Gustaf von Psilander (1669-1738) : inledning

Den unge Psilander.
Målning av David von Krafft.
(Beskuren)
Privat ägo

Den åldrade sjöofficeren och ämbetsmannen, avporträtterad 1732. Detalj från en större målning, signerad Edvard Orm
 

"Bland sjöhjältar under Karl den tolftes regering är Gustaf von Psilander en af de ryktbaraste. Anledningen härtill är i främsta rummet den märkvärdiga strid, hvilken han såsom chef på konvojskeppet Öland år 1704 utkämpade mot en hel engelsk eskader, jämte de egendomliga berättelser, hvilka uppkonstruerats om hans mottagande och vistelse i England efter striden."

Munthe, Arnold, Gustaf von Psilander. - 2. uppl. - Stockholm, 1922, s. 5

Introduktion

Det spanska tronföljdskriget innebar åtskilliga bekymmer för det neutrala Sverige.  Den svenska utrikeshandeln stördes av den stora mängd kapare som de krigförande nationerna utrustade. Dessa kapare inskränkte sig inte till att angripa fientliga handelsfartyg utan gav sig också på neutrala fartyg. Från svensk sida försökte man komma till rätta med problemet på flera sätt. Dels gjordes det insatser för att få loss enskilda fartyg, dels sökte man åstadkomma förändrade instruktioner för kaparna. En ytterligare åtgärd var anordnandet av konvojer, d.v.s. utrustandet av ett lämpligt krigsfartyg vilket sedan fungerade som eskortert för en större grupp handelsfartyg.

Den 28 juli 1704 befann sig en svensk konvoj, ledd av kaptenen Gustaf Psilander på Öland några mil sydost om Yarmouth. En engelsk eskader på 9 fartyg, ute för att försöka återfinna en fransk styrka som slunkit ut från Dunkerque, siktade svenskarna och trodde man funnit sitt byte. När engelsmännen kom närmare upptäckte de förstås sitt  misstag, men det återstod ett problem. Vid den här tiden ansågs det från engelskt håll att man hade överhögheten över stora delar av Atlanten, de så kallade "British Seas". Från svensk sida accepterade man inte dessa anspråk. När då den engelske kaptenen Butler krävde att Psilander skulle stryka segel hade denne inget val. Han måste, i enlighet med sin instruktion, vägra och ta strid. De dåliga oddsen till trots höll Psilander ut i mer än fyra timmar och lyckades tillfoga engelsmännen rejäla förluster innan han tvingades att ge upp.

För detta har han blivit legendarisk i svensk sjöhistoria.  Detta beror inte minst på den förste svenske sjökrigshistoriken Carl Gustaf Tornqvist. Tornqvist var sjöofficer och hade bland annat hunnit med en tjänstgöring i den franska flottan under nordamerikanska frihetskriget. Återkommen till hemlandet utgav han 1788 Utkast till swenska flottans sjö-tåg, vari han i de mest storslagna ordalag redogjorde för striden vid Orford Ness. Från honom härstammar berättelsen om den belöning som den engelska drottningen ska ha givit Psilander för dennes tapperhet. Diverse författare under 1800-talet kom sedan i stor utsträckning att följa Tornqvists mönster och det var först i Arnold Munthes ovan nämnda verk som en första kritisk värdering av källmaterialet kom till stånd.

"Mitt projekt"

I Munthes verk finns en fotnot som för några år sedan kom att väcka mitt intresse för striden vid Orford Ness 1704. Författaren omtalar att han på Kungliga Biblioteket förgäves sökt efter en engelsk skildring av händelsen. För en historiskt intresserad bibliotekarie var detta en utmaning som måste antas. Nutidens databaser och andra bibliografiska hjälpmedel gör sökandet så mycket lättare än det var på Munthes tid. Det dröjde heller inte länge innan jag hade hittat ett engelskt verk som behandlade striden. Mitt intresse utvecklades och jag har sedan dess ägnat mycket av min fritid åt att utforska ämnet.

Jag vågar påstå att mina sidor innehåller åtskilligt som tidigare var okänt. I synnerhet när det gäller konvojresorna 1703 och 1704, men även inom andra områden.

Innehåll

Jag ska direkt deklarera att mina nautiska kunskaper är ringa. Några djuplodande analyser av skeppsbyggnad, navigation eller besättningens levnadsförhållanden ombord kommer jag därför inte att ge mig in på.

Däremot kommer jag att försöka förklara varför det blev strid. Det betyder att jag behandlar de engelska anspråken på överhöghet över "the British Seas", Sveriges inställning till detta och vad de olika svensk-engelska fördragen innehöll. Vidare behandlas vissa delar av de kommersiella förbindelserna mellan de båda länderna, i synnerhet då de regler som gällde för svensk export under krigen mellan England och Frankrike.

Psilanders karriär, som sträckte sig över dryga 50 år, innehöll mycket mer än striden vid Orford Ness. Han kom att verka som landshövding på Gotland i mer än ett decennium och blev sedan förflyttad till Kalmar. De sista åren av sitt liv tillbringade han i Karlskrona som president för Amiralitetskollegium. Han deltog också i flera riksdagar under de tidiga frihetstiden. Jag ska försöka ge några bilder även från dessa delar av hans verksamhet.

Människan Gustaf von Psilander vet man inte särskilt mycket om. Förhoppningsvis ska jag under resans gång kunna ge några små inblickar även här.

Metod

Tyngdpunkten ligger på återgivandet av dokument, som jag sedan i olika grad kommenterat. När det gäller stavning, stora och små bokstäver samt skiljetecken har jag försökt att vara trogen originalen. Vissa inkonsekvenser, feltolkningar och stavfel kan säkert förekomma. För att underlätta läsbarheten har jag i vissa fall delat upp texterna på flera rader.

Jag har försett flera avsnitt med noter och litteraturtips. Mer kommer efter hand.

Syfte

Mina sidor innehåller inga teoretiska resonemang utan min enda ambition är att genom en noggrann källforskning kunna ge en så korrekt beskrivning av händelseförloppen som möjligt. För vissa delar av framställningen är det absolut nödvändigt att konsultera utländska arkiv, vilket är både kostsamt och tidsödande. Jag finansierar mina forskningar helt ur egen ficka och bedriver dem på min fritid, vilket inte befrämjar hastigheten. Samtidigt är det också viktigt för mig att känna att jag inte behöver vara "färdig" vid en särskild tidpunkt. I avsaknad av ekonomiska bidrag kan ingen begära att jag ska kunna prestera en färdig artikel till ett visst datum. När alla stenar har vänts, inte förr, anser jag mig klar.

Gustaf von Psilander levde i en intressant tid. Han inträdde i flottan under den period då återuppbyggnaden efter det katastrofala kriget mot Danmark var i full gång. Han gjorde något av en kometkarriär under det svenska stormaktsväldets slutstrid på 1710-talet. Han fick uppleva enväldets fall och den tidiga frihetstiden. Under sina sista år kunde han återvända till flottan som dess högste chef. En man väl värd att dra fram i ljuset för annat än insatsen som chef för Öland 1704.

Anmärkningar och förklaringar

Under den här behandlade perioden användes två olika kalendrar, den julianska och den gregorianska. Under 1600-talet var skillnaden dem emellan tio dagar. Genom att den gregorianska inte behandlade året 1700 som ett skottår steg skillnaden därefter till elva dagar. I England tillämpades den julianska kalendern och där fanns också den egenheten att det nya året inte började förrän den 25 mars. Om det således i ett officiellt dokument står 20 mars 1703 betyder det enligt vårt sätt att räkna 20 mars 1702.

I Sverige beslöts det att man skulle gå över till den gregorianska kalendern gradvis. Ett första steg togs 1700 genom att skottdagen uteslöts. Därefter kom projektet att avstanna, vilket fick till följd att Sverige fick en alldeles egen tideräkning. Låt mig ta ett exempel: Striden vid Orford Ness ägde enligt den svenska stilen rum den 28/7 1704, den 27/7 enligt den julianska som användes i England och den 7/8 enligt den nya stilen som tillämpades i de flesta  andra europeiska länder.

1712 återgick Sverige till den julianska kalendern genom att lägga till en extra dag, den 30 februari. Först 1753 genomförde vi övergången till den gregorianska kalendern.

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2005-06-19 12:45