"Bland sjöhjältar under Karl den tolftes
regering är Gustaf von Psilander en af de ryktbaraste. Anledningen härtill är i
främsta rummet den märkvärdiga strid, hvilken han såsom chef på konvojskeppet Öland
år 1704 utkämpade mot en hel engelsk eskader, jämte de egendomliga berättelser, hvilka
uppkonstruerats om hans mottagande och vistelse i England efter striden."
Munthe, Arnold, Gustaf von Psilander. - 2. uppl. - Stockholm, 1922, s. 5
Introduktion
Det spanska tronföljdskriget innebar
åtskilliga bekymmer för det neutrala
Sverige. Den svenska utrikeshandeln stördes av den stora mängd
kapare som de krigförande nationerna utrustade. Dessa kapare inskränkte sig inte till
att angripa fientliga handelsfartyg utan gav sig också på neutrala fartyg. Från svensk
sida försökte man komma till rätta med problemet på flera sätt. Dels gjordes det
insatser för att få loss enskilda fartyg, dels sökte man åstadkomma förändrade
instruktioner för kaparna. En ytterligare åtgärd var anordnandet av konvojer, d.v.s.
utrustandet av ett lämpligt krigsfartyg vilket sedan fungerade som eskortert
för en större grupp
handelsfartyg.
Den 28 juli 1704 befann sig en svensk konvoj, ledd av
kaptenen Gustaf Psilander på Öland några mil sydost om Yarmouth. En engelsk
eskader på 9 fartyg, ute för att försöka återfinna en fransk styrka som
slunkit ut från Dunkerque, siktade svenskarna och trodde man funnit
sitt byte. När engelsmännen kom närmare upptäckte de förstås sitt misstag, men
det återstod ett problem. Vid den här tiden ansågs det från engelskt håll att man
hade överhögheten över stora delar av Atlanten, de så kallade "British
Seas". Från svensk sida accepterade man inte dessa anspråk. När då den engelske
kaptenen Butler krävde att Psilander skulle stryka segel hade denne inget val. Han
måste, i enlighet med sin instruktion, vägra och ta strid. De dåliga oddsen till trots höll Psilander ut i mer än fyra timmar och lyckades tillfoga engelsmännen rejäla förluster
innan han tvingades att ge upp.
För detta har han blivit legendarisk i svensk
sjöhistoria. Detta beror inte minst på den förste svenske sjökrigshistoriken Carl Gustaf Tornqvist. Tornqvist
var sjöofficer och hade bland annat hunnit med en tjänstgöring i den franska
flottan under nordamerikanska frihetskriget. Återkommen till hemlandet utgav
han 1788 Utkast till swenska flottans sjö-tåg, vari han i de mest
storslagna ordalag redogjorde för striden vid Orford Ness. Från honom härstammar
berättelsen om den belöning som den engelska drottningen ska ha givit Psilander för
dennes tapperhet. Diverse författare under 1800-talet kom sedan i stor
utsträckning att följa Tornqvists mönster och det var först i Arnold Munthes ovan
nämnda verk som en första
kritisk värdering av källmaterialet kom till stånd.
"Mitt projekt"
I Munthes verk finns en fotnot som för några år
sedan kom att väcka mitt intresse för striden vid Orford Ness 1704. Författaren omtalar
att han på Kungliga Biblioteket förgäves sökt efter en engelsk skildring av
händelsen. För en historiskt intresserad bibliotekarie var detta en utmaning som måste
antas. Nutidens databaser och andra bibliografiska hjälpmedel gör sökandet så mycket
lättare än det var på Munthes tid. Det dröjde heller inte länge innan jag hade hittat
ett engelskt verk som behandlade striden. Mitt intresse utvecklades och jag har sedan dess
ägnat mycket av min fritid åt att utforska ämnet.
Jag vågar påstå att mina sidor innehåller
åtskilligt som tidigare var okänt. I synnerhet när det gäller konvojresorna 1703 och
1704, men även inom andra områden.
Innehåll
Jag ska direkt deklarera att mina nautiska kunskaper
är ringa. Några djuplodande analyser av skeppsbyggnad, navigation eller besättningens
levnadsförhållanden ombord kommer jag därför inte att ge mig in på.
Däremot kommer jag att försöka förklara varför det
blev strid. Det betyder att jag behandlar de engelska anspråken på överhöghet över
"the British Seas", Sveriges inställning till detta och vad de olika
svensk-engelska fördragen innehöll. Vidare behandlas vissa delar av de kommersiella
förbindelserna mellan de båda länderna, i synnerhet då de regler som gällde för
svensk export under krigen mellan England och Frankrike.
Psilanders karriär, som sträckte sig över dryga 50
år, innehöll mycket mer än striden vid Orford Ness. Han kom att verka som landshövding
på Gotland i mer än ett decennium och blev sedan förflyttad till Kalmar. De sista åren
av sitt liv tillbringade han i Karlskrona som president för Amiralitetskollegium. Han
deltog också i flera riksdagar under de tidiga frihetstiden. Jag ska försöka ge några
bilder även från dessa delar av hans verksamhet.
Människan Gustaf von Psilander vet man inte särskilt
mycket om. Förhoppningsvis ska jag under resans gång kunna ge några små inblickar
även här.
Metod
Tyngdpunkten ligger på återgivandet av dokument, som
jag sedan i olika grad kommenterat. När det gäller stavning, stora och små bokstäver
samt skiljetecken har jag försökt att vara trogen originalen. Vissa inkonsekvenser,
feltolkningar och stavfel kan säkert förekomma. För att underlätta läsbarheten har
jag i vissa fall delat upp texterna på flera rader.
Jag har försett flera avsnitt med noter och
litteraturtips. Mer kommer efter hand.
Syfte
Mina sidor innehåller inga teoretiska resonemang utan
min enda ambition är att genom en noggrann källforskning kunna ge en så korrekt
beskrivning av händelseförloppen som möjligt. För vissa delar av framställningen är
det absolut nödvändigt att konsultera utländska arkiv, vilket är både kostsamt och
tidsödande. Jag finansierar mina forskningar helt ur egen ficka och bedriver dem på min
fritid, vilket inte befrämjar hastigheten. Samtidigt är det också viktigt för mig att
känna att jag inte behöver vara "färdig" vid en särskild tidpunkt. I
avsaknad av ekonomiska bidrag kan ingen begära att jag ska kunna prestera en färdig
artikel till ett visst datum. När alla stenar har vänts, inte förr, anser jag mig klar.
Gustaf von Psilander levde i en intressant tid. Han
inträdde i flottan under den period då återuppbyggnaden efter det katastrofala kriget
mot Danmark var i full gång. Han gjorde något av en kometkarriär under det svenska
stormaktsväldets slutstrid på 1710-talet. Han fick uppleva enväldets fall och den
tidiga frihetstiden. Under sina sista år kunde han återvända till flottan som dess
högste chef. En man väl värd att dra fram i ljuset för annat än insatsen som chef
för Öland 1704.
Anmärkningar och förklaringar
Under den här behandlade perioden användes två olika
kalendrar, den julianska och den gregorianska. Under 1600-talet var skillnaden dem emellan
tio dagar. Genom att den gregorianska inte behandlade året 1700 som ett skottår steg
skillnaden därefter till elva dagar. I England tillämpades den julianska kalendern och
där fanns också den egenheten att det nya året inte började förrän den 25 mars. Om
det således i ett officiellt dokument står 20 mars 1703 betyder det enligt vårt sätt
att räkna 20 mars 1702.
I Sverige beslöts det att man skulle gå över till
den gregorianska kalendern gradvis. Ett första steg togs 1700 genom att skottdagen
uteslöts. Därefter kom projektet att avstanna, vilket fick till följd att Sverige fick
en alldeles egen tideräkning. Låt mig ta ett exempel: Striden vid Orford Ness ägde
enligt den svenska stilen rum den 28/7 1704, den 27/7 enligt den julianska som användes i
England och den 7/8 enligt den nya stilen som tillämpades i de flesta andra
europeiska länder.
1712 återgick Sverige till den julianska kalendern
genom att lägga till en extra dag, den 30 februari. Först 1753 genomförde vi
övergången till den gregorianska kalendern.
|