Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 23 : Veprik
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Ernst Brunner i Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
I detta kapitel märks framför allt de starka influenserna från såväl karolinska dagböcker som Fryxell och Ernst Carlson. På sidan 476 fick ett ganska lustigt exempel på detta, ett av Carlsons omdömen blir Karl XII:s. Bland de mer anmärkningsvärda förvanskningarna finner man på sidan 470-471. "Karl XII" beordrar först att alla människor ska huggas ned - fast det är folktomt. Sedan kommer då knektarna tillbaka med rövade kvinnor, uppenbarligen hämtade ur de folktomma orterna men alltså inte nedhuggna - som "Karl XII" ska ha beordrat. På sidan 482-484 återges Gustaf Abraham Pipers berättelse, typiskt nog med slutet bortplockat.
Genomgången
Sidan 461: Saken med Mazepa menageras genom furstinnan Dolska och kung Stanislaus. På sidan 420 påstår Brunner att intima kontakter togs flera månader tidigare genom en hemlig budbärare som besökte Karl XII i Radoskovice. Sidan 461: Mazepa anländer i spetsen för en zaporogisk krigshär om 2 000 man. Zaporogerna var de kosacker som hade sitt centrum i Chortomlyk sich under hetman Hordienko, de slöt sig till Karl XII först i mars 1709. För detta se bl.a. March, G. P., Cossacks of the brotherhood, s. 164 ff. Sidan 463: Mazepas systerson Vojnarovski. Oavsett vilken namnform som väljs kanske man kan begära att den tillämpas konsekvent? På sidan 478 heter samme person "Winjarowski" och på sidan 578 heter han åter "Vojnarovski". Sidan 463: I byn Kritzov har krigskommissarien Cederholm nyligen erövrat ett hundratal brännvinspipor. "Kritzow", nuv. Krycau i Vitryssland, ca 9 mil ostsydost Mohilew, passerade armén med början den 18 september, då broar över floden Soz, se t.ex. C. M. Posses dagbok. Joachim Lyth kom till Kritzow den 20 september och berättar att man strax intill staden då fann 100 stora pipor brännvin. Varje regemente tilldelades en pipa, se Lyth, J., Joachim Mathiae Lyths dagbok. - Stockholm, 1986. - S. 60. Som Brunner här nått början av november kan inte den 20 september anses vara nyligen. Sidan 464: Erik Dahlberghs brorson dyker upp igen. Vilket han alltså inte var, se noten till sidan 411. Sidan 464: Kungen meddelar nyheter till Adlerfelt på kansliet. Som redan har nämnts ett flertal gånger var Adlerfelt inte kanslitjänsteman utan hovjunkare. Sidan 464: Dahlberg på besök i högkvarteret. Detta är hämtat från Alexander Magnus Dahlbergs egen berättelse, en illustration av ett problem jag berört tidigare. Det fanns säkert tusentals andra karoliner som hade likartade upplevelser, men Dahlbergs minnen har råkat bli nedtecknade. I stället för att utnyttja romanens möjligheter skriver Brunner sig fram ovanpå ett tjockt lager av Fryxell, Adlerfelt, Ernst Carlson samt en och annan karolinsk dagbok. De senares uppgifter lånas in, ibland rakt av, och blir till mer eller mindre betydelsefulla episoder i Karl XII:s liv, fast de förmodligen var rena rutinhändelser för honom. Sidan 465: Övergången av Desna stiligare än Alexanders övergång av Granicus. Detta är då förstås ingen storvulen och skrytsam jämförelse som Karl XII själv gjorde, utan en observation nedtecknade på äldre dagar av Stanislaus Poniatowski, se Historisk tidskrift 1890, s. 201. Sidan 465: Mazepa har samlat rika förråd till Starodub, Hadjatsj och Romny. Nu är det ju emellertid ganska länge sedan Brunner omtalade att Starodub fallit i ryssarnas händer, se sidan 453. Sidan 467: Den svenska armén, 30 000 man stark, förläggs mellan Romny och Gadjatj. Man kan förstås undra varför en och samma ort stavas "Hadjatsj" på sidan 465 och "Gadjatj" på sidan 467. Sedan kan man då göra ett litet matematiskt experiment. Som Waller visade 1957 var huvudarmén vid årsskiftet 1707-1708 ca 33 000 man stark. Brunner meddelar sedan att 9 242 man dog under marschen genom skogarna i slutet av september 1708. Återstod då gjorde alltså 23 758. Sedan tillkom, likaledes enligt Brunner, exakt 6 503 man. 23 758 + 6 503 ger en summa av 30 261. Då inträffar det högst egendomliga att armén följaktligen endast hade förlorat 261 man från början av år 1708 och fram till marschen mot Severien i slutet av september samma år. Och detta alltså trots att man utkämpat slaget vid Holovczyn, striden vid Malatitze, kavalleridrabbningen vid Rajovka och en mängd andra mindre strider samt periodvis genomgått stora strapatser, t.ex. under marschen genom Masurien. Ett annat alternativ är att Brunner har fel. Som vanligt. Sidan 467: Tsaren utfäster belöningar för fångna eller skjutna svenskar. Detta är Fryxell (1856), del 22, s. 154. Enligt Fryxell var belöningen dock 5 rubel för en fången soldat eller ryttare och 3 rubel för en skjuten dylik. Sidan 468: Tsaren, den förbannade råtthunden, var överlägsen Karl XII i två ting: att ljuga och löpa. Bortsett från råtthunden, som måhända tillverkats i Brunners verkstad, är detta Josias Cederhielms röst och inte Karl XII:s: "Mest bekymrar mig, att fienden emellertid ej underlåter att utsprida en hop osanning; ty vi måste bekänna honom vara oss öfverlägsen i tvenne ting näml. att ljuga och löpa.", se Carlson, s. 203 (Brev från 6/12 1708). Sidan 468: Efter Lesnaslaget får Ludvig XIV råd av sin agent i Polen. Den citerade passusen anförs av Carlson i en not på s. 183. Det säges vara hämtat ur ett brev från Grofey till Bonrepaux, daterat Danzig den 5/15 oktober 1708. Då kan man konstatera ett antal saker: 1. Brevet är inte till Ludvig XIV, utan till Francois d'Usson de Bonrepaus (1650-1719). 2. Brevet är skrivet så nära slaget vid Lesna att detta ännu inte kan ha varit känt för brevskrivaren. 3. Brevet avsändes från Danzig och Karl XII, som ju ska föreställa bokens berättare, kan alltså inte haft en aning om innehållet eller ens brevets existens. 4. Brevets konstaterande att Karl XII inte var att räkna med för Frankrikes intressen kan nog sägas vara föga djupsinnigt, eftersom han ju inte ens i Altranstädt visade några tecken på att ta Frankrikes parti. 5. Citatet ger i sig själv knappast stöd för åsikten att Karl XII gick sin undergång till mötes, detta framgår däremot möjligen av själva brevet. 6. Formuleringen är starkt influerad av Ernst Carlson. Brunner skriver: "Ensam och halsstarrig kämpade jag med mitt öde och gick ohjälpligt mitt fördärv till mötes". Carlson skriver: "envist kämpande med sitt öde, ohjälpligen ginge sitt fördärf till mötes." 7. "Jag var en fullständig odugling" har inte ett dugg med Carlsons citat att göra, det enda som sägs där är att Karl XII inte var att räkna med för Frankrikes intressen. Han var alltså möjligen oduglig för Frankrike, men ingen odugling. Sidan 468: Karl XII utfärdar manifest.
Sidan 468: Det finns i Romny ett överflöd av livsmedel, men befolkningen tröttnar. Kungen svarar med fri plundring över hela staden. Gardet kommer inom några dagar över stora mängder boskap. Här kompliceras analysen av att det inte anges något datum, men som det på sidan 467 var den 18 november klarnar bilden. Vad vi här har att göra med är nämligen en numera klassisk Brunnersk teknik, nämligen att förflytta en händelse i rum (och ibland i tid) för att uppnå den önskade effekten. Här handlar det nämligen om händelserna vid Smilaja, för god verkan sedan upprepade en gång till på sidan 470. Någon fri plundring av Romny ägde givetvis inte rum, se t.ex. gardesöversten Posses dagbok eller Carlson s. 207. Sidan 469: Lille Prinsen blir överste för Buchwalds dragoner. Enligt Lewenhaupts Karl XII:s officerare skedde detta först 22/1 1709. Sidan 470: Kungen ger order om att alla människor ska nedhuggas och husen uppbrännas. Här har vi ett intressant fall. Brunner berättar först helt i enlighet med Pihlströms och Posses berättelser att staden var folktom. Därefter låter han dock Karl XII utfärda en order om att alla människor ska slås ihjäl - fast det inte finns några där. En lika meningslös som inte utfärdad order, en helt igenom Brunnersk konstruktion. Vi jämför:
Som synes är likheterna påtagliga. Den stora skillnaden är förstås att nedhuggandet av människorna saknas hos Pihlström. Sidan 470: Man lägger beslag på stora mängder livsmedel. Detta är fänrik Pihlström rakt igenom:
Sedan 471: Kvinnor tas om hand för att disponeras i kvarteren. Här mäktar Brunners inte ens med att vara logisk när han fabulerar. Först är staden folktom, sedan utfärdar kungen order om att alla människor i den folktomma staden ska slås ihjäl och sedan kommer alltså förbanden tillbaka med kvinnor och barn som de hittat i den folktomma staden, men inte slagit ihjäl som de ju ska ha varit beordrade till att göra. Berättelsen är alltså lika absurd i budskap som den är bisarr i konstruktionen. Våldtäkter var nu en gång för alla belagda med dödsstraff och i sin bok Kvinnofrid nämner Karin Hassan Jansson hur hon förgäves sökt efter våldtäktsfall i militära rättsprotokoll från tiden för trettioåriga kriget och nämner svårigheten med att hitta konkreta fall t.o.m. från krigsskådeplatsen (s. 66). I det aktuella fallet så må det ha förekommit våldtäkter i det fördolda, om sådant kan vi ju inte veta något säkert. Men att låta påskina att Karl XII skulle ha sanktionerat något sådant är förstås fullständigt bisarrt. Sedan har Brunner i vanlig ordning kraftigt "inspirerats" av Ernst Carlson, eller snarare av löjtnanten v. Weihe vars berättelse C. citerar ur:
Sidan 471: Kungen skickar ett brev till defensionskommissionen rörande de 1 500 karoliner som deserterat vid Ljesna och återvänt till Livland. Officerare måste med döden straffas. Carlson nämner (not 409) att Karl XII den 10 december utfärdade en befallning om rättsliga åtgärder mot de officerare som från Ljesna återkommit till Kurland och Livland. Ärendet drog ut på tiden, säger Carlson, och ännu sommaren 1712 ska en process ha pågått. Den särskilt utpekade ska ha varit överstelöjtnanten vid Björneborgs läns infanteriregemente Christer Horn af Åminne (1672-1746). Som synes blev han inte avrättad. Sidan 472: Förrädaren Wattrang har kommenderats till Romny för att bränna staden, attackeras av svenska artilleriet och förlorar 125 man. Här har Brunner förstås rört till det, det lär vara kavalleriet och inte artilleriet. Händelsen beskrivs i flera av dagböckerna. Livgardesöversten Carl Magnus Posse berättar att det var en rysk postering om 150 man som i byn Lippowa Dolina, mellan Romny och Gadjatj, angreps av en svensk styrka ur vallackregementet. Fänrik Robert Petre säger att ryssarna förlorade 125 man i döda och 27 fångar. Så de var kanske lite fler än 150... "Förrädaren Wattrang" hette Henrik Johan och ska alltså efter att 1702 ha blivit fråndömd sin tjänst som löjtnant i Livregementet ha tagit tjänst i Ryssland. Sidan 472: På morgonen den 18 når man Gadjatj där belägringsstyrkan står tjock som myror. Som framgår av t.ex. Posses och Petres dagböcker anlände man tidigt på morgonen den 19, kungen möjligen något dessförinnan. Sidan 473: Den starka kölden fördärvar och dödfryser hundrade gemena vid varje regemente samt största delen av de drängar som körde vagnarna. Över halvparten av mannarna i armén kan aldrig göra tjänst mer. Medan den starka kölden otvivelaktigt innebar avsevärda förluster är det förstås helt utan proportioner att säga att halva armén skulle ha blivit tjänsteoduglig. Då skulle Karl XII vid tiden för Poltava endast ha disponerat mindre än 15 000 man, en orimlighet då det ännu vid Perevolotjna fanns 9 - 10 000 stridsdugliga och detta t.o.m. efter att några hundratal följt Karl XII mot Turkiet. Lewenhaupt anger förlusterna till ca 4 000, d.v.s. ungefär 15 procent, Poniatowski har 3 000 i sina sent nedtecknade minnen. Förklaringen är att detta har Brunners hämtat från Sven Agrells dagbok. Denne berättar om förhållandena vid Skaraborgs regemente och säger att över 200 man drabbades av frostskador, varav över hälften inte kunde återgå i tjänst. Sidan 473: Kungen vill marschera till Veprik. Detta är rakt igenom Gyllenkrooks berättelse, ända in i de enskilda replikerna. Fast inte som de är återgivna i den tryckta utgåvan, utan som replikerna faller hos Fryxell:
Detta torde med all önskvärd tydlighet visa att källan inte är Gyllenkrooks berättelse utan det referat som av denna som Fryxell ger. Detta alltså tvärtemot vad Brunner har hävdat, t.ex. under Bok- och Biblioteksmässan där han underströk att Carolus Rex bygger på förstahandskällor. Det kan tilläggas att "lumpet och liderligt näste" är Jöran Nordberg, se Carlson s. 210. Det man förstås här också noterar är hur Brunner ändrat tonen i berättelsen genom de sista meningarna. Dessa, som ju är det enda verkligt originella inslaget i avsnittet, går naturligtvis i linje med bokens allmänna tes - det gäller att hos läsarna nöta in en starkt negativ bild av bokens huvudperson. Att Ernst Carlson inte spelar större roll i just detta avsnitt beror på att han skyndar förbi diskussionen ovan mycket raskt. Sidan 476: Rapporteras att Meijerfelt brutit båda benen. Det ska ha skett redan den 18 under marschen till Gadjatj, se Petres dagbok. Det torde dessutom ha skett i kungens närhet, varför han borde ha känt till att brottet bara var på ett ben, se Svenskt biografiskt lexikon. Sidan 476: Kungen tycker att det är trist att se unga svenska officerare som trots sina förnäma relationer fått tår och hälar förfrusna. I själva verket var det Ernst Carlson som tyckte detta:
Sidan 479: För att slippa besväret att släpa på den djuriska horden av ryssfångar passade mig en stormning med fullständig slakt så mycket bättre. Förstås rent och skärt nonsens. Sidan 479: Rehnsköld känner sig åsidosatt då Karl XII inte låter Gyllenkrook uppgöra planen för stormningen. I Gyllenkrooks berättelse, ur vilken detta är hämtat, sägs att Rehnsköld leende sade: "E. M. faller Gyllenkrook i ämbetet". Sidan 479: Hotet att hänga Ferber har vållat åtskilliga omdömen. Detta är ur Gyllenkrooks berättelse. För ett modernt öra kan hotet låta barbariskt, men faktum är att det existerade en föreställning om att ett litet fäste angripet av en armé ledd av en kung inte borde konstra, utan kapitulera. Emmerich de Vattel kommenterade detta så här år 1759: "How could it be conceived, in an enlightened age, that it is lawful to punish with death a governor who has defended his town to the last extremity, or who, in a weak place, has had the courage to hold out against a royal army? In the last century, this notion still prevailed; it was looked upon as one of the laws of war, and is not, even at present, totally exploded. What an idea! to punish a brave man for having performed his duty!" (Law of nations : book 3, § 149) Sidan 479-480: Gyllenkrook menar att företaget är alltför vådligt, menar att de som bär stegarna måste skyddas. Kungen svarar: "Så mycket bråk behövs inte!" Detta är Fryxells referat av Gyllenkrooks berättelse. I originalet säger Karl XII: "De complimenter behöfvas intet". Sidan 480: Kungen låter skjuta bräsch med fyrkulor, svärmare, bomber och brännare. Detta är taget från Hultmans berättelse. Hultman berättar dock att detta var något kungen tänkte ta till efter det att första angreppet avslagits. Det framgår också av andra källor att det inte handlade om bräschskjutning utan om att försöka hålla fienden borta från vallarna inför stormningen. Sidan 480: Stormningen skall äga rum mitt på dagen och kungen kräver verkligt lejonmod av mannarna. Här ses på nytt kraftiga influenser från Ernst Carlson:
Till detta ska läggas att sista meningens tal om förstånd, courage m.m. är hämtat från en fotnot på samma sida i Carlsons bok. Där återges ett brottstycke ur ett brev från Josias Cederhielm vilket låter så här: "Man skall söka länge i en armé, innan man finner karlar af den qualité och förstånd, courage och manér i lefverne som grefvarne Sperling och Gyllenstolpe i synnerhet voro". Så här är det inte Karl XII som berättar, utan "firma Cederhielm & Carlson". Sidan 480: Kungen har låtit sig retas av kommendantens spotska hållning. Åter tydligt influerat av Carlson:
Sidan 481: Rehnsköld är rasande. Attacken ej koordinerad. Rehnskölds sinnesstämning torde vara Brunner. I övrigt är det mycket Carlson:
Sidan 481: Förlusterna vid Veprik. Här är jag inte riktigt säker på vad Brunner använt för källa, men det bör vara en dagbok. Man kan t.ex. notera att han bara nämner en av överstarna Sperling. Vidare nämns kaptenen Kafle, men inte andra kaptener från andra regementen med undantag för de högättade Gyldenstolpe och Lewenhaupt. Sidan 482: Kungen låter uppmana kommendanten att kapitulera i generalmajor Stackelbergs namn. Enligt Pihlström skedde det i Lewenhaupts namn. Sidan 482: Sekreterare Adlerfelt skriver kanslitidning och krigsbulletin. Vilket han alltså inte gjorde, eftersom han inte tjänstgjorde i kansliet och inte var sekreterare. Sidan 482: Kungen tillåter två dagars fri plundring. Under denna tid tas invånarna till fånga. Jag tvivlar på att staden var så stor att flera tusen man kunde plundra i två dagar. Pihlström säger att staden plundrades och brändes den 10. Sidan 482: Kungen låter bränna de fallna svenska gemena. Låter ganska egendomligt, men vet inte var det kommer ifrån. Sidan 482-484: Episoden med Gustaf Abraham Piper. Som brukar refereras både här och var. Det är naturligtvis utomordentligt typiskt att Brunner har klippt bort hela slutet, där kungen bland annat säger till Appelgren "Det är skada om honom, ty han är så ung." Historien bör knappast ha uppfattats på något annat sätt än att det handlar om ett försök från Karl XII att trösta Piper genom att uppmuntra honom, ungefär som när fartygschefen Aubrey i filmen Master and Commander ger den lille armamputerade lord Blakeney en bok om Nelson, med den enarmade amiralens porträtt vid bokens titelsida.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10 |