Innehåll:

3.1. Konvojerna 1703

3.1.1. Psilanders instruktion

3.1.2. Översikt över 1703 års resor

3.1.2.1. Journalen för första resan, 1/5-28/6

3.1.2.2. Uppehållet i Marstrand 28/6-25/7

3.1.2.3. Kommerskollegium till Psilander 7/7 1703

3.1.2.4. Journalen för andra resan : del 1, juli 1703

3.1.2.4.1. Journalen för andra resan : del 2, augusti 1703

3.1.2.4.2. Journalen för andra resan : del 3, september 1703

3.1.2.4.3. Journalen för andra resan : del 4, oktober-december 1703

3.1.3. Efterspel : klagomål mot Psilander

3.1.3.1. Skepparen Greger Tuscher och hans fartyg

3.2. Vinteruppehållet i Marstrand

3.2.1. Utrustningsbekymmer

3.2.1.1. Amiralitetskollegiums protokoll maj 1704, några utdrag.

3.2.2. Psilander och en svensk koloni i Karibien

3.2.3. Psilander står fadder

3.2.4. Giftermål

3.3. Konvojresan 1704

3.3.1. Psilanders instruktion

3.3.1.A. De viktigaste stapelstäderna underrättas

3.3.2. Skeppet och besättningen

3.3.2.1. Officerare

3.3.2.1.1 Överlöjtnant Joachim Utfall

3.3.2.1.2. Överlöjtnant Roserus von Ackern

3.3.2.1.3. Löjtnant Herman Schmidt

3.3.2.2.  Underofficerare

3.3.2.2.1. Överskeppare Lars Rahm

3.3.2.2.2 Medelskeppare Lars Nilsson Giötheborg

3.3.2.2.3 Underskeppare Johan Lillia

3.3.2.2.4. Överstyrman Gisel Rääf

3.3.2.2.5. Medelstyrman Nils Swart

3.3.2.2.6. Lärstyrman Niclas Ahlbom

3.3.2.2.7. Inventariekonstapel Jakob Jäger

3.3.2.2.8. Konstapel Samuel Helding

3.3.2.2.9. Konstapel Carl von Frischen

3.3.2.2.10. Arklimästare Magnus Lagercrantz

3.3.2.2.11. Arklimästare Bengt Leijonstierna

3.3.2.2.11.1. Bengt Leijonstiernas meritförteckning från 1727

3.3.2.2.12 Arklimästare Gabriel Manbergh

3..3.2.2.13. Högbåtsman Jöns Whitlock

3.3.2.2.14. Högbåtsman Jacob Frisk

3.3.2.2.15 Högbåtsman Nils Wahlberg

3.3.2.3. Övriga

3.3.2.3.1. Skeppspredikant Gustaf Adolf Fult

3.3.2.3.2. Bardberare Johan Rönnow

3.3.2.3.3. Skeppsskrivare Hans Gråå

3.3.2.3.4. Mönsterskrivare Arvid Dahlmarck

3.3.2.3.5. Segelsömmare Petter Bergh

3.3.2.3.6. Timmerman Erich Holmquist

3.3.2.3.7. Timmerman Jonas Jonson

3.3.2.3.8. Skeppspojke Christian Höjer (?)

3.3.2.3.9. Skeppspojke Georg Paust (?)

3.3.2.4. Passagerare

3.3.2.4.1 Friherre Carl Hans Wachtmeister af Björkö

3.3.2.4.1.1. Carl Hans Wachtmeisters brev till Leijoncrona 5/8 1704

3.3.2.4.2 Carl Johan Boije

3.3.2.4.3. Magnus Skepsgård (1686-17??)

3.3.3. Utresan

3.3.3.1 Förteckning över de fartyg Psilander hämtade upp i Öresund.

3.3.3.2. Den engelska eskadern

3.3.3.2.1. Fartygen

3.3.3.2.1.1. Litchfield

3.3.3.2.1.2. Assistance

3.3.3.2.1.3. Chester

3.3.3.2.1.4. Dover

3.3.3.2.1.5. Dragon

3.3.3.2.1.6. Newcastle

3.3.3.2.1.7. Worcester

3.3.3.2.1.8. Winchester

3.3.3.2.1.9. Sorlings

3.3.3.2.2. Eskaderchefen och hans fartygschefer

3.3.3.2.2.1. William Whetstone, eskaderchef

3.3.3.2.2.2. Rupert Billingsley, kapten på Litchfield

3.3.3.2.2.3. Thomas Butler, kapten på Worcester

3.3.3.2.2.4. Nicholas Trevanion, kapten på Dover

3.3.3.2.2.5. Robert Hughes, kapten på Winchester

3.3.3.2.2.6. Henry Maynard, kapten på Dragon

3.3.3.2.2.7. Cutler(?), kapten på Newcastle

3.3.3.2.2.8. Edwards, kapten på Assistance

3.3.3.3. Striden

3.3.3.3.1. Relationer om förloppet

3.3.3.3.1.1. Svenska (kommenterade)

3.3.3.3.1.1.1 Psilanders första relation 1/8 1704

3.3.3.3.1.1.2. "Uppsalarelationen", författad av en anonym besättningsmedlem efter 5/8 1704

3.3.3.3.1.1.3. Psilanders andra relation, daterad 8/8

3.3.3.3.1.2. Engelska (kommenterade)

3.3.3.3.1.2.1. Kaptenen på Worcester, Thomas Butlers relation från 31/7

3.3.3.3.1.2.2. Whetstones första rapport, författad samma dag som striden ägde rum.

3.3.3.3.1.2.3. Whetstones andra, mer utförliga rapport från 30 juli

3.3.3.3.1.2.4. Ur Dragons loggbok

3.3.3.3.1.2.5. Ur Assistances loggbok

3.3.3.3.2. De båda sidornas förluster

3.3.3.3.2.1. Worcesters skador

3.3.3.3.3. Nyhetens rapportering

3.3.3.3.3.1. Daily Courant 31 juli och 3 augusti 1704

3.3.3.3.3.2. Ordinarie Stockholmiske Post-Tijender 23 augusti 1704

3.3.3.3.3.3. Leijoncronas brev till Karl XII 1/8 1704

3.3.3.3.3.4. Psilanders brev till Leijoncrona 2/8 1704

3.3.3.3.4. Reaktionen i England

3.3.3.3.4.1. Marlboroughs brev till statssekreterare Charles Hedges

3.3.3.3.4.2. Godolphins brev till Robert Harley

3.3,3,3,5. Reaktionen i Sverige

3.3.3.3.5.1. Samuel Barcks brev till Olof Hermelin

3.3.3.3.6. De uppbringade fartygen

3.3,3,3,6,1. En förteckning över fartygen i konvojen,  uppgjord av engelsmännen efter uppbringningen.

3.3.4. Vistelsen i England

3.3.4.1. Leijoncronas åtgärder

3.3.4.2. Psilanders andra brev till Leijoncrona, daterat 8/8 1704

3.3.4.3. Psilanders tredje brev till Leijoncrona, daterat 13/8 1704.

3.3.4.4. Frigivningsbeslutet

3.3.4.5. Psilanders fjärde brev till Leijoncrona, daterat 22/8 1704

3.3.4.6. Gustaf Andersons brev om greve Wredes lik.

3.3.4.7. Hemma i Sverige : vad gjordes?

3.3.5. Hemresan och förlisningen

3.3.5.1. Biskop Bircherods dagbok

3.3.6. De diplomatiska följderna

3.3.6.1. Affärens utveckling hösten 1704-våren 1705

3.3.6.1.1. Envoyén Robinsons memorial

3.3.6.1.2. Kanslikollegiums förslag på hur Robinsons memorial borde besvaras. Daterat 17/12 1704.

3.3.6.1.2.1. Nils Lillieroots brev till hertigen av Marlborough 14/12 1704 och dennes svar

3.3.6.1.3. Karl XII:s svar på Robinsons memorial,16/1 1705

3.3.6.1.4. Kanslikollegiums reaktion på Karl XII:s svar

3.3.6.1.5. Internationella reaktioner

3.3.6.1.5.1. Palmquists samtal med rådspensionären Heinsius

3.3.7. Axplock ur tidiga europeiska publikationer

3. Konvojerna 1703-1704

När konvojerna inleddes var Psilander en vanlig kapten i svenska flottan. Man kan dock våga anta att han hade ett gott renommé hos flottans ledning eftersom de anförtrodde honom ledningen över en så viktig expedition.

När resorna var över hade Psilander blivit omtalad över stora delar av Europa och vållat åtskilligt huvudbry för många av de ledande i Sverige och England. På andra håll hade han väckt förhoppningar om nya diplomatiska möjligheter.

För Psilanders egen del öppnades vägen för en enastående karriär. Inom loppet av ett decennium skulle han adlas och avancera till amiral. Att han hade Karl XII:s förtroende kan inte betvivlas. Kungen såg säkert i honom en man som inte fruktade övermakten utan gjorde vad plikten krävde och kämpade till det yttersta. En bjärt kontrast mot Adam Ludwig Lewenhaupts agerande vid Perevolotjna, där denne enligt Karl XII "handlat mot order och soldatmaner på nesligit vis och förorsakat obotlig förlust, som aldrig kunnat bliva större om han hade vågat det yttersta".

Man kan se en direkt parallell till Psilander i Nils Ehrenskiöld. 1710 stod valet mellan dem när ny holm-major skulle utses. 29 december 1712 blev båda utnämnda till schoutbynachter. Vid Hangö ställdes Ehrenskiöld 27 juli 1714, jämnt ett decennium efter Psilanders strid vid Orford Ness, inför en förkrossande rysk övermakt, men kämpade till det allra yttersta. Som belöning för detta blev han av Karl XII utnämnd till viceamiral. Att de båda amiralerna fick sitt sista vilorum i samma kyrka, domkyrkan i Kalmar, ser nästan ut som en tanke. (1)

Konvojresorna 1703 är praktiskt taget okända, men på flera sätt väl så intressanta som påföljande års. Det finns exempelvis en journal för resan, vilket gör att man i detalj kan följa de bekymmer väder och vind kunde vålla på den här tiden. Under resornas gång stötte Öland på engelska fartyg, som inte tycks ha ställt några krav på strykning. Man mötte också en fransk eskader under S:t-Pol, en av tidens mest berömda franska kaparkaptener. Under den sista resan "tappade" Psilander dessutom bort fyra fartyg i närheten av Ostende, vilket ledde till klagomål från några redare i Stockholm.

Under vinteruppehållet i Marstrand 1703/04 hade Psilander stora bekymmer med skeppets utrustning och manskapets försörjning. Något förenklat kan man säga att flottan ansåg att Öland var "utlånat" till Kommerskollegium och att man därför inte hade något ansvar för proviantering etc. Kommerskollegium var inte lika övertygande om detta och Psilander tvingades därför skicka åtskilliga böneskrifter till olika myndigheter innan han kunde få nödvändiga förråd. 

Under tiden i Marstrand hann Psilander också med att intressera sig för en svensk koloni i Karibien.

Konvojresan 1704 är legendarisk i svensk sjöhistoria, men det finns åtskilliga dunkla punkter. Var verkligen baron Carl Hans Wachtmeister Psilanders sekond? Var det verkligen löjtnant Utfall som sändes över till kapten Butler? Vad har engelska källor att berätta om striden vid Orford Ness? Vilka fartyg ingick i konvojen och vad hände med dem? Hur såg man på Psilanders agerande i London och Stockholm? Vad hände under Ölands mer än tre månader långa vistelse i England? Vem bar skulden för förlisningen vid Skagen? Några av dessa frågor har jag kunnat besvara genom ett studium av källorna. Andra hänger fortfarande i luften. Åtskilligt intressant material i engelska arkiv återstår att gå igenom.

Någon fullständig rulla över Ölands besättning tycks heller inte finnas. Officerarna är inte svåra att identifiera. Psilander själv, överlöjtnanterna Joachim Utfall och Roserus von Ackern samt löjtnanten Herman Schmidt. När det gäller underofficerare förekommer det i de olika källorna en ansenlig mängd namn. Några av dem kan ha varit artillerister, andra kanske faktiskt inte deltog i resan, någon kanske bara följde med som passagerare och jag har har därför tills vidare endast tagit upp dem som jag är säker på verkligen var med på resan.

Det mest intressanta här är Carl Hans Wachtmeisters roll ombord. Det har traditionellt sagts att han var Psilanders närmaste man och således ingick i besättningen. Det är emellertid alldeles uppenbart att Wachtmeister endast var passagerare. Det finns minst tre olika, sinsemellan oberoende källor som innehåller samma uppgift. Bland dessa märks ett brev från Wachtmeister till envoyén Leijoncrona.

Den engelska eskader Psilander mötte var ute och letade efter en fransk styrka som slunkit ut från Dunkerque några dagar tidigare. Den leddes för övrigt av samme S:t-Pol som Psilander stött på föregående år. När engelsmännen på avstånd siktade några fartyg trodde de att det var den franska eskadern. Den så blodiga skärmytslingen mellan Öland och den engelska eskadern hade alltså sitt upphov i en felidentifiering.

Den engelska eskadern bestod av 8 linjeskepp, ungefär av Ölands storlek, och en fregatt. De nådde ifatt den svenska konvojen allt eftersom och deltog sedan i striden mer eller mindre intensivt. Vissa av dem blev rätt illa ramponerade, medan ett par tycks ha nöjt sig med att samla ihop de svenska handelsfartygen. Sammantaget led engelsmännen större förluster än det ensamma svenska fartyget. Chef för den engelska eskadern var William Whetstone, som tidigare bland annat tjänstgjort i Västindien. En del av hans fartygschefer har också gått att identifiera.  

De diplomatiska följderna som striden vid Orford Ness fick var av rätt övergående slag. Större händelser, såsom slaget vid Blenheim, kom snabbt att överskugga allt annat. Från engelskt håll var man angelägen om ett gott förhållande till Sverige och i Stockholm var man minst lika angelägen att inte råka i konflikt med ytterligare en nation. Det faktum att Karl XII befann sig långt borta gjorde också att den försiktiga linjens män i Kanslikollegium inte vågade eller ville göra något mer kraftfullt. I stället överlämnade man ärendet till envoyén Leijoncrona i London. När den engelske envoyén Robinson i november lämnade in en formell protest mot Psilanders agerande till Karl XII saknade fältkansliet nödvändiga kunskaper om vad som hänt och begärde upplysningar och förslag till svar från Stockholm. Den rekommendation Kanslikollegium lämnade var ytterligt försiktigt hållen, vilket Karl XII inte alls uppskattade. Det svar som lämnades till Robinson i januari 1705 var hållet i en skarp ton och vållade viss bestörtning i Stockholm. Man erkände att det var vackert, men var samtidigt bekymrade över hur det skulle uppfattas i London. Man kan utan vidare säga att det fanns en klar temperamentsskillnad mellan de äldre, försiktiga och erfarna diplomaterna i Stockholm och den unge kungen.

Det tycks emellertid som det svenska svaret aldrig nådde den engelska regeringen. Envoyén Robinson tycks ha begagnat sig av vissa formella brister i skrivelsen och helt enkelt återsänt det. De svenska diplomaterna i Haag och London tycks därefter ha fått frågan att falla i glömska. Den engelska regeringen hade heller inte något att vinna på att historien drog ut på tiden. Den engelska importen från Östersjöområdet var viktig och den svenska armén i Polen hade inte långt till den västeuropeiska krigsskådeplatsen.

(1). När Nils Ehrenskiölds son Carl Gustaf döptes i Karlskrona amiralitetsförsamling 19/12 1711 fanns bland faddrarna två blivande amiraler: Michael Henck, då ännu kapten och holm-majoren Gustaf Psilander. Var namnvalet av en hyllning till den senare?

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2004-05-08 14:57