Hemsidan
Historia

Karl XII:s död: inledning till vittnesmålen

 

Carlbergs berättelse

Sanfärdig Berättelse, af några få omständig-
heter som sig tildrogo den Natten då Högst-
Salig Hans Kongl. Maij:tt Konung Carl XII uti
Tranchéen för Fridrichshall, olyckeligen blef
skuten. J pennan författad af en, som den tiden
war Lieutnant wid Fortification, och beklage-
ligen et åsyna wittne til det som följer.

Noter:
Sedan Hans Kongl. Maij:tt alt ifrån början af belägringen, natt och dag warit närwarande wid arbetet, och den olyckeliga dagen inföll som ändade dess dyra lif, som war en Söndag den 30. Nowember 1718; begaf Hans Maij:tt sig ifrån Tranchéen til Högquarteret i Tistedalen, der predikan blef hållen, då Hans Maij:tt skal warit, emot wanligheten, något olustig til sinnes, och som det berättas, skal hafwa upbrändt några papper wid Eldbrasan på spiseln.  
Om efftermiddagen, wid pass emot klockan 4., kom Hans Maij:tt från Högquarteret til bakars upridandes uti Tranchéen, der Hans Maij:tt steg af hästen, då de närwarande Officerare mötte Hans Maij:tt, hwar i bland och iag mig infan, som den Natten hade min tour at wara wid arbetet, och til den ändan war ett par timmar förut upkommen uti Tranchéen. Hans Maij:tt gick effter wanligheten öfwer alt omkring, från det ena stället til det andra, och talte med hwem som förekom, äfwen och med mig, som hade den nåden, wid flere tilfällen, at wara wäl känd af Hans Maij:tt.  
Innan iag nu går widare uti min föresatte berättelse, wil iag nämna en omständighet. Det war wanligt, at det til arbetet, från Regementerna Commenderade Manskapet, skulle hwar affton samlas et gådt stycke från Fästningen under bergets betäckning, der ifrån de och alltid i rättan tid, så snart det begynte mörckna wore framme der arbetet med Nya Linier skulle begynnas; Men denna affton såg det nog omineuzt ut, alt gick långsamt, tungt och trögt. Arbetarne blefwo längre borta än wanligt war; der öfwer Hans Maij:tt åtskillige gånger wiste sig orolig till sinnes, och skickade den ena effter den andra til upställnings platsen, at effterfråga hwad hinder som wålde drögsmålet. iag blef och twenne gånger af Hans Maij:tt anbefalt, med de orden, gå och se hwad de söla effter.  
Änteligen, effter lång wäntande, kom Manskapet med deras tildelte Officerare an Marcherandes, in uti den förut färdiga giorde Linien, hwars bröstwärn blef genom skurit til Communication emellan begge Linier, den gamla och nya som nu skulle framföras, så snart det war giordt, och Manskapet blifwit indelt, trädde Fransyska Öfwersten Maigret, som war Directeur af Attaquen framför Arbetarne och utstakade den Nya Linien, på det sättet, at effter Honom defilerade Soldaterne Man för Man, som buro Fasciner jemte spadar och hackor. så fort nu som Directeuren gick Linien fram, lades Fascinerne effter Honom i en rät Linie, hwar jemte Soldaterne blefwo liggande. När då den tilärnade Linien war utstakad, defilerade å nyo flere Soldater fram, som äfwenwäl lade sig wid Fascinerne med nödige wärcktyg försedde. Der effter framburos, de för ut färdig giorde Skantzkorgar, som Fortifications Capitainen Faschung blef Commenderad at låta dem efter den utstakade Linien upställa.  
När då skantzkorgarne wore i ordning komne, blef iag befald at gå in i Nya Linien och låta fylla skantzkorgarne. Hwar på, effter et sackta gifwit teckn, arbetet begyntes, då iag uppmuntrade Manskapet at flitigt arbeta och grafwa sig neder, på det de snart måtte få skantzkorgarne med Jord uppfylte til deras betäckning.  
Här måste iag åter något stanna, och berätta, at ifrån Nya Linien, kunde distancen til utanwerken af Fästningen wara ungefär något öfwer 200. alnar, och således under Mouzquet skått; det war altså nu den första natten under Attaquen, som de belägrade kunde bruka Mouzquetterie, hwar med de och hela natten igenom höllo en ständig eld, under täta kädje-salvor, dit åt de märckte at arbetet fortsattes, hwar jemte icke eller försummades et ouphörligt Canonerande och bomb-kastning samt lichtkulor, til at uptäcka de Operationer som hos oss förehades. Fästningen war och emot den sidan af Attaquen uplyst med många brinnande beckkrantsar, som giorde et wackert anseende och uplyste hela Feltet.  
Då iag nu detta berättadt, kommer iag åter igen til den Nya Linien eller Approchen, der iag hölt på at låta fylla skantzkorgarne, och många gånger gick Linien up och neder, at anmana Manskapet til flitigt arbetande, som de icke eller underläto, helst då de sågo många af deras Cammerater stupa ut med dem, innan de hunno så diupt neder i Jorden, at skantzkorgarne blefo fylte och giorde betäckning för Mouzquet kulorne. När iag då wid pass 1. 1/2 timma warit hos arbetarne, gick iag der ifrån in uti den gamla färdiga Approchen, i den tankan at strax gå tilbakars igen, men blef af en bedröfwelig händelse hindrad, som widare skal förmälas. Uti denna Approche war man genom bröstwärnet betäckt för skått, såwäl från Fästningen som begge skantsarne Öfwerberg och Mellanberg, ty Gyllenlöf hade wij genom Escalade redan intagit, men på sielfwa Fästningen war ännu icke et skått lossadt.  
Då iag nu, som bemelt, war kommen in uti den nämde gamla Approchen, ungefär 6. eller 8. steg fram, såg iag Hans Maij:tt liggandes på Trancheens inre talud eller docering, der Hans Maij:tt hade dragit sig up och låg på wänstra sidan, med kappan om sig, och hade dragit knäen något sig up, så at fötterna lågo ungefär 6 quarter högre up än sielfwa botn af Approchen, hållandes wänstra handen under kinbenet, och hufwudet uprätt öfwer kronan af bröstwärnet. Uti en sådan ställning låg Hans Maij:tt med ansicktet något wändt emot Fästningen, och Nya linien der utan före, hwar wåra Arbetare gingo. Denna Nya Linie, som formerade en spittsig winckel med den gamla, lopp icke så synnerlig långt ut ifrån den gamla der Hans Maij:tt låg, at ju, åtminstone de närmaste af Arbetarne hade kunnat sedt hufwudet af Hans Maij:tt öfwer gamla Liniens bröstwärn, om de annars der på hade acktning gifwit. denna omständighet anser iag för betydelig at här anmärcka.  

 

 

 

 

"denna omständighet anser iag för betydelig at här anmärcka." En antydan om att Carlberg misstänkte att skottet kommit därifrån?
Hwar nu Hans Maij:tt anten stod eller satt uti Approcherne, så war wanligt at dit samlades strax åtskillige, högre och lägre Herrar Officerare, som och nu hade skiedt til. 8 eller 10. Personer, som stodo neder uti Approchen, nära in til och framför Hans Maij:tts fötter. När iag nu kom in uti samma Approche der Hans Maij:tt låg; stälte jag mig i bland de Officerare som der för ut stodo, och hade Hans Maij:tt för ögonen liggandes tät fram för oss, som redan sagt är, med hufwudet öfwer bröstwärnet, men hwad der utanför passerade, kunde ingen af oss observera för det höga bröstwärnet, effter wij stodo inom det samma neder på botn af Approchen, eij eller wet iag huru länge Hans Maij:tt hade så legat exponerad för ett, den Natten, öfwer måttan häfftigt skiutande utur Canoner och Handtgewär. Dessa officerare bör alltså, om den tidigare beskrivningen av kungens placering är korrekt, ha stått till höger om honom.

 

"hwad der utanför passerade". Ännu en antydan?

Vilket rimligen betyder att Carlberg ansåg att en muskötkula från fästningen skulle kunna nå fram till kungen. Detta trots att han tidigare säger att först genom den nya linjens anläggande hade de belägrande kommit inom muskötskott från fästningen.

Det war nu den olyckeliga stunden för handen som giorde slut på altsammans. Knapt en half Fiärendels timma, hade iag i bland de flere som wore tilstädes, stådt wid, och framför Hans Maij:tts fötter; så träffade utan ifrån Tranchéen ett skått in på wänstra sidan genom Hans Maij:tts hufwud, hwar wid icke den minsta rörelse mer förspordes, än at handen undanföll wänstra kinbenet, och hufwudet lutade sig så sakta neder uti kappan, utan någon den ringaste ryckning på kroppen, som blef så aldeles stilla liggandes som den för ut låg, det war eij eller Naturligt, at effter et skått, som så accurat träffade genom hufwudet, annat kunde följa, än i et ögnablick wara död utan at röra minsta lem. således hafwa de som här om andra orimligheter utspridt, grufweligen afwiket ifrån sanningen. Stället hwar ifrån detta olyckeliga skått kom, om det skiedde från et längre bort, eller närmare håll, det kunde ingen af oss, som stodo lågt neder inom bröstwärnet, under ett så starckt skiutande utur Canoner och Handtgewär, ogiörligen, med rätt wisshet utmärcka.  
Den första af oss närwarande, som nämde Konungens död, war General Adjutanten Kaulbars (sedermera Baron, General, landzhöfdinge och öfwer Commendant) som i det samma då skåttet träffade och hufwudet sänckte sig så sakta neder, slog mig, som Honom närmast stod, på Axlen, ropandes helt bestört, Herr Jesus! Konungen är skuten, sök up General Schwerin och berätta Honom det; Jag lopp då strax den gamla approchen neder åt, at söka Generalen, som iag icke långt bort träffade i begrep at gå dit up der Konungen war, som Han förmodeligen nyss lärer gått ifrån, ty den käcka Generalen kom nästan aldrig från Konungens sida, under det Attquen påstod. Jag sade då til Generalen at Hans Maij:tt är skuten, der öfwer Han häpnade och förskräcktes, och kunde intet säga et ord mera än Herr Jesus! fattandes mig om högra armen och med starka steg gick dit. Då nu Generalen kom fram der Konungen låg, rörde Han Honom intet, utan befalte mig strax gå och skaffa up en båhr, och wid det samma wände sig till Capitainen Gref Posse, som den natten hade wackt hos Hans Maij:tt, säijandes fölg Lieutnanten, men lät Er intet märcka at J är med honom. Wij gingo då, icke utan mycken rörelse, genaste wägen öfwer berget til Konungens Hytta, som af bräder, under betäckning af berget, war upslagen, och der Hans Maij:tt ibland hwilade någon liten stund. Här war nog förråd på färdige båhror som brukades at bära bort dem, som wid Arbetet om Nätterna blefwo skutne. Jag ropade til dem som der höllo wackt, at strax framskaffa en båhr, för en Officerare som war blefwen skuten, hwilket strax skiedde. J det samma kom Öfwerste Lieutnanten Grefwe Posse, som Commenderade Gardet, emot oss, som med några Herrar befunno sig wid Hyttan, och frågade, är Kungen skuten! då iag swarade Neij, och at det war en Officerare, men bestört öfwer en så oförmodad fråga, nämde iag i hastighet en fortifications Officerares namn som då föll mig för munnen. Men i det samma gingo begge Herrar Grefwar et par steg afsides och taltes wid några ord, då förmodel. min följeslagare Capitain Gref Posse, lärer sagt rätta sanningen. Jmedlertid war det nog besynnerligt at rycktet om Konungens död, så hastigt, och så långt bort, hade kunnat utspridt sig, då likwist ännu ingen full half timma war förluppen sedan det olyckeliga skåttet hände. Twenne Soldater med en båhr, blefwo oss strax tillemnade, hwar med Grefwen och iag, gingo tilbakars, til den gamla Linien, och stälte båhren wid pass 20. steg ifrån der Kungen låg, och läto begge karlar gå bort som burit båhren, och gingo fram til Generalen, berättandes at båhren wore här, då Generalen sade bär den hit, hwar på wij begge goingo til bakars och buru båhren fram.  

 

 

Vilken riktning detta "neder åt" egentligen avser har diskuterats flitigt. Man har i detta velat se en höjdangivelse och för att sammanjämka Carlbergs uppgifter med den anonyma berättelsen placerat Schwerin ännu längre till höger. Frågan är om Carlberg ändå inte menar "neder åt" i betydelsen mot den gamla approchens början, bort från kungen och fästningen och mot Gyldenlöwe, kungens hydda och löpgravarnas början. Jmfr uttryck som "som den Natten hade min tour att wara wid arbetet, och till den ändan war ett par timmar förut upkommen uti Tranchéen", "kom Hans Maij:tt från Högquarteret til bakars upridandes uti Tranchéen" och "många gånger gick Linien up och neder". Notera särskilt att Schwerin beordrar Carlberg at "strax gå och skaffa up en båhr", varpå denne beger sig rätt över berget till kungens hydda.

Hur hade då ryktet kunnat nått så långt så fort? Genom någon av dem som från den nya linjen kunnat se kungens huvud? Eller från skytten själv, som i så fall måste ha varit en person som kunnat presentera en fullt godtagbar anledning till sin närvaro på en så utsatt plats. Eller var det helt enkelt Knut Posses närvaro som fick brodern att ana sammanhanget?
Innan iag nu går widare, får iag först berätta, at under det Grefwen och iag wore effter båhren neder wid Kungens Hytta, hade general Schwerin låit ställa wackt uti Approchen, at betaga al passage och Communication emellan den gamla och Nya linien för bij der Kungen låg. Det syntes och at flere Herrar Officerare hade ökt antalet af dem som först stodo hos Konungen när det olyckeliga skåttet skiedde.  
När nu, som bemelt, båren war framburen, steg General Schwerin uppå slutningen af bröstwärnets inre talud eller docering ut med Konungens sida, och lyffte något litet på hufwudet, som låg lutande neder i kappan, då Generalen giorde til oss, omkring stående, med handen et bedröfweliget teckn, utan at säga något ord, och makade sig så sakta neder igen uti Approchen. Här af slutar iag at Generalen icke rördt sin hand wid Konungen, under det Gref Posse och iag wore neder effter båhren.  

 

Notera användningen av "neder" här och jämför med tidigare givna exempel.

 
Här på lyfftes båhren fram under Konungens fötter, då wij, något hwar, som närmast stogo, togo dels uti stöflarne dels uti kappan, och drogo den döda Konungen så sackta neder från bröstwärnet och lade Honom, det bästa som skie kunde på båhren, med kappan på sig som war wid halsen igenhakad. Generalen begärte der på et par Soldate kappor, då en Officerare språng til wåra Betäckare, som wore af Gardet och icke stodo långt derifrån, då Officeraren kom strax til bakars med 2:ne kappor, som wij lade öfwer Kungen och stoppade dem wäl omkring på sidorne. Under det wij här med wore sysslosatte, kom General Adjutanten Sicker fram och tog hatten af Konungens hufwud och satte i dess ställe sin hwita Peruque och gallonerade hatt på Kungens hufwud, och passade så med kapporne, at något af hatten och Peruquen kom at synas, som skiedde för at giöra Konungen okiänd, som intet brukade hwarken Peruque eller gallonerade hatt. Men wår stora Hieltes död hölls intet länge doldt, utan blef snart nog almänt bekant.  
När nu Konungen war lagd på båhren och uti kapporne så inswept, som bemelt är; lemnade Generalen Schwerin Konungen i mina händer, med befallning at låta bära honom, under okänd Person til stora batteriet, hwar ifrån skantsen Gyllenlöf, några dagar för ut war beskuten och intagen, der iag hade widare ordres at förwänta, och skulle iag begiära nödigt Manskap af Capitain Baron Malcom Hamilton som Commenderade wåra Betäckare af Gardet.  
Här på gick Generalen med de flere Närwarande Herrar Officerare bort ifrån mig, då iag skyndade mig til Baron Hamilton som med betäckarne stod allenast et litet stycke der ifrån bak om en bergs-kulle. Baronen hade sig saken redan bekant, och wiskade mig sackta i örat, Kungen! iag swarade Ja! gick der på strax och sielf utsökte 12. hurtige och jemnstora karlar, med hwilka iag skyndade mig til bakars til båhren, och indelte karlarne så, at 6. man alt jemt skulle bära i sänder. Jag förestälte dem at det war en bra Officerare de hade at bära, skulle således, warsamt och försicktigt, söka at komma den ojemna wägen fram; det de och låfwade, icke wetandes då hwem det war de skulle bära, eij eller frågade der effter.  
Här på togo Sex man båhren på Axlarne, de öfrige 6. Man fölgde effter; Jag gick stundom och hölt handen i båren, och stundom frammanför, at utfinna hwar terreinen war beqwämligast at komma fram. Då wij pass några hundrade steg gått, träffade iag en min bekante gode wän Fortifications Capitain Schultz (sedermera Öfwerste Lieutenant, adlad och kallad NordenCreutz, men beklageligen Massacrerad i Finland). Han hade warit med i Tranchéen då Kungen blef skuten, och wiste således hwem det war som bars på båren. Honom frågade iag, om Han hade sig den bästa wägen bekant, hwar man säkrast, med båhren kunde komma fram til det stora Batteriet, effter iag icke tiltrodde mig det så noga weta; Hwar til swarades Ja. då iag anmodade Honom at följa med och gå före båhren, det Han strax giorde och iag förblef stadigt wid båhren.  
Sedan wij nu gått et temmeliget stycke fram, förmärcktes at Capitainen hade förfelat wägen och gått för mycket åt wänster, hwar igenom hände at wij kommo fram til en hög och ganska brandt Jordbacke, der wij oumgengligen skulle utföre eller ock wända om igen, at söka en annan wäg. Under denna branta backe lopp en landzwäg utmed Elfwen fram til Staden, som war oss ganska nära. Här öfwer blefwo wij nog bestörte, och willrådige hwad giöras skulle; läto altså litet nedersätta båhren, och på det Soldaterne intet måtte höra hwad som taltes, gingo wij afsides. Capitainen wille at man skulle wända om och gå ett stycke til baka at söka en annan och säkrare wäg, ty man wiste, at nedan före Jord-backen, så nära under staden, som offtast gingo danska Patrouller, och således der nog osäkert och äfwentyrligt. Hwar emot iag giorde åtskillige inwändningar och kommo änteligen öfwer ens, at gå utföre den branta Jordbacken. Jag förmanade då Soldaterne at anwända al acktsamhet, så intet den döda käcka Officeraren föllo af båhren, det de nog låfwade, Men illa effter kommo.  
Wij makade oss der på, effter snedden af branta backen så sakta utföre, då iag med 2:ne Soldater höllo emot den hällande sidan af båren så mycket giörligt war, men då wij kommo på det brantaste, hände, af karlarnas oförsicktighet, at Konungen hwälfde öfwer den ena, åt mig lutande båhr-armen, uti mina armar, dock så at kroppen intet kom aldeles at falla neder til Jorden, ty iag blef i samma ögna blick understödd af Soldaterne at lyffta Kungen up igen på båhren, men de begge lösa kappor, med hatten och Peruquen, kunde inte hindras at falla af Konungen.  
Som det nu klart wäder och Månen upstigen et godt stycke öfwer Horizonten, starckt lysande emot denna branta backe, eller rättare sagt Jord-berg, der wij nu stodo, så hände at Soldaterne kände Kungen, och under stor bestörtning begynte at sorla och beklaga sig, sägandes til mig, det är en helt annan man än i har har sagt, huru wil det nu gå med oss? och annat sådant mera. Detta buller giorde såwäl mig som Capitainen något bekymrade. Jag talte dem altså alfwarsamt och hårdt til, och befallte dem hålla munnen på sig, och icke understå sig tala et ord mer; hwar effter de strax tystnade, och wäl märckte at iag intet wille ha mycket ordat här om. Wij satte då, så godt det der på stället skie kunde, Peruquen och hatten på Kungen, och lade kapperne öfwer, fullfölgde så resten af branta backen utföre, der wij då bättre bragte i lag Kappor Hatt och Peruque.  
Wij woro nu nog nära staden, på den förr omnämnde wägen, der offta Patroullerades, men funno der alt ganska tyst, och sågo ingen Menniska. Gingo altså wägen fram till wij hunno til wår Tranchée, som i början af Attaquen war upförd, åt den tracten under berget emot staden wid Elfwen, men wij wore då med båhren utan för Trachéen, så at båren måste lyfftas up öfwer bröstwärnet, til at komma in uti Linien, som alt gick bra och wäl, effter Soldaterne woro nu mera warsammare än för ut. Wij fölgde då Tranchéen et godt stycke åt, tils wij hunno til det destinerade Batterie. Jag anmodade då Capitainen at stiga fram till Generalen Schwerin, som war et litet stycke der ifrån och berätta at iag nu wore hit kommen. Här på kom Capitainen strax til bakars, med befallning ifrån Generalen, at Konungen skulle föras til Högqwart[er]et uti Tistedalen, och det den Nya wägen som war giord för Canonernes transporterande, och war ungefär 1/2 mil lång. Annars betiente man sig af en närmare wäg til Tistedalen utmed Elfwen, men öfwer osäkre spångar och bryggor.  
Jag öfwertalte nu å Nyo Capitain Schultz at giöra widare följe med til Högqwarteret, det han och giorde; wägen war wäl lång, men icke så beswärlig som den, wij hade passerat, och gynnade månan oss, at ju högre den kom up på himmelen, desto mera tilräckeligt lius hade wij.  
Under ängzlan och bekymmer, öfwer hwad som denna natt händt, gingo wij wår wäg fram, då effter en stundz förlopp, kom Generalen Schwerin med dess dräng effter oss ridandes, ärnades sig förut til Högqwarteret, när han då uphandt oss, ropade Generalen hwem går der? Jag nämde då mitt namn, och berättade att wij förde en Officerare til Tistedalen som war blefwen skuten, det til swarade Generalen, det war intet bra, red så förbij och sade god natt med Er. Denna frågan war endast giord för Soldaternes skull, men de wiste då redan hwem det war som de buro, dock sade ingen af dem et enda ord.  
Änteligen hunno wij om sidor fram til Tistedalen. Tistedalen är som en stor by, med åtskillige byggningar försedd, som bebos af dem som innehafwa de der i strömmen anlagde watn-wärck. Wij satte båren på gatan, fram för en Öfverstes qwarter, som het Dahlheim wid pass 50. eller 60. steg ifrån det hus Konungen för sig intaget, der på låt jag Soldaterne gå tilbakars, och tackade dem för deras wiste beskiedelighet samt förmante dem til tysthet, och gaf dem 3. Mynteteckn til drickspengar, derföre de mera tackade än gåfwan war wärd. Det sades sedan (om det annars är sant) at desse karlar, blifwit effter frågade, och skulle hafwa bekommit hederligare skiänck, än iag förmådde gifwa dem.  
Nu war ingen mer wid båhren än capitainen och iag, då Capitainen påtog sig at gå fram til Högqwarteret, och berätta för Generalen Schwerin, at jag wore här, och nu begiärte hielp at bära båhren fram. Huru långt det nu war lidet på natten, kunde iag [icke] wist weta, ungefär tycktes klockan wara Ett. Jag stod nu allena wid båhren, utan at höra eller se någon menniska. Tiden blef mig nog lång, iag gick fram, satte mig stundom på bårarmen, såg offta med rinnande ögon och et beklämdt hierta på den stora Kungen, då uti mitt hufwud omluppe många besynnerlige tankar, öfwer denne Hieltens, så oförmodade hastiga död.  
Omsider kom den gode capitain Schultz sielf tredje tilbakars, berättandes at uti Högqwarteret war alt i en confus rörelse, dock hade Generalen Schwerin skaffat at följa med Capitainen en Konungens kammar tienare, som iag tyckes minnas, het Lindblom, och den ena af lifknecktarne. Wij Fyra Personer togo då båhren på wåra Axlar, och buro den til Konungens hus, framför dess kammare, der en dör war giord, at utan lång omwäg, genom flere rum, strax kunna komma ut på gatan. fram för samma dör sattes båhren, då iag fattade Kungen under Armarne och lifkneckten om låren, och lyffte så Kungen af båhren genom dören in uti kammaren, der wij, wid et afpassat ställe på golfwet, wid den ena sidan af kammarwäggen, lade wår älskade store Konung död och blodig.  
Generalen Schwerin och konungens Lif-Medicus Neyman stodo i kammaren, bedröfwade och med tårar i ögonen. Der på betackade Generalen oss på det ömmaste, at wij så wäl och försicktigt hade fördt Konungen hit, försäkrandes at Han intet skulle [under]låta, at til någon hugnad och erkäntzla för oss, anmäla sådant hos Hans Kongl. Höghet Arf-Printsen af Hessen. Der effter bad oss Generalen at wij skulle stiga in uti Sahlen; och hwila oss en stund; hwilken Sahl mer liknade en stor stuga. Fyra waxlius stodo på bordet, men ingen mer än wij woro der inne, och som dören til kammaren der Kungen låg, stod half öppen, så kunde wij se hwem af de Höga Herrar der ingingo, och märckte ibland de första Hans Durchlauchtighet Hertigen af Holstein, Feldt Marskalken Grefwe Mörner, General Düker med flere, alla wore bedröfwade och fälde tårar.  
Då wij nu warit Sahlen emot en timma, utan at någon kom til oss; så gingo wij bort til wåra indelte qwarter, som wore små Torpare koijor, ungefär en liten 1/4:dels mil från Högqwarteret, närmare åt Fästningen, der iag en stund lade mig at hwila på golfwet i bland de andre hemma warande Fortifications Officerare, som den natten intet wore Comenderade uti Tranchéen.  
Så snart det nu begynte at dagas, gick iag här ifrån til en Min besynnerlige wän och gynnare, Feldt Secretairen Gab: von Seth; (nu mera Grefwe och Riks Råd) hwars qwarter war icke långt ifrån Högqwarteret. Under wägen til Honom, då det war wäl updagat, blef iag warse på min råck, gehäng och hanskar, mycket blod som der satt fasttorkat, och förmodeligen på [kom]mit, då Kungen hwälfde af båhren i mina Armar, eller då iag med lifkneckten lyffte Konungen af båhren in uti kammaren. När iag då kom in til Fält Secretairen von Seth (iag nämner Honom wid detta tillfälle intet Excellence) frågade han mig strax, har du warit i Natt i Approchen? Hwar på iag swarade Ja, och gaf korteligen wid handen hwad som passerat hade, då Han och fick se huru iag med blod war besudlad, berättandes för mig huru Han redan i Natt warit uti Högqwarteret, at föra Protocollet uti den tilärnade Krigs-Conseil, Men eeffter Hans Kongl. Höghet ArfPrinsen af Hessen, som bodde 3/4:dels Mil från Högqwarteret, på Torpums Herre gård, då ännu intet war ankommen, så blef denna Conseil til i dag upskuten. således hade Felt-Secretairen brådt om at skynda sig dit, hwar til och hästen redan stod sadlad wid dören då iag kom. Jag frågade då som hastigast, hwad påfölgd Konungens död kunde hafwa, hwar til swarades, at det kunde ännu ingen weta, Men man trodde at wid denna Krigs Conseil torde Arméen få befallning at strax draga sig tilbakars utur Norrige, som och skiedde, ty samma dag afgick ordres här om til alla Regementer. Här har det påpekats att Gabriel von Seth redan på hösten 1718 blivit utnämnd till guvernementssekreterare i Göteborg. Han borde därför inte ha varit på  plats vid Fredrikshald den 30 november. Krigsrådsprotokollet är också fört av Casten Feif, varför även denna uppgift rörande v. Seth förefaller felaktig. Man kan verkligen fråga sig hur Carlberg skulle kunna ta så fel. Som generalguvernör Mörner fanns vid den kungliga armén - gjorde v. Seth också det trots sin nya tjänst?
Det kunde wäl wara ännu et och annat mera at anmärka wid detta Högstbedröfweliga dödzfal, som denna olyckeliga Natt hände, men iag har intet [welat] berätta [annat] än endast det, hwar til iag, beklageligen, sielf warit et åsyna wittne.

Källa: Bring, S., Bidrag till frågan om Karl XII:s död // KFÅ. - 1920, s. 196-255

  
(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2003-06-27 11:14