Innehåll:

4.1. Rättegången mot Roserus von Ackern : inledning

4.1.1. Förhandlingarna i amiralitetsrätten : 8/5 1705

4.1.2. 16 maj 1705 : Psilander och Ackern avlägger sina vittnesmål

4.1.2. 16 maj 1705, del 2 : underofficerares vittnesmål

4.1.3. Sammanfattning av situationen i maj 1705

4.1.4. Session 3: 7 juni 1705

4.1.5. December 1705: undersökningen återupptas

4.1.6. 6 december 1705: överstyrman Gise Rääf vittnar

4.1.7. 14 december 1705: högbåtsman Jöns Hwijtlåck vittnar

4.1.8. 15-16 december 1705: förhören avslutas

4.1.9. Domedagen: 20/12 1705

4.2. Ur nedre justitierevisionens protokoll 10-11/10 1706

4.3. Psilander får sin varning

4. Efterspelet

Vad hände egentligen när Psilander och hans besättning återvände till Sverige i februari 1705? Kom Psilanders agerande vid Orford Ness att få några negativa konsekvenser i skedet omedelbart efter hemkomsten? Det har på sina håll framförts tankar om att Psilander straffades genom att inte anförtros kommandot över något fartyg .(1)

Något stöd för en sådan uppfattning har jag hittills inte funnit i källorna. Det är, som tidigare visats, tydligt att historien vållade åtskilligt förtret för de ledande männen i Stockholm och att de gärna sett att den snarast skulle falla i glömska. Däremot ses inga spår av något klander mot Psilander i diskussionerna i Kanslikollegium. Han hade ju också följt den instruktion Amiralitetskollegium utfärdat. Det förefaller mot denna bakgrund osannolikt att Psilander på något sätt fick lida för sitt förhållningssätt 28 juli 1704.

Den händelse under konvojresan som efter Psilanders och hans besättnings hemkomst blev föremål för myndigheternas intresse var i stället strandningen vid Skagen. Det anställdes förhör inför Amiralitetsrätten och i december 1705 dömdes överlöjtnanten och främmande styrmannen Roserus von Ackern till döden för att ha vållat olyckan. Rätten bedömde inte att Psilander hade någon skuld till haveriet.

Ackern besvärade sig naturligtvis över den stränga domen. I oktober 1706 behandlades ärendet i Justitierevisionen och domen blev nedsatt till 14 dagars fängelse på vatten och bröd samt 1/2 års suspension. En anmärkningsvärt kraftig nedsättning av straffet kan man tycka, men det grundades på ett prejudicerande fall från 1704 där en dödsdom ersatts av en månads fängelse och ett års degradering till menig.

Det mest intressanta i justitierevisionens behandling av ärendet är den diskussion som föregick utslaget. I denna riktades kritik mot Psilander, särskilt från Arvid Horn, som fann det anmärkningsvärt att Amiralitetsrätten helt fritagit honom från skuld. I sitt utslag återkom man också till detta och anmodade Amiralitetskollegium att tilldela Psilander en varning för hans agerande före skeppsbrottet. Det man härvidlag fäste sig vid var inte så mycket huruvida Psilander eller von Ackern haft rätt om vilken kurs som borde ställas, utan det faktum att Psilander blandat sig i frågan. I §119 av sjöartiklarna betonades att eftersom styrmannen bar ansvaret vid haverier skulle ingen officer hindra honom i ämbetet eller lägga sig i hans åligganden med mindre än att det var alldeles uppenbart att styrmannen höll på att föra fartyget vilse. Om en officer bröt mot detta föll samma skuld på honom som på styrmannen.

I Munthes bok om Psilander nämns inget om denna "prickning". Det är inte säkert att Munthe tittat på diskussionen i Justitierevisionen, men han har i alla fall studerat de mycket omfattande rättegångshandlingar och inlagor som låg till grund för deras beslut. Den sakliga grunden för anmärkningen mot Psilander kan diskuteras. Om Ackern höll på att göra ett misstag, gav då inte § 119 stöd för ett ingripande från Psilanders sida? För Munthe var ändå säkerligen det centrala att betona "sjöhjälten Psilander" och att då omnämna episoden med de borttappade handelsfartygen 1703, den förändrade instruktionen 1704 eller denna "prickning" vore att något fördunkla den bild han önskade skapa.

(1) Munthe skriver: "på Psilander hade så väl rådet i Stockholm som gamle Wachtmeister i Karlskrona ett vaksamt öga, och tills vidare anförtroddes honom intet fartyg". Munthe, A., Gustaf von Psilander. - 2. uppl. - Stockholm, 1922, s. 36.

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2004-05-08 15:01