Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

I sitt svar, daterat Danzig den 29/8, skriver Robinson att han är väl bekant med dessa dispyter. Svenskarna har aldrig acceperat den engelska anspråken och uppfattar inte att paragraf 14 i fördraget från 1700 har något med saken att göra. Hittills har man på engelsk sida nöjt mig att tvinga fram strykning, protestera hos den svenske kungen och begära att syndarna ska straffas. Man har dock aldrig begärt något svar på dessa protester.

I nästa brev till Robinson från den 4 augusti (gamla stilen) märks att de heta känslorna svalnat något. Harley meddelar att incidenten inte varit fullt så allvarlig som det först påstods. Kapten Butlers påstående om att Psilander givit första bredsidan har dementerats av Whetstone och andra fartygschefer. Den svenske kaptenen behandlas väl trots att han enligt uppgift ska ha sagt på det ena och det andra. Leijoncrona har visat sig mycket angelägen att stilla den hotande stormen och Harley är helt inne på samma linje. Lärdomarna från tidigare dispyter i samma fråga manar också till moderation, men så länge svenskarna fortsätter att sända krigsfartyg med liknande instruktioner till engelska farvatten kommer de inte att kunna undvikas. Förhoppningsvis kommer nya instruktioner för engelska kapare och krigsfartyg få svenskarna att upphöra med konvojeringar. Man har funderat något över hur klagomålen bör läggas fram för svenskarna, men som Harley har det största förtroende för Robinsons skicklighet vill han gärna höra dennes synpunkter.

I sitt svar av den 3/9 meddelar Robinson att han erhållit ett utkast till protest, men vill helst inte använda detta. Han menar att protesten helst bör ha en vänligare ton, även denna incidenten tycks ha varit värre en de tidigare. Några större komplikationer förutser inte Robinson då kriget går bra för de allierade, medan den svenske kungen har åtskilliga bekymmer på sitt håll.

Den 18 augusti (gamla stilen) skriver Harley ånyo till Robinson. Som det uppenbarligen förhållit sig så att det svenska fartyget till sist likväl har strukit, har drottningen vid mötet med Privy Council föregående kväll beslutat frige hela konvojen. Harley har påpekat för Leijoncrona att detta visar den engelska strävan att bibehålla ett gott förhållande till Sverige och att man hoppas att samma anda besjälar svenskarna.

Robinson besvarar detta brev den 10 september (nya stilen). Nyheten om att den svenska konvojen blivit frisläppt är mycket glädjande. Nu är det den svenske kungens tur att ge prov på sin vänskap för England. En protest måste dock lämnas in, då att nu underlåta detta skulle medföra att man vid framtida incidenter knappast skulle kunna säga något. Dessutom skulle svenskarna kunna uppfatta en sådan underlåtenhet som ett tecken på att man på engelsk sida var medvetna om att anspråken endast byggde på maktspråk. Som övriga Europa hade ögonen på utvecklingen skulle detta vara farligt. Det var dock inte värt att hoppas på något positivt svar från svensk sida, men sannolikt skulle det inte heller bli några negativa följder.

I ett brev till Robinson den 22 september (gamla stilen) återkommer Harley till affären. Han håller med envoyén om att det nog måste läggas fram en protest. Som Robinson har nödiga upplysningar och kunskaper får han gärna formulera skrivelsen efter eget gottfinnande och lägga fram den när han finner lämpligt.

"Affären Psilander" tog egentligen inte någon riktig fart förrän i november 1704, då det engelska sändebudet John Robinson insände ett memorial till Carl Piper. I ett åtföljande brev, daterat 8 november, ombads Piper lägga fram memorialet för Karl XII. Memorialet betonade den vänskap som rådde mellan de bägge nationerna och hur obehagligt det var med händelser som störde detta goda förhållande. Psilanders agerande måste följaktligen ogillas även av Karl XII. Då England visat sin goda vilja genom ett raskt frisläppande av både Öland och handelsfartygen var man övertygad om att kungen skulle vidtaga lämpliga åtgärder för att något liknande inte skulle kunna hända igen. Att Psilander skulle komma att få ett lämpligt straff utgick man ifrån.

Piper föredrog ärendet för Karl XII och meddelade Robinson att då man i fältkansliet saknade närmare underrättelser om det inträffade, hade man begärt yttrande från Kanslikollegium. Kanslikollegium, som vid det laget känt till ärendet i gott och väl tre månader, men valt att hålla tyst i förhoppningen att England inte skulle inkomma med någon formell protest, blev åtskilligt besvärade. Män som Nils Gyldenstolpe och Nils Lillieroot var väl förtrogna med liknande händelser under 1690-talets konvojresor. Man såg sig ställda inför ett svårt dilemma. Å ena sidan var man väl förtrogna med de engelska anspråken på överhöghet över "the British Seas". Å den andra var man väl medvetna om att Sverige aldrig accepterat dessa anspråk och att Psilander handlat efter sin instruktion. Den rådande utrikespolitiska situationen gjorde dem också föga benägna att riskera ovänskap med England.

Följaktligen kom Kanslikollegiums rekommendation, daterad 17 december 1704, att bli att man i första hand borde avstå från att besvara Robinsons memorial. Om Karl XII trots allt beslöt att det borde besvaras,  vore det lämpligast att man inskränkte sig till mer allmänna vänskapsbetygelser. Genom att bara svara på den första delen av det engelska memorialet skulle Sverige inte behöva gå in på den besvärliga "stryksaken". Deras rekommendation blev verkligen inte följd!

Finesser av det här slaget tilltalade uppenbarligen inte den unge Karl XII, som anslog en helt annan ton. I sitt svar på Robinsons memorial, daterat 16 januari 1705, begärde han att Whetstone skulle straffas. Engelska drottningen borde vidare lämna upprättelse för de lidna skadorna och försäkra att en liknande "exempellös händelse" inte skulle upprepas. Karl XII ska ha sagt att det vore bättre "at aldrig äga något skiep, än låta sig hutla utaf det folket".(1)

När detta svar ankom till Kanslikollegium i början av februari 1705 vållade det nya bekymmer. Ur Samuel Barks brev till Olof Hermelin 8/2 framgår det att Lillieroot helst sett att svaret omarbetades, men inte var beredd att föreslå detta. Barck hoppades därför att Hermelin skulle kunna uträtta något i den riktningen. I nästa brev från den 18 februari beklagade Bark att svaret redan avgått i oförändrad form och förutspådde att ärendet skulle komma att vålla åtskilligt bryderi framöver.(2) Det är intressant att notera att det finns ett brev från Marlborough till Nils Lilllieroot, daterat 11 Januari 1705.(3) Brevet utgör ett svar på ett brev från Lillieroot av 14 december 1704. Jag är inte säker på vilken kalender de båda använt sig av, men just här har det mindre betydelse. Marlborough betonar sin vänskap för Lillieroot och Sverige och sin strävan att bidra till ett gott förhållande länderna emellan. Har månne Lillieroot sökt utnyttja sina goda kontakter för att bilägga den diplomatiska kris som såg att vara under uppseglande? Eller var hans brev bara en nyårshälsning?

I den  holländske rådspensionären Heinsius korrespondens finns vissa spår av affären även under våren 1705. I ett brev från sändebudet Rumpf i Stockholm från maj omtalas att Robinson återsänt Karl XII:s svar, under hänvisning till att man brustit i titulaturen och enbart kallat den engelska drottningen "reginae Brittaniae". Ordet "Magnae" hade saknats. I själva verket berodde återsändandet, enligt Rumpf, på att brevet innehöll "les expressions aigres et scandaleuses"  - skarpa och skamliga uttryck.(4) 

De närmare omständigheterna kring tillkomsten av det engelska memorialet framstår ännu som något oklara. Om man på engelsk sida från början varit inställd på en protest borde rimligen en sådan kunnat överlämnas före början av november. I ett av Leijoncronas brev antyds också att man från början inte planerat överlämna något memorial, men att någon kommit att tänka på att man gjort det vid vid en liknande incident under 1690-talet. Förmodligen var det också enbart tänkt som en markering, då i varje fall Robinson med sin kännedom om Sveriges inställning i frågan inte kan ha förväntat sig något resultat. I London hade man dessutom haft tillgång till Psilanders instruktion.

Karl XII:s skäligen häftiga reaktion gjorde ärendet mer penibelt. Det skarpa svaret bör nog ses som ett resultat av att diverse svensk-engelska slitningar hade byggt upp ett missnöje hos honom, vilket till sist blev för mycket. Robinsons återsändande av svaret var otvivelaktigt också ett sätt att få slut på problemen, grundat i en förhoppning att kungen hade hunnit lugna ner sig.

(1) Olsson, S., Olof Hermelin : en karolinsk kulturpersonlighet och statsman. - Lund, 1953, s. 452

(2) Samuel Barks brev utgavs 1914-15 av Carl von Rosen och innehåller mycket intressant information om situationen i Kanslikollegium. Hermelins svarsbrev, även de publicerade av von Rosen, uppvisar beklagligt nog stora luckor. Tyvärr saknas de brev i vilka Hermelin behandlat "Psilanderaffären".

(3) The letters and dispatches of John Churchill... / edited by George Murray. - New York, 1968, vol. 1, s. 577

(4) Heinsius, A., De briefwisseling van Anthonie Heinsius, 1702-1720 / bewerkt door A.J. Veenendaal jr. - D. 4 : 1705. - 's-Gravenhage, 1981, s. 172

Källor i övrigt: Public Record Office. SP 104/154 (Harleys brev till Robinson) och SP 88/16 (Robinson till Harley)

(UNDER ARBETE)

Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: april 07, 2002.

Nästa sida: 3.3.6.1.1. Robinsons memorial från 8/8 1704