| |
Carlbergs berättelse
|
Sanfärdig
Berättelse, af några få omständig-
heter som sig tildrogo den Natten då Högst-
Salig Hans Kongl. Maij:tt Konung Carl XII uti
Tranchéen för Fridrichshall, olyckeligen blef
skuten. J pennan författad af en, som den tiden
war Lieutnant wid Fortification, och beklage-
ligen et åsyna wittne til det som följer. |
Noter: |
Sedan Hans Kongl. Maij:tt alt
ifrån början af belägringen, natt och dag warit närwarande wid arbetet, och den
olyckeliga dagen inföll som ändade dess dyra lif, som war en Söndag den 30. Nowember
1718; begaf Hans Maij:tt sig ifrån Tranchéen til Högquarteret i Tistedalen, der
predikan blef hållen, då Hans Maij:tt skal warit, emot wanligheten, något olustig til
sinnes, och som det berättas, skal hafwa upbrändt några papper wid Eldbrasan på
spiseln. |
|
Om efftermiddagen, wid pass
emot klockan 4., kom Hans Maij:tt från Högquarteret til bakars upridandes uti
Tranchéen, der Hans Maij:tt steg af hästen, då de närwarande Officerare mötte Hans
Maij:tt, hwar i bland och iag mig infan, som den Natten hade min tour at wara wid arbetet,
och til den ändan war ett par timmar förut upkommen uti Tranchéen. Hans Maij:tt gick
effter wanligheten öfwer alt omkring, från det ena stället til det andra, och talte med
hwem som förekom, äfwen och med mig, som hade den nåden, wid flere tilfällen, at wara
wäl känd af Hans Maij:tt. |
|
Innan iag nu går widare uti
min föresatte berättelse, wil iag nämna en omständighet. Det war wanligt, at det til
arbetet, från Regementerna Commenderade Manskapet, skulle hwar affton samlas et gådt
stycke från Fästningen under bergets betäckning, der ifrån de och alltid i rättan
tid, så snart det begynte mörckna wore framme der arbetet med Nya Linier skulle
begynnas; Men denna affton såg det nog omineuzt ut, alt gick långsamt, tungt och trögt.
Arbetarne blefwo längre borta än wanligt war; der öfwer Hans Maij:tt åtskillige
gånger wiste sig orolig till sinnes, och skickade den ena effter den andra til
upställnings platsen, at effterfråga hwad hinder som wålde drögsmålet. iag blef och
twenne gånger af Hans Maij:tt anbefalt, med de orden, gå och se hwad de söla effter. |
|
Änteligen, effter lång
wäntande, kom Manskapet med deras tildelte Officerare an Marcherandes, in uti den förut
färdiga giorde Linien, hwars bröstwärn blef genom skurit til Communication emellan
begge Linier, den gamla och nya som nu skulle framföras, så snart det war giordt, och
Manskapet blifwit indelt, trädde Fransyska Öfwersten Maigret, som war Directeur af
Attaquen framför Arbetarne och utstakade den Nya Linien, på det sättet, at effter Honom
defilerade Soldaterne Man för Man, som buro Fasciner jemte spadar och hackor. så fort nu
som Directeuren gick Linien fram, lades Fascinerne effter Honom i en rät Linie, hwar
jemte Soldaterne blefwo liggande. När då den tilärnade Linien war utstakad, defilerade
å nyo flere Soldater fram, som äfwenwäl lade sig wid Fascinerne med nödige wärcktyg
försedde. Der effter framburos, de för ut färdig giorde Skantzkorgar, som
Fortifications Capitainen Faschung blef Commenderad at låta dem efter den utstakade
Linien upställa. |
|
När då skantzkorgarne wore i
ordning komne, blef iag befald at gå in i Nya Linien och låta fylla skantzkorgarne. Hwar
på, effter et sackta gifwit teckn, arbetet begyntes, då iag uppmuntrade Manskapet at
flitigt arbeta och grafwa sig neder, på det de snart måtte få skantzkorgarne med Jord
uppfylte til deras betäckning. |
|
Här måste iag åter något
stanna, och berätta, at ifrån Nya Linien, kunde distancen til utanwerken af Fästningen
wara ungefär något öfwer 200. alnar, och således under Mouzquet skått; det war altså
nu den första natten under Attaquen, som de belägrade kunde bruka Mouzquetterie, hwar
med de och hela natten igenom höllo en ständig eld, under täta kädje-salvor, dit åt
de märckte at arbetet fortsattes, hwar jemte icke eller försummades et ouphörligt
Canonerande och bomb-kastning samt lichtkulor, til at uptäcka de Operationer som hos oss
förehades. Fästningen war och emot den sidan af Attaquen uplyst med många brinnande
beckkrantsar, som giorde et wackert anseende och uplyste hela Feltet. |
|
Då iag nu detta berättadt,
kommer iag åter igen til den Nya Linien eller Approchen, der iag hölt på at låta fylla
skantzkorgarne, och många gånger gick Linien up och neder, at anmana Manskapet til
flitigt arbetande, som de icke eller underläto, helst då de sågo många af deras
Cammerater stupa ut med dem, innan de hunno så diupt neder i Jorden, at skantzkorgarne
blefo fylte och giorde betäckning för Mouzquet kulorne. När iag då wid pass 1. 1/2
timma warit hos arbetarne, gick iag der ifrån in uti den gamla färdiga Approchen, i den
tankan at strax gå tilbakars igen, men blef af en bedröfwelig händelse hindrad, som
widare skal förmälas. Uti denna Approche war man genom bröstwärnet betäckt för
skått, såwäl från Fästningen som begge skantsarne Öfwerberg och Mellanberg, ty
Gyllenlöf hade wij genom Escalade redan intagit, men på sielfwa Fästningen war ännu
icke et skått lossadt. |
|
Då iag nu, som bemelt, war
kommen in uti den nämde gamla Approchen, ungefär 6. eller 8. steg fram, såg iag Hans
Maij:tt liggandes på Trancheens inre talud eller docering, der Hans Maij:tt hade dragit
sig up och låg på wänstra sidan, med kappan om sig, och hade dragit knäen något sig
up, så at fötterna lågo ungefär 6 quarter högre up än sielfwa botn af Approchen,
hållandes wänstra handen under kinbenet, och hufwudet uprätt öfwer kronan af
bröstwärnet. Uti en sådan ställning låg Hans Maij:tt med ansicktet något wändt emot
Fästningen, och Nya linien der utan före, hwar wåra Arbetare gingo. Denna Nya Linie,
som formerade en spittsig winckel med den gamla, lopp icke så synnerlig långt ut ifrån
den gamla der Hans Maij:tt låg, at ju, åtminstone de närmaste af Arbetarne hade kunnat
sedt hufwudet af Hans Maij:tt öfwer gamla Liniens bröstwärn, om de annars der på hade
acktning gifwit. denna omständighet anser iag för betydelig at här anmärcka. |
"denna omständighet anser iag för betydelig at
här anmärcka." En antydan om att Carlberg misstänkte att skottet kommit
därifrån? |
Hwar nu Hans Maij:tt anten stod eller satt
uti Approcherne, så war wanligt at dit samlades strax åtskillige, högre och lägre
Herrar Officerare, som och nu hade skiedt til. 8 eller 10. Personer, som stodo neder uti
Approchen, nära in til och framför Hans Maij:tts fötter. När iag nu kom in uti samma
Approche der Hans Maij:tt låg; stälte jag mig i bland de Officerare som der för ut
stodo, och hade Hans Maij:tt för ögonen liggandes tät fram för oss, som redan sagt
är, med hufwudet öfwer bröstwärnet, men hwad der utanför passerade, kunde ingen af
oss observera för det höga bröstwärnet, effter wij stodo inom det samma neder på botn
af Approchen, eij eller wet iag huru länge Hans Maij:tt hade så legat exponerad för
ett, den Natten, öfwer måttan häfftigt skiutande utur Canoner och Handtgewär. |
Dessa officerare
bör alltså, om den tidigare beskrivningen av kungens placering är korrekt, ha stått
till höger om honom.
"hwad der utanför passerade". Ännu en
antydan?
Vilket rimligen betyder att Carlberg ansåg att en
muskötkula från fästningen skulle kunna nå fram till kungen. Detta trots att han
tidigare säger att först genom den nya linjens anläggande hade de belägrande kommit
inom muskötskott från fästningen. |
Det war nu den olyckeliga
stunden för handen som giorde slut på altsammans. Knapt en half Fiärendels timma, hade
iag i bland de flere som wore tilstädes, stådt wid, och framför Hans Maij:tts fötter;
så träffade utan ifrån Tranchéen ett skått in på wänstra sidan genom Hans Maij:tts
hufwud, hwar wid icke den minsta rörelse mer förspordes, än at handen undanföll
wänstra kinbenet, och hufwudet lutade sig så sakta neder uti kappan, utan någon den
ringaste ryckning på kroppen, som blef så aldeles stilla liggandes som den för ut låg,
det war eij eller Naturligt, at effter et skått, som så accurat träffade genom
hufwudet, annat kunde följa, än i et ögnablick wara död utan at röra minsta lem.
således hafwa de som här om andra orimligheter utspridt, grufweligen afwiket ifrån
sanningen. Stället hwar ifrån detta olyckeliga skått kom, om det skiedde från et
längre bort, eller närmare håll, det kunde ingen af oss, som stodo lågt neder inom
bröstwärnet, under ett så starckt skiutande utur Canoner och Handtgewär, ogiörligen,
med rätt wisshet utmärcka. |
|
Den första af oss
närwarande, som nämde Konungens död, war General Adjutanten Kaulbars (sedermera Baron,
General, landzhöfdinge och öfwer Commendant) som i det samma då skåttet träffade och
hufwudet sänckte sig så sakta neder, slog mig, som Honom närmast stod, på Axlen,
ropandes helt bestört, Herr Jesus! Konungen är skuten, sök up General Schwerin och
berätta Honom det; Jag lopp då strax den gamla approchen neder åt, at söka Generalen,
som iag icke långt bort träffade i begrep at gå dit up der Konungen war, som Han
förmodeligen nyss lärer gått ifrån, ty den käcka Generalen kom nästan aldrig från
Konungens sida, under det Attquen påstod. Jag sade då til Generalen at Hans Maij:tt är
skuten, der öfwer Han häpnade och förskräcktes, och kunde intet säga et ord mera än
Herr Jesus! fattandes mig om högra armen och med starka steg gick dit. Då nu Generalen
kom fram der Konungen låg, rörde Han Honom intet, utan befalte mig strax gå och skaffa
up en båhr, och wid det samma wände sig till Capitainen Gref Posse, som den natten hade
wackt hos Hans Maij:tt, säijandes fölg Lieutnanten, men lät Er intet märcka at J är
med honom. Wij gingo då, icke utan mycken rörelse, genaste wägen öfwer berget til
Konungens Hytta, som af bräder, under betäckning af berget, war upslagen, och der Hans
Maij:tt ibland hwilade någon liten stund. Här war nog förråd på färdige båhror som
brukades at bära bort dem, som wid Arbetet om Nätterna blefwo skutne. Jag ropade til dem
som der höllo wackt, at strax framskaffa en båhr, för en Officerare som war blefwen
skuten, hwilket strax skiedde. J det samma kom Öfwerste Lieutnanten Grefwe Posse, som
Commenderade Gardet, emot oss, som med några Herrar befunno sig wid Hyttan, och frågade,
är Kungen skuten! då iag swarade Neij, och at det war en Officerare, men bestört öfwer
en så oförmodad fråga, nämde iag i hastighet en fortifications Officerares namn som
då föll mig för munnen. Men i det samma gingo begge Herrar Grefwar et par steg afsides
och taltes wid några ord, då förmodel. min följeslagare Capitain Gref Posse, lärer
sagt rätta sanningen. Jmedlertid war det nog besynnerligt at rycktet om Konungens död,
så hastigt, och så långt bort, hade kunnat utspridt sig, då likwist ännu ingen full
half timma war förluppen sedan det olyckeliga skåttet hände. Twenne Soldater med en
båhr, blefwo oss strax tillemnade, hwar med Grefwen och iag, gingo tilbakars, til den
gamla Linien, och stälte båhren wid pass 20. steg ifrån der Kungen låg, och läto
begge karlar gå bort som burit båhren, och gingo fram til Generalen, berättandes at
båhren wore här, då Generalen sade bär den hit, hwar på wij begge goingo til bakars
och buru båhren fram. |
Vilken riktning detta "neder åt"
egentligen avser har diskuterats flitigt. Man har i detta velat se en höjdangivelse och
för att sammanjämka Carlbergs uppgifter med den anonyma berättelsen placerat Schwerin
ännu längre till höger. Frågan är om Carlberg ändå inte menar "neder åt"
i betydelsen mot den gamla approchens början, bort från kungen och fästningen och mot
Gyldenlöwe, kungens hydda och löpgravarnas början. Jmfr uttryck som "som den
Natten hade min tour att wara wid arbetet, och till den ändan war ett par timmar förut upkommen
uti Tranchéen", "kom Hans Maij:tt från Högquarteret til bakars upridandes
uti Tranchéen" och "många gånger gick Linien up och neder".
Notera särskilt att Schwerin beordrar Carlberg at "strax gå och skaffa up en
båhr", varpå denne beger sig rätt över berget till kungens hydda.
Hur hade då ryktet kunnat nått så långt så fort? Genom
någon av dem som från den nya linjen kunnat se kungens huvud? Eller från skytten
själv, som i så fall måste ha varit en person som kunnat presentera en fullt godtagbar
anledning till sin närvaro på en så utsatt plats. Eller var det helt enkelt Knut Posses
närvaro som fick brodern att ana sammanhanget? |
Innan iag nu går widare, får
iag först berätta, at under det Grefwen och iag wore effter båhren neder wid Kungens
Hytta, hade general Schwerin låit ställa wackt uti Approchen, at betaga al passage och
Communication emellan den gamla och Nya linien för bij der Kungen låg. Det syntes och at
flere Herrar Officerare hade ökt antalet af dem som först stodo hos Konungen när det
olyckeliga skåttet skiedde. |
|
När nu, som bemelt, båren
war framburen, steg General Schwerin uppå slutningen af bröstwärnets inre talud eller
docering ut med Konungens sida, och lyffte något litet på hufwudet, som låg lutande
neder i kappan, då Generalen giorde til oss, omkring stående, med handen et
bedröfweliget teckn, utan at säga något ord, och makade sig så sakta neder igen uti
Approchen. Här af slutar iag at Generalen icke rördt sin hand wid Konungen, under det
Gref Posse och iag wore neder effter båhren. |
Notera användningen av "neder" här och jämför
med tidigare givna exempel.
|
Här på lyfftes båhren fram
under Konungens fötter, då wij, något hwar, som närmast stogo, togo dels uti
stöflarne dels uti kappan, och drogo den döda Konungen så sackta neder från
bröstwärnet och lade Honom, det bästa som skie kunde på båhren, med kappan på sig
som war wid halsen igenhakad. Generalen begärte der på et par Soldate kappor, då en
Officerare språng til wåra Betäckare, som wore af Gardet och icke stodo långt
derifrån, då Officeraren kom strax til bakars med 2:ne kappor, som wij lade öfwer
Kungen och stoppade dem wäl omkring på sidorne. Under det wij här med wore sysslosatte,
kom General Adjutanten Sicker fram och tog hatten af Konungens hufwud och satte i dess
ställe sin hwita Peruque och gallonerade hatt på Kungens hufwud, och passade så med
kapporne, at något af hatten och Peruquen kom at synas, som skiedde för at giöra
Konungen okiänd, som intet brukade hwarken Peruque eller gallonerade hatt. Men wår stora
Hieltes död hölls intet länge doldt, utan blef snart nog almänt bekant. |
|
När nu Konungen war lagd på
båhren och uti kapporne så inswept, som bemelt är; lemnade Generalen Schwerin Konungen
i mina händer, med befallning at låta bära honom, under okänd Person til stora
batteriet, hwar ifrån skantsen Gyllenlöf, några dagar för ut war beskuten och intagen,
der iag hade widare ordres at förwänta, och skulle iag begiära nödigt Manskap af
Capitain Baron Malcom Hamilton som Commenderade wåra Betäckare af Gardet. |
|
Här på gick Generalen med de
flere Närwarande Herrar Officerare bort ifrån mig, då iag skyndade mig til Baron
Hamilton som med betäckarne stod allenast et litet stycke der ifrån bak om en
bergs-kulle. Baronen hade sig saken redan bekant, och wiskade mig sackta i örat, Kungen!
iag swarade Ja! gick der på strax och sielf utsökte 12. hurtige och jemnstora karlar,
med hwilka iag skyndade mig til bakars til båhren, och indelte karlarne så, at 6. man
alt jemt skulle bära i sänder. Jag förestälte dem at det war en bra Officerare de hade
at bära, skulle således, warsamt och försicktigt, söka at komma den ojemna wägen
fram; det de och låfwade, icke wetandes då hwem det war de skulle bära, eij eller
frågade der effter. |
|
Här på togo Sex man båhren
på Axlarne, de öfrige 6. Man fölgde effter; Jag gick stundom och hölt handen i båren,
och stundom frammanför, at utfinna hwar terreinen war beqwämligast at komma fram. Då
wij pass några hundrade steg gått, träffade iag en min bekante gode wän Fortifications
Capitain Schultz (sedermera Öfwerste Lieutenant, adlad och kallad NordenCreutz, men
beklageligen Massacrerad i Finland). Han hade warit med i Tranchéen då Kungen blef
skuten, och wiste således hwem det war som bars på båren. Honom frågade iag, om Han
hade sig den bästa wägen bekant, hwar man säkrast, med båhren kunde komma fram til det
stora Batteriet, effter iag icke tiltrodde mig det så noga weta; Hwar til swarades Ja.
då iag anmodade Honom at följa med och gå före båhren, det Han strax giorde och iag
förblef stadigt wid båhren. |
|
Sedan wij nu gått et
temmeliget stycke fram, förmärcktes at Capitainen hade förfelat wägen och gått för
mycket åt wänster, hwar igenom hände at wij kommo fram til en hög och ganska brandt
Jordbacke, der wij oumgengligen skulle utföre eller ock wända om igen, at söka en annan
wäg. Under denna branta backe lopp en landzwäg utmed Elfwen fram til Staden, som war oss
ganska nära. Här öfwer blefwo wij nog bestörte, och willrådige hwad giöras skulle;
läto altså litet nedersätta båhren, och på det Soldaterne intet måtte höra hwad som
taltes, gingo wij afsides. Capitainen wille at man skulle wända om och gå ett stycke til
baka at söka en annan och säkrare wäg, ty man wiste, at nedan före Jord-backen, så
nära under staden, som offtast gingo danska Patrouller, och således der nog osäkert och
äfwentyrligt. Hwar emot iag giorde åtskillige inwändningar och kommo änteligen öfwer
ens, at gå utföre den branta Jordbacken. Jag förmanade då Soldaterne at anwända al
acktsamhet, så intet den döda käcka Officeraren föllo af båhren, det de nog låfwade,
Men illa effter kommo. |
|
Wij makade oss der på, effter
snedden af branta backen så sakta utföre, då iag med 2:ne Soldater höllo emot den
hällande sidan af båren så mycket giörligt war, men då wij kommo på det brantaste,
hände, af karlarnas oförsicktighet, at Konungen hwälfde öfwer den ena, åt mig lutande
båhr-armen, uti mina armar, dock så at kroppen intet kom aldeles at falla neder til
Jorden, ty iag blef i samma ögna blick understödd af Soldaterne at lyffta Kungen up igen
på båhren, men de begge lösa kappor, med hatten och Peruquen, kunde inte hindras at
falla af Konungen. |
|
Som det nu klart wäder och
Månen upstigen et godt stycke öfwer Horizonten, starckt lysande emot denna branta backe,
eller rättare sagt Jord-berg, der wij nu stodo, så hände at Soldaterne kände Kungen,
och under stor bestörtning begynte at sorla och beklaga sig, sägandes til mig, det är
en helt annan man än i har har sagt, huru wil det nu gå med oss? och annat sådant mera.
Detta buller giorde såwäl mig som Capitainen något bekymrade. Jag talte dem altså
alfwarsamt och hårdt til, och befallte dem hålla munnen på sig, och icke understå sig
tala et ord mer; hwar effter de strax tystnade, och wäl märckte at iag intet wille ha
mycket ordat här om. Wij satte då, så godt det der på stället skie kunde, Peruquen
och hatten på Kungen, och lade kapperne öfwer, fullfölgde så resten af branta backen
utföre, der wij då bättre bragte i lag Kappor Hatt och Peruque. |
|
Wij woro nu nog nära staden,
på den förr omnämnde wägen, der offta Patroullerades, men funno der alt ganska tyst,
och sågo ingen Menniska. Gingo altså wägen fram till wij hunno til wår Tranchée, som
i början af Attaquen war upförd, åt den tracten under berget emot staden wid Elfwen,
men wij wore då med båhren utan för Trachéen, så at båren måste lyfftas up öfwer
bröstwärnet, til at komma in uti Linien, som alt gick bra och wäl, effter Soldaterne
woro nu mera warsammare än för ut. Wij fölgde då Tranchéen et godt stycke åt, tils
wij hunno til det destinerade Batterie. Jag anmodade då Capitainen at stiga fram till
Generalen Schwerin, som war et litet stycke der ifrån och berätta at iag nu wore hit
kommen. Här på kom Capitainen strax til bakars, med befallning ifrån Generalen, at
Konungen skulle föras til Högqwart[er]et uti Tistedalen, och det den Nya wägen som war
giord för Canonernes transporterande, och war ungefär 1/2 mil lång. Annars betiente man
sig af en närmare wäg til Tistedalen utmed Elfwen, men öfwer osäkre spångar och
bryggor. |
|
Jag öfwertalte nu å Nyo
Capitain Schultz at giöra widare följe med til Högqwarteret, det han och giorde; wägen
war wäl lång, men icke så beswärlig som den, wij hade passerat, och gynnade månan
oss, at ju högre den kom up på himmelen, desto mera tilräckeligt lius hade wij. |
|
Under ängzlan och bekymmer,
öfwer hwad som denna natt händt, gingo wij wår wäg fram, då effter en stundz
förlopp, kom Generalen Schwerin med dess dräng effter oss ridandes, ärnades sig förut
til Högqwarteret, när han då uphandt oss, ropade Generalen hwem går der? Jag nämde
då mitt namn, och berättade att wij förde en Officerare til Tistedalen som war blefwen
skuten, det til swarade Generalen, det war intet bra, red så förbij och sade god natt
med Er. Denna frågan war endast giord för Soldaternes skull, men de wiste då redan hwem
det war som de buro, dock sade ingen af dem et enda ord. |
|
Änteligen hunno wij om sidor
fram til Tistedalen. Tistedalen är som en stor by, med åtskillige byggningar försedd,
som bebos af dem som innehafwa de der i strömmen anlagde watn-wärck. Wij satte båren
på gatan, fram för en Öfverstes qwarter, som het Dahlheim wid pass 50. eller 60. steg
ifrån det hus Konungen för sig intaget, der på låt jag Soldaterne gå tilbakars, och
tackade dem för deras wiste beskiedelighet samt förmante dem til tysthet, och gaf dem 3.
Mynteteckn til drickspengar, derföre de mera tackade än gåfwan war wärd. Det sades
sedan (om det annars är sant) at desse karlar, blifwit effter frågade, och skulle hafwa
bekommit hederligare skiänck, än iag förmådde gifwa dem. |
|
Nu war ingen mer wid båhren
än capitainen och iag, då Capitainen påtog sig at gå fram til Högqwarteret, och
berätta för Generalen Schwerin, at jag wore här, och nu begiärte hielp at bära
båhren fram. Huru långt det nu war lidet på natten, kunde iag [icke] wist weta,
ungefär tycktes klockan wara Ett. Jag stod nu allena wid båhren, utan at höra eller se
någon menniska. Tiden blef mig nog lång, iag gick fram, satte mig stundom på bårarmen,
såg offta med rinnande ögon och et beklämdt hierta på den stora Kungen, då uti mitt
hufwud omluppe många besynnerlige tankar, öfwer denne Hieltens, så oförmodade hastiga
död. |
|
Omsider kom den gode capitain
Schultz sielf tredje tilbakars, berättandes at uti Högqwarteret war alt i en confus
rörelse, dock hade Generalen Schwerin skaffat at följa med Capitainen en Konungens
kammar tienare, som iag tyckes minnas, het Lindblom, och den ena af lifknecktarne. Wij
Fyra Personer togo då båhren på wåra Axlar, och buro den til Konungens hus, framför
dess kammare, der en dör war giord, at utan lång omwäg, genom flere rum, strax kunna
komma ut på gatan. fram för samma dör sattes båhren, då iag fattade Kungen under
Armarne och lifkneckten om låren, och lyffte så Kungen af båhren genom dören in uti
kammaren, der wij, wid et afpassat ställe på golfwet, wid den ena sidan af
kammarwäggen, lade wår älskade store Konung död och blodig. |
|
Generalen Schwerin och
konungens Lif-Medicus Neyman stodo i kammaren, bedröfwade och med tårar i ögonen. Der
på betackade Generalen oss på det ömmaste, at wij så wäl och försicktigt hade fördt
Konungen hit, försäkrandes at Han intet skulle [under]låta, at til någon hugnad och
erkäntzla för oss, anmäla sådant hos Hans Kongl. Höghet Arf-Printsen af Hessen. Der
effter bad oss Generalen at wij skulle stiga in uti Sahlen; och hwila oss en stund;
hwilken Sahl mer liknade en stor stuga. Fyra waxlius stodo på bordet, men ingen mer än
wij woro der inne, och som dören til kammaren der Kungen låg, stod half öppen, så
kunde wij se hwem af de Höga Herrar der ingingo, och märckte ibland de första Hans
Durchlauchtighet Hertigen af Holstein, Feldt Marskalken Grefwe Mörner, General Düker med
flere, alla wore bedröfwade och fälde tårar. |
|
Då wij nu warit Sahlen emot
en timma, utan at någon kom til oss; så gingo wij bort til wåra indelte qwarter, som
wore små Torpare koijor, ungefär en liten 1/4:dels mil från Högqwarteret, närmare åt
Fästningen, der iag en stund lade mig at hwila på golfwet i bland de andre hemma warande
Fortifications Officerare, som den natten intet wore Comenderade uti Tranchéen. |
|
Så snart det nu begynte at
dagas, gick iag här ifrån til en Min besynnerlige wän och gynnare, Feldt Secretairen
Gab: von Seth; (nu mera Grefwe och Riks Råd) hwars qwarter war icke långt ifrån
Högqwarteret. Under wägen til Honom, då det war wäl updagat, blef iag warse på min
råck, gehäng och hanskar, mycket blod som der satt fasttorkat, och förmodeligen på
[kom]mit, då Kungen hwälfde af båhren i mina Armar, eller då iag med lifkneckten
lyffte Konungen af båhren in uti kammaren. När iag då kom in til Fält Secretairen von
Seth (iag nämner Honom wid detta tillfälle intet Excellence) frågade han mig strax, har
du warit i Natt i Approchen? Hwar på iag swarade Ja, och gaf korteligen wid handen hwad
som passerat hade, då Han och fick se huru iag med blod war besudlad, berättandes för
mig huru Han redan i Natt warit uti Högqwarteret, at föra Protocollet uti den tilärnade
Krigs-Conseil, Men eeffter Hans Kongl. Höghet ArfPrinsen af Hessen, som bodde 3/4:dels
Mil från Högqwarteret, på Torpums Herre gård, då ännu intet war ankommen, så blef
denna Conseil til i dag upskuten. således hade Felt-Secretairen brådt om at skynda sig
dit, hwar til och hästen redan stod sadlad wid dören då iag kom. Jag frågade då som
hastigast, hwad påfölgd Konungens död kunde hafwa, hwar til swarades, at det kunde
ännu ingen weta, Men man trodde at wid denna Krigs Conseil torde Arméen få befallning
at strax draga sig tilbakars utur Norrige, som och skiedde, ty samma dag afgick ordres
här om til alla Regementer. |
Här har det påpekats att Gabriel von Seth
redan på hösten 1718 blivit utnämnd till guvernementssekreterare i Göteborg.
Han borde därför inte ha varit på plats vid Fredrikshald den 30
november. Krigsrådsprotokollet är också fört av Casten Feif, varför även
denna uppgift rörande v. Seth förefaller felaktig. Man kan verkligen fråga
sig hur Carlberg skulle kunna ta så fel. Som generalguvernör Mörner fanns
vid den kungliga armén - gjorde v. Seth också det trots sin nya tjänst?
|
Det kunde wäl wara ännu et
och annat mera at anmärka wid detta Högstbedröfweliga dödzfal, som denna olyckeliga
Natt hände, men iag har intet [welat] berätta [annat] än endast det, hwar til iag,
beklageligen, sielf warit et åsyna wittne.
Källa: Bring, S., Bidrag till frågan om
Karl XII:s död // KFÅ. - 1920, s. 196-255 |
|
(Under
arbete) ©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se Senast
uppdaterad:
2003-06-27 11:14
|
|