Att de
krigförande staternas kaperier innebar stora påfrestningar för den svenska handeln
behöver man inte tveka om. I detta sammanhang är de engelska kaparnas verksamhet av
störst intresse, så jag har tills vidare valt att koncentrera mig på dem. (1)
Spår av deras verksamhet kan man finna i de olika
stapelstädernas arkiv, men framför allt i Kommerskollegiets och även Kanslikollegiets
korrespondens med envoyén Leijoncrona i London.
De flesta klagomålen tycks ha kommit från köpmän i
Stockholm, vilket inte heller är särskilt förvånande med tanke på den stora export
som gick via huvudstaden. Män som Olof Hansson Törnflycht, Claes Wittmach, Johan-Paul
Heublein och Warner Groen ägde helt eller delvis ett stort antal fartyg. Storköpmännen
var förutom att var delägare i samma fartyg ofta ingifta i varandras familjer. Den
framstående Stockholmsköpmannen Henrik Jakob Hildebrand, adlad 1698, var gift med en
syster till David Amija d.y., en av de mest framstående köpmännen i Göteborg. Warner
Groen var nära befryndad med familjen Grill, en annan framstående köpmannasläkt i
Stockholm. De framstående köpmännen kunde också vinna insteg i aristokratin. Olof
Hansson adlades och hans döttrar giftes bort med framstående män som Carl Piper, Arvid
Horn, Johan Lillienstedt och Johan August Meijerfeldt. För män som dessa var den
välbeställde Törnflychts döttrar ett gott parti. En icke föraktlig hemgift torde ha
spelat en viss roll i sammanhanget. Man kommer onekligen att tänka på alliansen
mellan den på anor rika släkten Marlborough och den synnerligen välbeställda
amerikanska finansfamiljen Vanderbilt.
(1) Bromley har räknat fram att
engelska kapare från Dover och "the Cinque Ports" enbart under
perioden 1703-1705 uppbringade 75 svenska fartyg. Bromley, J. S., Corsairs and
navies. - London, 1987, s. 69. |