Sveriges
ställning i förhållande till den stora västeuropeiska konflikten var oklar. I ledande
ställning i Sverige fanns både franskvänliga personer som Fabian Wrede och
sjömaktsvänliga som Bengt Oxenstierna. Både Frankrike och sjömakterna sökte påverka
den svenska politiken. Förutom att vilja åstadkomma fred i norra Europa för att inte
maktbalansen där skulle rubbas, hoppades man också på ett mer eller mindre aktivt
uppträdande av de olika parterna på den västeuropeiska krigsskådeplatsen. Kejsaren var
orolig för Sverige än en gång skulle uppträda i Tyskland med en stark armé och göra
gemensam sak med Frankrike. Sjömakterna ville inte att Sverige skulle krossa Danmark
eller lägga beslag på allt större områden i öster och därmed få ännu större
kontroll över den viktia Östersjöhandeln. Det svenska försöket mot Arkangelsk 1701
vållade åtskillig oro i engelska köpmannakretsar.
Karl XII avvisade de olika inviter som kom från de främmande
diplomaterna och koncentrerade - till många av rådgivarnas bestörtning - Sveriges
krafter på kriget. Hans envisa fasthållande vid kravet på Augusts avsättande och
koncentrationen av trupperna till den polska krigsskådeplatsen oroade de erfarna och
försiktiga ämbetsmännen i Stockholm.
Det kan vara intressant att spekulera över vad kungens farfar, Karl
X Gustav, skulle ha gjort i ett liknande läge. Måhända skulle han ha slutit en hastig
fred med fienderna och kastat sig in i den potentiella guldgruva som den förvirrade
situationen i Västeuropa utgjorde. Det plötsliga uppdykandet av en stark och väl ledd
svensk armé skulle kunnat kasta om maktbalansen radikalt och inneburit nya landvinster
för Sverige. (1)
Den svenska neutraliteten hade naturligtvis också sina fördelar.
Inom ramen för de avtal man hade med de inblandade parterna skulle den svenska
utrikeshandeln kunna fortsätta. Kriget skapade ett ökat behov av viktiga svenska
exportprodukter som järn, tjära och beck och för en driftig köpman fanns det stora
pengar att tjäna. Tyvärr vet man ganska lite om storleken av den svenska handelsflottan
under de här åren. 1693 ska den ha uppgått till 750 fartyg. Motsvarande siffra för
1724 var 348, alltså mer än en halvering. Man kan säkert också räkna med att de
första åren efter 1721 inneburit en viss ökning. Minskningen torde ha kommit framför
allt under åren efter 1709, då Danmark återinträdde i kriget och Sverige kom i
konflikt med allt fler nationer. (2) Något förenklat kan man
säga att 1690-talet, med fred i Östersjöområdet och krig i Västeuropa var särdeles
gynnsamt för svensk utrikeshandel. 1700-talets första decennium, med krig både i
Östersjöområdet och i Västeuropa, var inte fullt så bra, men den verkliga nedgången
kom efter Danmarks återinträde i kriget. (3)
De krigförande makternas kapare var ett stort problem för de
svenska köpmännen. I teorin skulle ett svenskt fartyg, utrustat med nödvändiga
handlingar, inte behöva frukta något så länge det var lastat med godkända varor. Det
förekom säkerligen en del smuggling, lurendrejeri och andra försök att öka
inkomsterna, men även de redare som iakttog gällande bestämmelser kunde råka i
besvärligheter. Kaparnas instruktioner var ibland inte i överensstämmelse med den
svenska tolkningen av gällande fördrag och energiska kaparkaptener såg säkert ogärna
fullastade neutrala fartyg segla okontrollerade förbi. Minsta fel eller oklarhet i
skeppshandlingarna gav dem en chans att göra en bra förtjänst.
(1) Att sådana tankar inte var
främmande för en del av dem som ägnade sig åt den svenska utrikespolitiken är
tydligt. I Bengt Oxenstiernas så kallade testamente den 5 mars 1702 omnämns den roll
Sverige kunde spela som upprätthållare av Europas jämvikt. Carl Piper berörde liknande
tankar i sitt memorial av den 29 augusti 1702, vari han bland annat försökte intressera
Karl XII för rollen som Europas styresman och skiljedomare. Gustaf II Adolf,
protestantismens store förkämpe och det svenska stormaktsväldet egentlige
grundläggare, var det mönster man hoppades Karl XII skulle följa. För några exempel,
se: Herlitz, N., Från Thorn till Altranstädt. - Stockholm, 1916, s. 62-63
(2) Siffror från Bordeaux för ankomster
juni 1703-december 1704 talar om 66 fartyg från Stockholm och 42 från andra hamnar inom
det svenska väldet. 1712 är den svenska trafiken nästan försvunnen. Bromley, J.
S., Corsairs and navies. - London, 1987, s. 47. I: Axelson, G., Bidrag till
kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid. - Visby, 1888, s. 234 ges
några nedslående exempel från olika delar av landet. I oktober 1720 kunde meddelades
det att de utrikes handlande i Malmö, Helsingborg och Landskrona under de gångna tio
åren inte haft ett enda eget fartyg, se: Bjurling, O., Skånes utrikessjöfart
1660-1720. - Lund, 1945, s. 216. Rent generellt kan man misstänka att den här
sortens uppgifter var något överdrivna, ägnade att göra intryck på myndigheterna i
Stockholm.
(3). Oscar Bjurling har i olika
sammanhang behandlat svensk utrikeshandel under slutet av stormaktstiden. I en uppsats i
Economy and History 4(1961) finns ett försök till beräkning av utvecklingen under åren
kring 1700: Economy and History, 4(1961), s. 3-33, Bjurling, O., Sweden's foreign
trade and shipping around the year 1700.
Litteraturtips: Bjurling,
O., Skånes utrikessjöfart 1660-1720. - Lund, 1945 ; Heckscher, E., Sveriges ekonomiska
historia från Gustav Vasa. - Stockholm, 1935-1949 ; Lindeberg, G., Svensk ekonomisk
politik under den Görtzka epoken. - Lund, 1941 ; Nilsson, M., Östersjöhandeln
1690-1710. Göteborg, 1962 (otryckt lic.-avh.)
Det finns förutom ovan nämnda verk en hel del att hämta
i de punktundersökningar som gjorts i stadshistoriska verk över Göteborg, Norrköping,
Västervik med flera stapelstäder. Utrikeshandeln från hamnarna i Baltikum var också
avsevärd, i synnerhet under 1690-talet. Efter krigsutbrottet 1700 sjönk den hastigt. |