Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 19 : Uppbrottet
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
Det mest anmärkningsvärda i detta kapitel är det stora inledande lånet från Alf Åbergs och Göte Göranssons karoliner från 1976, se sidan 394-395. På sidan 405 finns en mycket betecknande behandling av materialet, Karl XII påstås ha avböjt "utomordentliga" fredsvillkor. Dessa då att jämföra med vad man vid samma tid satt och resonerade runt i Kanslikollegium - stora ryska landavträdelser. På samma sida finns också en högst egenartad uppgift, kung Stanislaus påstås ha hävdat att svenskarna inte kunde ta vägen genom Polen för att nå Ryssland. Vilka alternativ fanns det när man startade i Sachsen? På sidan 407 förefaller det som den framstående kännaren av den karolinska epoken Sven Grauers (1891-1977) ofrivilligt får figurera som illa blesserad löjtnant. På sidan 394 och 396 nämns Carl Gustaf Hård, det är intressant att observera att han på förstnämnda sida enbart är överste och på sistnämnda riksråd och greve. Förklaringen är att den senare uppgiften kommer från taffeltäckaren Hultmans långt senare nedskrivna minnen. Så konstigt kan det bli när man skapar en bok genom att pussla ihop uppgifter från många olika håll utan att reflektera över dem.
Källorna
Här märks Alf Åbergs & Göte Göranssons Karoliner (1976), taffeltäckaren Johan Hultmans på 1730-talet nedtecknade Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter (1986), Frans G. Bengtssons klassiska Karl XII:s levnad (1935-36), vår gamle bekant Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, del 21 och 22 (1856) samt troligtvis den av Gustaf Adlerfelts son utgivna Histoire Militaire de Charles XII (1740). Wentworths vittnesmål torde komma ur Hans Villius urkundsutgåva Karl XII (1960). Sannolikt är en del uppgifter hämtade från Grimbergs Svenska folkets underbara öden (1926) och ett och annat är helt klart från Ernst Carlsons Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del VIII (1910).
Genomgången
Sidan 394: Det hördes råmanden från de stora kreaturshjordar som 24.000 dragoner och nästan lika många fotknektar skulle sätta knivarna i. "Dragon" ska inte uppfattas som synonymt med kavallerist, utan som ett beridet mellanting mellan infanterist och kavallerist. Man kan också notera att Brunner på sidan 396 skiljer kavallerister från dragoner. De f.n. allmänt accepterade siffrorna över huvudarméns styrka vid årsskiftet 1707-08 anger att armén då bestod av 150 livdrabanter, 7 100 man kavalleri, 9 600 dragoner, 14 200 man infanteri, 300 artillerister, 150 enspännare och det 1 500 man starka vallackregementet. Sture M. Waller, som gjort de beräkningar som ligger till grund för siffrorna, anger att huvudarmén vid uppbrottet ur Sachsen var ca 26 000 man stark, se Karolinska förbundets årsbok 1957, s. 103. Sidan 394-395: Utmarschen. Detta är, med något undantag, lånat från Åbergs och Göranssons Karoliner, den stora teckningen på sidorna 184 ff. Man ska då notera att teckningen förstås avser ett artilleriregemente.
Sidan 396: I kungens sällskap finns riksrådet greve Hård. Som blev riksråd den 31 juli 1727 och greve den 14 juni 1731, alltså långt efter de här beskrivna händelserna. Återigen är det Hultmans sent nedskrivna minnen (Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter) som spökar (s.14). För Hård, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Man noterar att samme Hård på sidan 394 kallas "överste", en betydligt mer korrekt benämning. Sidan 397: Kejsaren ger tillbaka över 300 kyrkor i Schlesien. Detta stämmer inte. Som redan Ernst Carlson nämner var antalet väsentligt mindre. Norbert Conrads anger i Die Durchführung der Altranstädter Konvention in Schlesien 1707-1709. - Köln, 1971 antalet till 125, efter listan i exekutionsrecessen från 1709. Det som spökar är återigen Hultmans minnen (s. 14). Sidan 398: Kungen beser en dubbel kyrka. Det är möjligt, men berättaren här är åter taffeltäckaren Johan Hultman, se dennes Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter (s. 14). Sidan 398: Prins Christian tar avsked, kung Stanislaus och prins Constantin ankommer.
Sidan 398: Janischariska musikanter och överste Gordon. Det är också Hultman, s. 15. Sidan 398-399: Kungen ter sig som Messias. Religiös extas bland befolkningen. Den mer sansade Hilding Pleijel skriver så här: "Det var säkerligen också Karl XII:s kraftfulla inskridande till förmån för de schlesiska lutheranerna, som i hög grad bidrog till att han inom svärmiska kretsar icke blott på kontinenten utan även i Sverige och Finland kom att uppfattas som Messias själv." Nu har väl aldrig Karl XII anklagats för att tillhöra "svärmiska kretsar", så Brunners egenartade Karl XII-karikatyr blir bara än mer bisarr genom denna vinkling. För mer om Messias-tanken se Svenska kyrkans historia V, s. 184 och där anförd litteratur. Conrads nämner att konventionen inte tillkännagavs i Breslau förrän den 14 september 1707, d.v.s. enligt svenska stilen den 4 september och de första kyrkorna öppnades den 7. Den 4 gick kungen över Bober vid Bunzlau, den 5 kom han till Lüben och den 9 passerades gränsen till Polen nära Herrnstadt. Det var alltså endast några få dagar som man marscherade genom en trakt där folk sannolikt kände till det inträffade, men som till och med det kejserliga sändebudet Zinzendorff i en relation av den 12/22 september nämner entusiasmen finns det inte något skäl att betvivla det mottagande Karl XII fick. Se vidare även Conrads, s. 68 f. Se också Grimberg, C., Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 625 och där citerade källor. I övrigt är det mesta Fryxell - som vanligt. Se särskilt del 21 (1856), s. 350-352. Kopians storvulna skrytsamhet ligger förstås i berättarformen.
Som synes räcker det med en del omflyttningar i Brunners text för att åstadkomma en med Fryxells berättelse närmast identisk skildring. Sidan 399: Barnen samlar sig till gudstjänster. Detta torde vara Grimberg, se t.ex.
Grimberg citerar här "ett ögonvittne", men anger tyvärr inte dennes identitet. Ernst Carlson (se nedan) nämner i not 211 en tänkbar källa. Sidan 400: Armén går in i Polen där ryssarna har härjat.
Sidan 400: Kungen räddas av drabanten Olof Segersköld. Denne hette då fortfarande Olof Boman. Adlad blev han 1711, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Sidan 401: Kungen upprättar sitt läger i Slupca. Den brittiske diplomaten Wentworth besöker orten, avsänder ett brev den 14 september vari han beskriver Karl XII. Här förundras man då förstås först över att Wentworth kan skicka ett brev från Slupca den 14 när Karl XII kommer dit först den 19. Eller är tanken att Wentworth reste i förväg och först där fann ett postkontor? Börjar man sedan titta på denna välkända beskrivning så visar det sig att den alltså är daterad den 14 september 1707. Wentworth säger att han "häromdagen" dristade sig till att besöka Sachsen för att beskåda den svenske kungen. Frågan är då förstås först vilken kalender Wentworth använde, den gamla stilen som brukades i Storbritannien eller den nya stilen som användes i Preussen? Som han i ett brev daterat den 23 november kan berätta att det fötts en prins vid det preussiska hovet måste man anta att han använde den nya stilen, då prinsen Friedrich Ludwig föddes just den dagen. Wentworths brev skulle alltså enligt den svenska stilen vara daterat den 4 september, då Karl XII redan hade varit i marsch i nästan två veckor och befann sig i de västligaste delarna av Polen. Diplomaten måste alltså ha besökt högkvarteret i Altranstädt före den 22 augusti, då kungen bröt upp därifrån. Studerar man Wentworths rapporter till statssekreteraren Harley kan man konstatera att det finns brev från Berlin daterade den 27 juli/6 augusti, 3/13, 6/16, 17/27 augusti och 24 augusti/3 september 1707 (om man alltså utgår från den nya stilen och lägger till den svenska för tydlighets skull). Man kan av omgivande brev se att Wentworth normalt rapporterade en gång i veckan, varje lördag. Här finns det då en lucka, brevet av den 6/16 ligger för tidigt och borde egentligen ha varit daterat den 10. Möjligen är det alltså så att Wentworth faktiskt besökte Altranstädt någon gång mellan den 6 och 17 augusti 1707 och förslagsvis då runt den 10? Grauers tvivlade på sin tid på det här vittnesmålet och en mystifikation är att Hatton menar att det måste ha ägt rum vintertid. Varifrån kommer då datumet? Beskrivningen finns f.ö. i British Library, Add. 358 85. Hur som haver, i Slupce var Wentworth inte den 14 september 1707. Då var han i Berlin. Se vidare National Archives katalog: http://www.catalogue.nationalarchives.gov.uk/Default.asp I introduktionen till vittnesmålet, publicerat i Karl XII, nämner Villius att Wentworth ska ha besökt Karl XII redan 1704. En snarlik uppgift finns i Dictionary of National Biography där det sägs att detta ska ha varit på tapeten i september 1704 och att Raby i juli samma år ska ha besökt hemlandet. Ser man på Wentworths depescher till statssekreteraren Harley tycks båda delarna vara felaktiga, där finns det finns ingen som helst antydning om detta. Brunners kungliga brevspionage är också i det här fallet rent nonsens, brevet avsändes inte från Slupce utan från Berlin. Motiveringen till Wentworths närvaro, att denne å sin regerings vägnar skulle ha bett Karl XII att dra tillbaka sina trupper hör naturligtvis hemma i samma kategori. Den uppgiften rör det förmenta besöket 1704, vilket av allt att döma ju inte ens ägde rum. Sidan 402: Wentworth blir utslängd. Se ovan. Sidan 403-404: Patkul avrättas. Hjelm läser upp domen. Den lästes upp av styrkans befälhavare, kaptenen Hans Henrik von Waldau. För detta, se Erdmann, Y., Der livländische Staatsmann Johann Reinhold von Patkul, s. 287. Man kan notera att Ernst Carlson, annars ingen vän av Karl XII, har att säga i saken. Han konstaterar först att straffet förvisso kan tyckas vara rått, men enligt dåtidens rättsuppfattning var det ett helt normalt sätt att straffa en person som betraktades som landsförrädare. Karl XII handlade i det här fallet "såsom en son af sin tid", skriver Carlson. Josias Cederhielm berör avrättningen i ett av sina brev till brodern Germund (Karolinska krigares dagböcker VI, s. 27 f.). Cederhielm talar där om Patkuls "wählförtiente straff". Sidan 405: Tsaren erbjuder utomordentliga fredsvillkor, Piper försöker övertala Karl XII, alla kommer att dyrka honom som hjälte om han sluter fred nu. Detta är i grunden Fryxell. Dennes källa är franska diplomatbrev, kanske inte den bästa utgångspunkten när det gäller att fastslå vad som diskuterades mellan Karl XII och hans närmaste rådgivare. Det hela torde också vara helt felaktigt. Ser man t.ex. på den analys som Sven Olsson gjorde av Olof Hermelins och övriga kanslitjänstemäns åsikter i sin avhandling om Hermelin (s. 499 ff.) pekar det snarast mot att man inte ifrågasatte fälttåget mot tsaren, utan bara hur det skulle genomföras. I kansliet synes man ha velat ha en mer försiktig uppläggning, i ett första skede närmast syftande mot Pskov och de delar av de baltiska provinserna som hölls av ryssarna. Man verkar också ha fäst en större vikt vid pacificeringen av Polen och aktivt polskt militärt bistånd. Det hela liknar alltså den plan Gyllenkrook säger sig ha förordat. Givetvis var i det läge som rådde hösten 1707 det knappast någon ansvarig svensk ämbetsman eller militär som på allvar förespråkade att man skulle köpa fred av tsaren genom att ge denne ett stycke land vid Östersjön. Efter freden i Altranstädt stod Karl XII på toppen av sin makt, med större militära resurser än vad han någon gång tidigare hade förfogat över. Tsarens nervositet inför det uppkomna läget var tydlig, hans fredstrevare ska naturligtvis inte uppfattas som storsinthet utifrån ett överlägset läge. Ett fredsavtal som innebar status quo eller rentav ryska landavträdelser var däremot säkerligen omöjligt för tsar Peter, ett sådant resultat skulle ju ha inneburit att de gångna årens arbete helt gick till spillo, inklusive det uppväxande S:t Petersburg. Karl XII kunde å sin sida lika självklart inte bryta med 150 år av svensk historia och börja nedmontera stormaktsväldet. Att ge ryssarna en hamn vid Östersjön där de kunde bygga upp en Östersjöflotta skulle dessutom helt ändra maktbalansen till havs. Tsarens villkor var alltså helt oantagbara för Karl XII. Man kan i sammanhanget notera hur det resonerades i Kanslikollegium. Samuel Barck berättar i ett brev till Olof Hermelin av den 13 november 1707 att kollegium funderat en smula runt Pskov, "Somerska gebitet", Novgorod och hela området upp till Arkhangelsk. Det senare kan tyckas något hårt, menar Barck, men det kan "icke skada", se Carlson, E., Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del VIII, s. 112. Med "Somerska gebietet" avses sannolikt ett område öster om norra delen av Peipus. Tsaren gjorde onekligen vissa fredstrevare inför Karl XII:s väntade anmarsch, men han var aldrig beredd att lämna ifrån sig området runt S:t Petersburg, se Wittram, R., Peter I. Bd I. - Göttingen, 1964. - S. 282. Så långt är det alltså rätt, men givetvis var sådana villkor oantagliga för Karl XII. Det är också svårt att förstå varför Karl XII skulle ha blivit hyllad som hjälte i fall han hade avstått delar av Ingermanland, Gustav II Adolfs erövring. Det Brunner här gör är att skriva historia med facit i hand. Han ser hur starkt Ryssland blev under 17-, 18- och 1900-talen och jämför sedan med Sverige. Karl XII (och tsar Peter) hade inte det perspektivet. Sidan 405: Kung Stanislaus menar att svenskarna inte kan ta vägen genom Polen till Ryssland. Eftersom den svenska armén startade i Sachsen kan man förstås undra vilket alternativet skulle vara. Det hela är Fryxell (1856), del 22, s. 79 f. Förmodligen spökar återigen franska diplomatbrev. Sidan 406: Stanislaus tycker att man kan avbryta kriget, ryssarna har gett sig av. Detta är hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 79-80. Varifrån F. tagit sina uppgifter framgår inte, men gissningsvis från franska diplomatbrev. Lika oklart är förstås hur Stanislaus tänkte sig fortsättningen, ryssarna höll ju exempelvis vissa svenska besittningar som tsaren inte ville lämna ifrån sig. Är uppgiften alls äkta? Intressant är också att Brunner låter Karl XII tiga som svar på Stanislaus böner. Fryxells Karl XII är däremot ganska vältalig och invänder att Polen aldrig kommer att få lugn så länge tsaren sitter kvar, han som börjar krig utan giltig orsak. Om något i den förmenta dialogen är sant är väl rätt oklart, men det är typiskt att Brunner återger historien - men med uteslutande av det som inte passar hans tes. Sidan 406: Oro i armén, flera av de främsta härförarna har tagit avsked. Av de som nämns skulle väl Nieroth och Stenbock räknas dit, fast den senare var likväl som härförare rätt oprövad. Sedan ska man då komma ihåg att det skickats hem generaler redan tidigare och att det också skett en naturlig avgång. Samtidigt befordrades andra yngre officerare, någon brist på krigserfarna befälhavare hade Karl XII knappast. Sidan 406-407: Furst Wisnowiecki bråkar, en turkisk beskickning anländer. Detta är Frans G. Bengtsson. Det turkiska sändebudet kallas i Tengbergs Från Poltava till Bender, s. 7, för Yerkökülü Mehmed efendi och brevet han medförde synes ha varit från seraskeren av Bender Yusuf pascha. Vi tittar på Brunner, Frans G. och den senares källa Jöran Nordberg:
Man noterar då först den påtagliga närheten mellan Frans G. Bengtssons ordval och Brunners och mellan Frans G. Bengtssons och Nordbergs. Skillnaden är dock att Frans G. Bengtsson med citationstecken markerar att han hämtat formuleringarna någon annanstans, medan Brunner inte på något sätt antyder att hans skildring bygger på Frans G. Bengtsson, snarare än på "urkällan" Nordberg (jämför ovan). När det sedan gäller det sakliga innehållet så kan vi notera att Brunner missuppfattat "Kungliga Borgen". Det var ju inte så att bråket ägde rum på kungens slott i Stockholm, däremot likställde hovartiklarna från 1687 "värjdragande" där kungen vistades "på farkostar / tåg / resor eller diur-jagt" med dylika förseelser hemma i Sverige, på kungens slott. För detta, se den av Johan Schmedeman utgivna samlingen Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner, ifrån åhr 1528. in til 1701 angående justitiae och executions- ährender..., s. 1158. När det sedan gäller Lubomirski så var han enligt Nordberg "obosni", d.v.s. krongeneralkvartermästare. Den befattning innehades av Jerzy Aleksander Lubomirski (ca 1669-1735), se Urzednicy centralni i nadworni Polski XIV-XVIII wieku, s. 94. Sidan 407: Meijerfelts regemente driver i väg på ett isflak. Detta är hämtat ur Adlerfelts Histoire militaire... En skeptiker skulle möjligen fundera över hur stort detta flak måste ha varit, regementet räknade i fulltaligt skick över 1 500 man. Nordberg säger att några stycken kom i vattnet, vilket låter klart mer plausibelt. Sidan 407-408: Löjtnant Grauers får på nöten. Som Lewenhaupts Karl XII:s officerare inte nämner någon officer med detta namn kanske man kan våga gissningen att det är den kände historikern Sven Grauers som här har fått låna ut sitt namn. Jag tycker det är en smula otacksamt av Brunner att låta Grauers bli så illa tilltygad, utan Sven Grauers forskningar hade Brunner blivit tvungen att låta Karl XII äta hårt bröd och dricka enbart vatten rakt igenom hela boken. Det Brunner här lånat är historien om Svante Horn, se http://web.telia.com/~u37000938/page94.html. Svante Horn har blivit (Sven?) Grauers.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10 |