| När Psilander vid månadskiftet april/maj 1705
återkom till Karlskrona igångsattes den rättsliga undersökningen av omständigheterna
kring Ölands förlisning. Främst riktade man intresset mot två personer: Gustaf
Psilander och den främmande styrmannen, överlöjtnant Roserus von Ackern. De ombads
raskt att avge sina vittnesmål, som också strax inlämnades skriftligen.
Psilanders och Ackerns vittnesmål
Enligt Psilander hade han och överlöjtnanten samrått om kursen
och inte haft några skilda meningar om denna. Först styrdes sydost och vid midnatt
beslöt man tillsammans att det var dags att styra i mer ostlig riktning. Därtill skulle
det lodas flitigt och hållas noggrann utkik efter fyren. Dock gick skeppet vid tvåtiden
på morgonen den 15 januari ändock på grund ett stycke väster om Gamla Skagen.
Roserus von Ackerns version av förloppet var betydligt annorlunda.
Trots hans avrådan hade man avseglat från Grimstad, men till en början ändock följt
hans anvisningar rörande kursen. I kvällningen gick överlöjtnanten till sängs för
att få lite vila inför nattens arbete. Mellan 11 och 12 gick han ut på skansen för att
kontrollera kursen och gick därefter in till Psilander för få klartecken att göra den
planerade kursförändringen. Enligt Ackern vägrade denne då att ge sitt godkännande.
Ackern gick då därifrån, och fick i det samma en sådan värk i ena armen och bröstet
att han var tvungen att lämna vakten. Värken hade blivit intensiv så hastigt att han
inte haft någon möjlighet att meddela Psilander. Om det som hände därefter visste han
inte mycket.
Övriga vittnesmål
Trots att undersökningen igånsattes så snart
huvudpersonerna anlänt till Karskrona hade några viktiga vittnen redan hunnit följa med
på expeditionen till Finska viken innan det blev deras tur att vittna. Andra befann sig
på sina hemorter. Man fick därför tills vidare nöja sig med att höra några
underofficerare och ett par skrivare. Överskepparen Lars Rahm visste inte särskilt
mycket då han hade varit sysslesatt med sitt medan medelskepparen Lars Giöteborg kunde i
alla fall vittna om att Roserus von Ackern hade klagat över att han inte fått sätta den
kurs som han ville. Konstapeln Jacob Jäger hade tillhört första vakten och visste inget
om det som inträffat efter midnatt. Högbåtsmannen Jacob Frisk visste inte heller något
särskilt. Däremot kunde skeppsskrivaren Hans Gråå berätta åtskilligt. Han hade inte
kunnat somna, och därför känt sig illa till mods, befarande att en olycka skulle ske.
Gråå gick därför till Roserus von Ackern och begärde att det skulle lodas. Ackern,
som höll på att värma brännvin, visade inte något vidare intresse för detta. Dock
lodade man och under arbetet siktades plötsligt land. Skrivaren sprang då in till
överlöjtnanten, som vägrade tro detta. I det samma stötte fartyget. Roserus von Ackern
hade visst nämnt att han velat styra en annan kurs, men enligt Gråå inte visat sig
särskilt bekymrad över detta. Mönsterskrivaren Arvid Dahlmark bestyrkte Gråås
uppgifter.
Resultat
I samband med de olika vittnesmålen berördes också
fyren på Skagen. Från flera håll anmärktes på att den antingen varit släckt eller
mycket illa underhållen. En engelsk fartyg hade strax före Öland strandat alldeles i
närheten och dess skeppare hade av fyrens svaga sken förmodat sig vara ett par mil från
land när han gick på. Den danske schoutbynachten Barfod som besökt Skagen hade omtalat
för Psilander att fyrens arrendator i tre månader saknat stenkol och Hans Gråå hade
själv sett att man istället eldat med torv.
För Roserus von Ackerns del var det mest graverande
att han underlåtit att meddela Psilander sin sjukdom och mer elle mindre lagt skeppets
öde i händerna på överstyrman Gise Rääf och medelstyrmannen Nils Swart, en man som
Ackern dessutom ansåg oduglig. Huruvida Ackern och Psilander verkligen varit oense om
kursen hade inte kunnat fastslås.
Gustaf Psilander hade fått vidkännas det nederlag att
vissa uppgifter tycktes antyda att han faktiskt hindrat, eller åtminstone lagt sig i
styrmannens göromål. Vilket förstås var en allvarlig sak då resan avslutats med
skeppsbrott.
Sammanfattning
Undersökningen av Ölands förlisning försvårades av
det pågående kriget. Flera viktiga vittnen hade kommenderats ut på expeditionen till
Finska viken, och det förefaller ganska märkligt att man inte såg till att behålla dem
i Karlskrona. I bästa fall fördröjdes processen och i värsta fall kunde ju till och
med någon av dem omkomma. Dessutom var uppenbarligen större delen av manskapet
hemförlovade och endast ett fåtal vittnen fanns således på plats.
Versionerna som gavs var i vissa stycken rätt lika.
Kursen hade varit sydostlig, av allt att döma ända fram till förlisningsögonblicket.
Psilander hävdade att det rått enighet om att man vid midnatt skulle ha bytt till en
ostlig kurs, medan Roserus von Ackern hävdade att Psilander vägrat gå med på detta.
Lodningen hade det uppenbarligen varit lite si och så med, men en starkt bidragande orsak
till olyckan var den dåliga eldningen i fyren. Flera vittnen berörde detta och det
omtalades hur en engelsk skeppare av det svaga skenet blivit lurad så nära kusten att
hans fartyg gått på grund. Det är emellertid också värt att påpeka att dåligt
eldande i fyren var den för samtliga inblandade mest tilltalande olycksorsaken. Om
rätten kunde förmås att övertygas om att en stor del av skulden låg utanför skeppet
skulle samtliga inblandade kunna slippa lindrigare undan. |