gunnar T. Westins efterskrift i 1986 års utgåva av H:s berättelse. Sidan 712-713: Kungen anser idén att prägla falska mynt förträfflig. Goertz sätts att genomföra projektet. Med tanke på att vi nuförtiden som valuta använder pappersbitar försedda med en siffra och lite vackra bilder är det här en skäligen egendomlig synpunkt. "Falska" mynt var det ju inte frågan om, utan om mynt där metallvärdet inte motsvarade myntets valör. I sin uppsats Karl XII i Stralsund 1714-1715 (KFÅ 1974) skriver Sven Grauers att det helt saknas källmässigt stöd för tanken att Goertz i detta tidiga skede skulle ha spelat någon roll. Sidan 713: Den rosigt unge Croissy kommer till Karl XII, Karl XII blir förtjust i honom. Louis-Francois-Henri de Croissy (1677-1747) var alltså 5 år äldre än Karl XII och vid tillfället alltså 38 år gammal. Så "rosigt ung" var han måhända inte.
Man noterar de remarkabla likheterna. Notera också hur "Croissy var hänförd" får en mycket skrytsammare ton när omdömet läggs i Karl XII:s egen mun, istället för i Fryxells. Det kan tilläggas att de citerade raderna ur brevet sannolikt kommer från Hans Villius urkundsutgåva Karl XII. Croissys beskrivning är f.ö. också tryckt i Karolinska förbundets årsbok 1910 och är givetvis i original mycket längre. Sidan 713: Croissy försäkrar Karl XII att Stralsund inte kan intas. Karl XII var knappast korkad och hade varit ute i kriget länge nog för att förstå att det inte fanns några ointagliga fästningar. Däremot sökte Croissy, i sitt arbete med att påverka den preussiske kungen, förstora upp svårigheterna att inta Stralsund. En taktik som inte var speciellt framgångsrik. Sidan 714: Karl Wachtmeister var son till amiralen med samma namn. Fryxell skriver: "son af den ryktbare general-amiralen grefve Hans", vilket är korrekt. Sidan 714: Greve Karl Wachtmeister har fått i uppdrag att bl.a. sadla hästar. Karl XII gjorde här ett olyckligt ingrepp på det sjömilitära området, då han den 26 mars 1715 skärpte Wachtmeisters instruktion och den 4 april genom schoutbynachten Hans Anckarstierna lät instruera W. att angripa fienden oavsett dennes styrka. Liknande instruktioner gavs också via amiralen Henck. Som Wachtmeister var oerfaren följde han dessa instruktioner till punkt och pricka och angrep den 13 april en närmast dubbelt så stark dansk eskader. För detta se Ätten Wachtmeister genom seklerna III:1, s. 20 ff. Hästsadlingen torde ha varit en bisak, i fall den alls ingick i instruktionen. Sidan 714: Kapten Tordenskiold avskar återtåget. Han adlades först 1716 och hette alltså vid det aktuella tillfället fortfarande Peder Wessel. Sidan 715: Wachtmeister, som inte lydde order, åsamkade Karl XII stor skada och vanheder. Vilket är komplett nys i fall meningen är att detta ska vara Karl XII:s åsikt. Den 22 april skrev han till systern Ulrika Eleonora och bagatelliserade (sin vana trogen) det inträffade, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 139 f. Den fångne Wachtmeister befordrades i januari 1716 till viceamiral, vilket visar att Karl XII inte var gramse på honom. Sidan 715: 6 örlogsskepp förstördes. Flaggskeppet förstördes av svenskarna, övriga bärgades av danskarna, se Ätten Wachtmeister genom tiderna. D. III:1, s. 22. Sidan 715: Karl XII har från Sverige tillkallat artilleriöversten Carl Cronstedt. Som Cronstedt själv berättar i sin dagbok (Historiskt magasin I, s. 135) kallades han till Stralsund av general Dücker en dryg vecka innan Karl XII ankom till staden. Sidan 715: Det utbryter oroligheter i Stralsund och Wismar, element ur garnisonerna plundrar. Kungen låter hänga 30 "fega förrädare". Uppgifterna om oron finns hos Fryxell (1858), del 26, s. 45. Det ska ha inträffat våren 1715. Hängningarna nämns dock inte. Min erfarenhet av Brunners fantasifulla handlag med fakta gör mig skeptisk till dylika siffror. Sidan 715: Karl XII utvecklar en ofattbar snabbhet till häst och kan på en och samma dag visitera poster på 5 mils avstånd. För det krävs knappast en "ofattbar snabbhet", speciellt inte för en man till häst. Och Karl XII var dessutom inte någon sjusovare, varför hans dagar blev långa. Sidan 716: Karl XII funderar på att störta den engelske kungen Georg I, som han en gång upphöjt till kurfurste av Hannover. Vad är då detta för ett egendomligt påfund? Kejsaren hade givit Ernst August av Hannover värdigheten redan 1692, se Schartau s. 4. Och då var Karl XII bara 10 år. Det dröjde innan riksdagen accepterade det hela, men de som sökte motarbeta en introducering av den nye kurfursten fick inget stöd av Karl XI:s Sverige. Den formella introduktionen kom först 1708. Sidan 716: Karl XII tycks mena att Jacob II orättmätigt störtats. Också rena fantasierna. Sverige hade sedan 1688 haft i huvudsak goda förbindelser med sjömakterna och definitivt inte tagit parti för den störtade Jacob II, vars anspråk användes som ett politiskt medel av Ludvig XIV. Jacob var dessutom katolik medan Wilhelm III var protestant. Att Karl XII skulle ha föredragit Jacob av något slags legitimitetsskäl ter sig högst osannolikt. Låt mig göra en formuleringsjämförelse:
Sidan 717: Amiralen Norris anländer med 32 örlogsfartyg och 500 handelsskepp. Kungen hotar vid avseglingen Norris och torkar av blod på dennes rockuppslag. Det här är så dumt att det blir komiskt. Norris hade avseglat från Themsenmynningen den 29 maj 1715 med 16 linjeskepp, två fregatter och 60 handelsfartyg, se Murray, J. J., George I, the Baltic and the Whig split of 1717, s. 161. Vid Helsingör sammanträffade han den 10 juni med den holländske amiralen de Veth som hade 12 krigsfartyg och över 200 handelsfartyg. Den 11 sändes en kurir till James Jefferyes som uppehöll sig i Stralsund. Denne presenterade ett memorial som Karl XII helt enkelt inte brydde sig om att besvara. Kuriren måste alltså återvända utan besked och smugglades i juli ur staden. Norris träffade aldrig Karl XII, vare sig i samband med ankomsten till Östersjön eller i samband med avseglingen på hösten. Brunners "urkälla" är Fryxell (1903), 26, s. 32. Komiskt, övermåttan komiskt. Sidan 717: Fredrik av Hessen-Kassel skriver, sedan förmälningen med kungens syster är han Sveriges arvprins. Den var nästan ännu bättre. Fredrik av Hessen hade ingen som helst position i förhållande till svenska tronen, egentligen var saken sådan att makan Ulrika Eleonora genom sitt giftermål möjligen t.o.m. hade förlorat sina arvsanspråk. Det var också den position som togs av rådet den 21 januari 1719, se Thanner, L., Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död. s. 174 f. Sidan 717: Tsar Peter har lovat att massakrera strandvakten mellan Gävle och Södertälje. Ett intressant löfte, som dock knappast avgavs. Det är Fryxell som spökar igen. I (1903), del 26, s. 47 nämner han att arvprinsen förde befäl över de trupper som förlagts mellan Gävle och Södertälje till kustens försvar. På påföljande sida står sedan att tsaren hade lovat sina allierade att 1715 göra en landstigning inom gamla Sveriges gränser. Sidan 718: Fredrik utnämns till överbefälhavare över sina arméer i Sverige. Om arméerna var hans så var han väl redan överbefälhavare? Man kan misstänka att Brunner här "lånat" en formulering som sett ungefär så här: ”Karl XII utnämnde arvprinsen till överbefälhavare över sina arméer i Sverige" och för ett ögonblick missat att Carolus Rex berättas i jag-form. Sidan 718: Den enögde korpral Bruce är den ende överlevande från Norra Skånska kavalleriregementet. 59 underbefäl, ryttare och trossdrängar hade gått i rysk fångenskap, 13 av dessa hade avlidit under marschen till Moskva, 33 andra dog i sibiriska fångläger. 12 hade tagit rysk tjänst och endast ryttaren nr 97 Fält var kvar vid fångutbytet. Intressant. Jag trodde först att Brunner hade läst Chr. v. Warnstedts utredningar av regementet i Släkt och hävd 1993-1996, men inte begripit dem. Sedan trodde jag att han hade läst Ennes Biografiska minnen af Carl XII:s krigare, vari ingår en rulla över Landskrona kompani. Men när jag sedan plockade fram Ennes och inte ens där kunde få en rimlig förklaring till denna egendomliga uppgift blev det hela mycket mystiskt. Måhända är det istället i någon sagobok som Brunner har tittat. Nu förhöll det sig givetvis mycket annorlunda än så här. Bruce hade kommit hem redan 1710, se Släkt och hävd 1994, s. 365, och hade då blivit regementsadjutant. Sedan avser ovan angivna siffror givetvis endast ett kompani, inte hela regementet. I sin bok Skånska kavalleriregementet 1658-1928 skriver Max Schürer von Waldheim att ca 300 underofficerare och meniga gick i rysk fångenskap vid Perevolotjna, alltså drygt 5 ggr så många som Brunner anger. Hem efter fredsslutet ska ca 23 officerare och 8-10 gemena ha kommit, se Schürer von Waldheim s. 73. Sidan 719: Karl XII åskådar sjöslaget vid Rügen den 28 juli, blir rasande och besviken över utgången. I själva verket befordrades den svenske befälhavaren amiral Sparre till överamiral den 4 augusti 1715, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. För mer om årets sjöstrider se också Unger, G., Karl XII och Östersjökriget 1715. - Stockholm, 1928. Sidan 720: Den unge greve Moritz av Sachsen tar sig in i staden för att se Karl XII i strid. Nu var den gode Moritz son till August II, kurfurste av Sachsen, som låg i krig med Sverige. Och inte nog med detta, trots sin ringa ålder (född 1696) var Moritz sedan 1712 överste för ett sachsiskt kavalleriregemente och hade som sådan deltagit i slaget vid Gadebusch. Det var alltså i sin egenskap av sachsisk överste som Moritz var närvarande vid Stralsund, se vidare Hulot, F., Le marechal de Saxe. - Paris 1989. Ovan anförda omständigheter torde göra det tydligt att Moritz höll till utanför murarna, inte innanför. Sidan 720: Karl XII gör en båtutflykt med nämnde Moritz och visar då sitt stora mod. Moritz blir imponerad. Se föregående anmärkning. Sidan 721: Den svenske löjtnanten Warburg som pryglats av sin överste rymmer till preussarna och visar dem var de ska anfalla. En av de versioner som Fryxell anför, dock utan att ge löjtnantens namn. I Geschichte der Königlich preussischen Armee bis zum Jahre 1807, del 1 (s. 640 f.) ger Curt Jany en mer plausibel version, nämligen att den preussiske generaladjutanten v. Köppen hade växt upp i Stralsund och kände området. Jany nämner att Köppen dagen efter kuppen befordrades till överste. Fryxell ger f.ö. uppgiften om Köppen i den löpande texten och nämner löjtnanten i en not, en fingervisning om vilken av versionerna som han ansåg var mest tillförlitlig, se Fryxell (1903), del 26, s. 62. Sidan 721: Preussarna gör försöket natten till den 18 oktober. Enligt Jany skedde det natten mellan den 4 och 5 november, d.v.s. natten mellan den 24 och 25 oktober. Detta torde också var det riktiga. Sidan 721: Preussarna erbjuder genom en svensk auditör förlikning, Karl XII avsätter auditören. Detta är hämtat från Fryxell (1903), del 26, s. 62. Källa ska vara ett franskt ministerbrev av den 28 oktober 1715. Det framgår inte vem denne minister var, varför uppgiften bör tas med en stor nypa salt. Sidan 721: "Kärringarna" kapitulerar utan motstånd vid Altefähr. Då är vi ute och valsar i kronologin igen, denna kapitulation inträffade efter den strid vid Stresow som skildras på sidan 723-724. För detta se t.ex. Hatton, R., Charles XII of Sweden, s. 407. Sidan 721: På Lejonmarcks egendom Finsta har flera generaler och överstar heligt lovat sitt biträde till att få Karl XII skjuten i Stralsund. Brunner i aktion igen. Fryxell (1903), del 26, s. 56 skriver: "Flera generaler och öfverstar i roslagshären sägas ock hafva lofvat sitt biträde, ifall Karl blefve skjuten vid Stralsund". Jag har dristat mig att kursivera "ifall", som ju som bekant inte har riktigt samma betydelse som "biträde till att få". Fryxells källa är också här dessa franska ministerbrev. Sidan 722: Kungen sover på marken, skyr inte bomberna som slår ned. Detta är Fryxell (1903), del 26, s. 64 f. Sanningshalten kan sannolikt diskuteras. Sidan 722: Befälhavaren på Usedom Kuse-Slerp får order att försvara sig till sista blodsdroppen. Detta är Voltaire och före honom Limiers. Det där med "Slerp" har jag dock mycket svårt att tro på. Det fanns däremot en officer med det mer "normala" namnet Johan Kuse, se Lewenhaupt I, s. 367. Sidan 723: Överstelöjtnant Karl Torstensson lyckas ta sig in i skansen med hop livgardister. Carl Ulrik Torstensson (1685-1727) var endast kapten vid Livgardet. Sidan 724: Dahldorff stupar, men det skadar inte mycket då hade klent förstånd. Nja, riktigt så ska kungen inte ha uttryckt sig. Enligt Villelongue ska Karl XII ha sagt (fast knappast på franska): "C'est un general que nous perdons mais il n'avoit point de teste c'estoit la verité", vilket väl bör översättas med: "Det är en general vi har förlorat, men han hade inte något huvud, det är sanningen.” Att det "inte skadade mycket" får väl sägas vara hårt dragen tolkning. För detta, se Voltaire, Histoire de Charles XII. - Oxford, 1996, s. 509. Sidan 725: De som förläggs i skansen Alte Fehr får order att försvara sig till siste man. Detta är då förstås samma händelse vars slut redan skildrats på sidan 721. Sidan 727: Goertz passerar fiendens linjer i en slup för att föreslå utvägar. Enligt Hatton (s. 410) lämnade Goertz staden redan den 9 november. I valet mellan Hatton och Brunner väljer jag förstnämnda.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10 |