2.6.1. Uppbringade svenska fartyg

Ibland Robert Harleys handlingar i British Library återfinns följande förteckning över de svenska fartyg som uppbringats av engelska kapare eller krigsfartyg under början av det Spanska Tronföljdskriget. Listan är daterad 1 Juli 1704. I vissa fall har jag lagt till smärre noter, innehållande notiser om ägare, omständigheterna kring uppbringningen etc. Efterhand kommer jag att länka till sidor om de olika fartygen. Det är värt att notera att i England påbörjades det nya året inte 1 januari, utan först 25 mars. 11 mars 1702 är alltså, enligt vårt sätt att räkna, det samma som 11 mars 1703. Englands krigsförklaring mot Frankrike utfärdades heller inte förrän i maj 1702, så innan dess kan man inte ha börjat kapa svenska fartyg.

Som framgår nedan kom många av fartygen från Stockholm eller Göteborg, vilka vid den här tiden var de stora exporthamnarna i det egentliga Sverige. Tyvärr var man inte alltid så originell när fartygen namngavs, vilket försvårar identifieringen. Bara i denna lista finns två Hoppet och fyra Fortuna.

A list of such Ships as have been taken as Prize since this Warr which have been claimed by Swedish Subjects made the first of July 1704.

British Library
Add MSS 70037
ff 239-241

Kommentarer

Allt eftersom kommer jag att lägga till uppgifter om de här fartygens hemmahamn, redare och annat som kan ge en bakgrund.

(1) Evert Janson de Boer hade beviljats burskap i Stockholm 18/8 1703 och angavs då som född på Ameland. Blinda Klippans redare var Johan Paul Heublein och Rutger von Hallmael. 5 november 1704 skriver Kanslikollegium till Leijoncrona för att utverka dennes hjälp med frisläppande av Blinda Klippan. Då sker det på köpmannen Bendix von Schotens vägnar, vilken sägs vara fartygets ägare. Det förefaller handla om samma fartyg.Tillbaka

(2) Detta måste vara samma skeppare Jacob Höijer/Heuer som förekommer i klagomålen mot Psilander i december 1703. Beständigheten var en galliot på 35-40 läster och ägdes av L. Termeulen och J. Bedoire. Tillbaka

(3) 25 februari 1702 beviljas en Jonas Palm, skeppare, burskap i Göteborg. Tillbaka

(4) I: Pratt, F. T., Law of contraband of war... - London, 1856, s. 203 finns det en del uppgifter om detta fartyg. "Laden with 15 lasts of pitch, and tar. 127 sticks of logwood. 100 pigs of lead. 20 casks of tin. 20 dozen of deals. And 12 or 13 pounds of bees' wax. Bound from Gottenburgh to Rouen. Taken by Her Majesty's ships the Rochester and the Charles Galley." Fartyget släpptes, men de svenska ägarna blev tvungna att sälja tjära, beck och bly i England. Dessutom fick de betala kaparens omkostnader. Tillbaka

(5) I juli 1705 beviljades skepparen Oluf Börgesson Donsöö burskap i Göteborg. En bror till Hans? Tillbaka

(6) 20 juli 1703 beviljades en Oluf Tollesson, skeppare, burskap i Göteborg. Tillbaka

(7) Om vad som förefaller vara uppbringningen av ett av fartygen i listan, S:t George, kan man läsa i House of Lords MSS, vol VI, s. 137-138:

"Extract from his journal from Capt. Culliford, Commander of H.M.S. the Leopard, commencing 1st April 1704, viz.: - The 1st April, in the afternoon, we saw the land, and about four made it to be Cape St. Mary's, bearing W.S.W about 4 leagues distance, and stood close in to some fishing boats, and, at night, made sail along shore. Seeing a sail to the westward of us under the Cape, which at first we supposed to be one of our own ships, and having a small breeze, raised her apace, and about eleven came pretty near, at which she tacked and stood as we did. The Lark, being somewhat ahead and to windward of me (we then having but little wind) sent his boat to make what he was. Thinking him within shot, I fired wide of him to cause him to bring to for the boat; he taking no notice of the shot, the Lark fired another, and the Newport a third, which I suppose alarmed him very much. The boat hailed him, and they answered: The S:t George, of London : and asked what we were. Those in the boat replied: The Lark, of Whitehall. The other answered they should not come aboard at their peril, so the lieutenant caused a musket to be fired, which was a signal to the ship that they were enemies, at which the Lark and the S:t George exchanged several shot. The latter tacking to the eastward fell upon me, and I received him as well as I could, and when I got the length of him I tacked. Then the S:t George lay to, plying his shot hard at me ; I lay to by him, making him as good returns as possible for three quarters of an hour, which caused him to abate very much of his fire. Then the Lark came up between us, and laid him aboard till he called for quarter. I must say the Newport came in for a share when he could avoid firing into our ships. When we lay so near each other, my master, fancying she was an English ship, called several times in my speaking trumpet that we were English, but they took no manner of notice of it, nor of the Lark, though on board him, till he was so disabled that he could do no more. We found him to be a Swedish merchant ship belonging to Gottenburg, but last from Cork, commanded by Captain George Pickering, one of the King of Sweden's captains, but an Irishman, and had English colours hanging over the taffrail, which we suppose he fought with, and Swedes' colours hoisted. Captain Fotherby ordered his lieutenant with some men on board to secure the ship, and I sent ten men more. My lieutenant brought Captain Pickering on board me. I asked him how he came to be so imprudent not to let our boat come on board him, since he had but 24 guns and 74 men. He replied he took us for Turks, for 6 sail gave him chase in the evening, one of which had flag at main topmast head, and that he never knew an admiral of England, France or Holland with so few ships; and hearing the men hail him in English confirmed him the more in it, believing they were renegadoes, or slaves sent on purpose, and that they were resolved to die to the last man rather than be taken. Of his 74 men, there was not above 8 or 10 left that was fit for service. It proved calm all the latter part of the night, and but very little wind the next day, so that we took that opportunity of fitting the ship as well as we could."

I samma volym finns också ett brev från George Rooke, däri denne meddelar att han ämnar sända Pickering till England, eftersom denne, en engelsk undersåte, misstänks ha förmedlat varor och nyheter till Marseille. S:t George har däremot överlämnats till den svenske konsuln i Lissabon. Detta brev är daterat 10 april 1704. Det borde vara denna uppbringning som är "Depending" i listan ovan. Tillbaka

(8) George eller Joris Pickerin beviljades burskap i Göteborg 19/3 1691. Enligt ovan nämnda brev från George Rooke fördes Pickerin som fånge till England, men enligt vad W. Berg refererar i "Samlingar till Göteborgs historia", del 2, s. 128, ska Pickerin ha stupat. Tillbaka

(9) Kan vara identiskt med ett Onsalafartyg, omnämnt på s. 747 i Albert Sandklefs digra arbete "Västkustens allmogesjöfart 1575-1850". Skeppare 1703 var en Anders Nilson, Röserås. Tillbaka.

(10) Fallet med Warner Groens fartyg Hoppet var av allt att döma en mycket seg affär. Domen föll alltså 16 mars 1704 enligt vårt sätt att räkna årsskiften, men fortfarande i februari 1705 finns det handlingar som verkar handla som samma fartyg. Kanslikollegium skickade ett första brev i ärendet till Leijoncrona 23 juni 1704. 27 september återkommer samma ärende i ett nytt brev till denne. Av Leijoncronas arbete i ärendet finns det spår i Portland papers vol. VIII, s. 116 och 147. I det första brevet daterat 1/4 1704 meddelar Lejoncrona att fartyget seglade från Stockholm till Bordeaux med en last av tjära och beck med ett pass utfärdat 26/9 1703. På återresan till Stade uppbringades Hoppet, då lastat med vin och konjakav en engelsk kapare och fördes till Dover. I amiralitetsdomstolen i London frigavs själva fartyget medan lasten konfiskerades. beslutet har överklagats och Leijoncrona påpekar att Hoppet är ett svensktbyggt fartyg, skepparen är svensk och borgare i Stockholm, ende ägare är Warner Groen, svensk undersåte och borgare i Stockholm och fartyget var på väg till Stade, en stad tillhörig den svenske kungen. Leijoncrona begär därför att Hoppet och dess last ska återställas samt att skadestånd ska utbetalas.

I nästa brev, riktat till Robert Harley, från den 5 september 1704 kan man se något av vad kaparens ombud anförde. Ombudet menade att fartyget, som kom från Frankrike och var på väg till Stade, inte kunde anses vara destinerat till en neutral ort då Stade tillhörde hertigdömet Bremen, en del av det Tyska riket. Visserligen, medgav Leijoncrona, hade Karl XII accepterat riksdagens i Regensburg krigsförklaring mot Frankrike och Spanien. Dock hade den svenske kungen fortfarande rätt att bestämma över sina provinsers ställning. Det hade inte fattats något beslut om att förbjuda handel mellan det Tyska riket och Frankrike och även om så hade skett, så gällde det inte för de svenska provinserna förrän Karl XII lämnat sitt medgivande. Warner Groen hade vid passets utfärdande meddelat att hans fartyg skulle gå från Frankrike till Stade, vilket då inte hade varit förbjudet och han hade dessutom senare förklarat sig villig att ändra destinationen till en neutral ort. Groen hade alltså, enligt Leijoncrona, spelat med öppna kort och därför borde fartyget också släppas. På sidan 148 i samma verk återfinns ett annat brev från 12 september vari Richard Crawley å amiralitetsrättens vägnar avråder Harleys understatssekreterare Richard Warre från att medverka till att ärendet tas upp på nytt. Crawley anser att drottningen kan bevilja ny prövning, men ett sådant förfarande ägde bara rum en gång under 1690-talet och det visade sig vara mindre lyckat den gången. I RA, Anglica vol 546 finns åtskilligt om Hoppet. Tillbaka

(11) Cornelius Eilers beviljades burskap i Stockholm 8 september 1703 och sades då vara född i Stettin. Cautionister var köpmännen Jürgen Berendt von Scheven och Caspar Nettelbladt.

(12) John Hunemer bör vara identisk med den Johan Hunnemör som under senhösten 1704 blev föremål för myndigheternas intresse i samband med ett smugglingsförsök. I slutet av juli hade han inkommit till Västervik med ett fartyg från Lübeck. Vid lossningen upptäcktes en dold tjärlast. Stadens styresmän lovade tullinspektören att hålla Hunnemör i arrest, men denne fick likväl gå lös i staden. Vidare hade fartyget lämnat hamnen efter det att besättningen hotat tullinspektörens tjänare som höll vakt. Det tillsattes en undersökningskommission för att utreda ärendet. (RA, Kammararkivet: Kommission till Västervik för olovlig tjärinförsel och tullunderslev). Hunnemör och hans fartyg finns också med i Psilanders konvojförteckning från början av juni 1704. Tillbaka

(13) I Pratt o. a. a. s. 203 står följande om S:t Jacob: "Laden at Stockholm with 47 lasts of tar and upwards of 7 lasts of pitch, and other things. Bound from Rochford to Rochelle in France". 22 november 1703 beslöt amiralitetsdomstolen att skeppet och lasten skulle friges. Dock skulle tjäran och becket säljas i England och de svenska redarna betala kaparens omkostnader. Tillbaka

(14) Pratt refererar även detta fall på s.203f. Fartyget var lastat med tjära och beck, på väg från Stockholm till Brest. På vägen blev det uppbringat av ett engelskt örlogsfartyg - Mary Galley. Utslaget blev det samma som för S:t Jacob. Tillbaka

(15) Både Blom och Giese ska behandlas i PRO, HCA 32/65. Tillbaka

(16) Jakob Fischer var hemmahörande i Riga, se Kommerskollegiums registratur 4/7 1704. Fartyget tycks ha ägts av engelska köpmän därstädes. Det blev som synes uppbringat två gånger samma år.  Tillbaka

(17) Abraham Cortman torde vara identisk med den skeppare Abraham Cortman, död 1709, som omnämns i Gösta Thimons faktaspäckade verk om Stockholms nations studenter i Uppsala: Thimon, G., Stockholms nations studenter i Uppsala 1649-1800, del I. - Stockholm, 1982, s. 120. 1679 inskrevs tre bröder Cortman vid Uppsala universitet. Bland dessa var också Abraham. Studierna gick kanske inte så lysande? Tillbaka

(18). I Kommerskollegiums registratur finns tillsammans med Psilanders instruktion 14 april 1703 också en lista över de fartyg som ligger och väntar vid Dalarö, Älvsnabben och Stockholm. Bland de sistnämnda upptas fartyget Princess Hedwig, fört av skepparen Diedr. Math. Holm. Fartyget anges vara destinerat till Amsterdam. Tillbaka

(19). I Kanslikollegiums registratur finns spår av detta ärende. Vinhandlaren Petter Hellberg i Stockholm har i en supplik meddelat att den del av lasten som tillhörde honom - 61 ½ fat vin - har blivit konfiskerad av amiralitetsrätten i London. Domstolens beslut grundade sig på att vinlasten inte fanns upptagen i magistratens attest, vilken insänts till domstolen efter processens påbörjan. Hellberg har som orsak angivit att man råkat hoppa över en rad vid attestens utfärdande. Kanslikollegium ber i ett brev till Leijoncrona 12/10 1704 denne att hjälpa vinhandlarens ombud i London att överklaga beslutet. Tillbaka

(20) Skepparen Martin Banda fick burskap i Göteborg 29/8 1701. Tillbaka

(21) Salvator var hemmahörande i Västervik och ägt av borgaren Hans Bauman sr, se Kommerskollegiums registratur 21/6 1704 eller Västerviks Rrp 14/4, 12/9 1703 m.fl. ställen Tillbaka

(22) Sannolikt handlar det här om fartyget Welfare of Liefland, vilket omnämns i Calendar of State papers 1703-04, s. 569. Enligt vad där relateras ska Carl Piper ha visat intresse för skeppets öde.19 februari 1703 skrev generalguvernören Frölich i Riga till Leijoncrona om detta fartyg. 16 juli återkommer ekonomiståthållaren Mikael von Strokirch till samma ämne i ett nytt brev till Leijoncrona. Amiralitetsrättens dom har då blivit känd i Riga och Strokirch omtalar de av domstolen angivna skälet. I det av Frölich utfärdade passet ska fartygets lästetal ha angivits till 120, medan det rätta ska vara över 200. Strokirch menar att detta, som antagligen beror på ett misstag av skrivaren, inte borde leda till så allvarliga följder. Tillbaka

(23) Även Warzaw Armes omnämns av Pratt. Fartyget var på väg från Stockholm till La Rochelle och Rochefort. Det var lastat med tjära, beck och järn och uppbringades av kaparna Charles och William. Domen blev att fartyg och last skulle återställas till ägarna, men de skulle lämna säkerhet för att lasten försåldes i England och inom tre månader inkomma med bevis för att detta skett. Dessurom skulle redarna betala kaparnas omkostnader. Pratt, s. 204. Tillbaka

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: juni 17, 2003.

Föregående sida: 2.6. De engelska kaparnas härjningar

Nästa sida: 2.6.1.1.. Warner Groens fartyg