Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

 

2.3.3. Spanska tronföljdskriget och svensk neutralitet

Sveriges ställning i förhållande till den stora västeuropeiska konflikten var oklar. I ledande ställning i Sverige fanns både franskvänliga personer som Fabian Wrede och sjömaktsvänliga som Bengt Oxenstierna. Både Frankrike och sjömakterna sökte påverka den svenska politiken. Förutom att vilja åstadkomma fred i norra Europa för att inte maktbalansen där skulle rubbas, hoppades man också på ett mer eller mindre aktivt uppträdande av de olika parterna på den västeuropeiska krigsskådeplatsen. Kejsaren var orolig för Sverige än en gång skulle uppträda i Tyskland med en stark armé och göra gemensam sak med Frankrike. Sjömakterna ville inte att Sverige skulle krossa Danmark eller lägga beslag på allt större områden i öster och därmed få ännu större kontroll över den viktia Östersjöhandeln. Det svenska försöket mot Arkangelsk 1701 vållade åtskillig oro i engelska köpmannakretsar.

Karl XII avvisade de olika inviter som kom från de främmande diplomaterna och koncentrerade - till många av rådgivarnas bestörtning - Sveriges krafter på kriget. Hans envisa fasthållande vid kravet på Augusts avsättande och koncentrationen av trupperna till den polska krigsskådeplatsen oroade de erfarna och försiktiga ämbetsmännen i Stockholm.

Det kan vara intressant att spekulera över vad kungens farfar, Karl X Gustav, skulle ha gjort i ett liknande läge. Måhända skulle han ha slutit en hastig fred med fienderna och kastat sig in i den potentiella guldgruva som den förvirrade situationen i Västeuropa utgjorde. Det plötsliga uppdykandet av en stark och väl ledd svensk armé skulle kunnat kasta om maktbalansen radikalt och inneburit nya landvinster för Sverige. (1)

Den svenska neutraliteten hade naturligtvis också sina fördelar. Inom ramen för de avtal man hade med de inblandade parterna skulle den svenska utrikeshandeln kunna fortsätta. Kriget skapade ett ökat behov av viktiga svenska exportprodukter som järn, tjära och beck och för en driftig köpman fanns det stora pengar att tjäna. Tyvärr vet man ganska lite om storleken av den svenska handelsflottan under de här åren. 1693 ska den ha uppgått till 750 fartyg. Motsvarande siffra för 1724 var 348, alltså mer än en halvering. Man kan säkert också räkna med att de första åren efter 1721 inneburit en viss ökning. Minskningen torde ha kommit framför allt under åren efter 1709, då Danmark återinträdde i kriget och Sverige kom i konflikt med allt fler nationer. (2) Något förenklat kan man säga att 1690-talet, med fred i Östersjöområdet och krig i Västeuropa var särdeles gynnsamt för svensk utrikeshandel. 1700-talets första decennium, med krig både i Östersjöområdet och i Västeuropa, var inte fullt så bra, men den verkliga nedgången kom efter Danmarks återinträde i kriget. (3)

De krigförande makternas kapare var ett stort problem för de svenska köpmännen. I teorin skulle ett svenskt fartyg, utrustat med nödvändiga handlingar, inte behöva frukta något så länge det var lastat med godkända varor. Det förekom säkerligen en del smuggling, lurendrejeri och andra försök att öka inkomsterna, men även de redare som iakttog gällande bestämmelser kunde råka i besvärligheter. Kaparnas instruktioner var ibland inte i överensstämmelse med den svenska tolkningen av gällande fördrag och energiska kaparkaptener såg säkert ogärna fullastade neutrala fartyg segla okontrollerade förbi. Minsta fel eller oklarhet i skeppshandlingarna gav dem en chans att göra en bra förtjänst.

 

(1) Att sådana tankar inte var främmande för en del av dem som ägnade sig åt den svenska utrikespolitiken är tydligt. I Bengt Oxenstiernas så kallade testamente den 5 mars 1702 omnämns den roll Sverige kunde spela som upprätthållare av Europas jämvikt. Carl Piper berörde liknande tankar i sitt memorial av den 29 augusti 1702, vari han bland annat försökte intressera Karl XII för rollen som Europas styresman och skiljedomare. Gustaf II Adolf, protestantismens store förkämpe och det svenska stormaktsväldet egentlige grundläggare, var det mönster man hoppades Karl XII skulle följa. För några exempel, se: Herlitz, N., Från Thorn till Altranstädt. - Stockholm, 1916, s. 62-63

(2) Siffror från Bordeaux för ankomster juni 1703-december 1704 talar om 66 fartyg från Stockholm och 42 från andra hamnar inom det svenska väldet. 1712 är den svenska trafiken nästan försvunnen. Bromley, J. S., Corsairs and navies. - London, 1987, s. 47. I: Axelson, G., Bidrag till kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid. - Visby, 1888, s. 234 ges några nedslående exempel från olika delar av landet. I oktober 1720 kunde meddelades det att de utrikes handlande i Malmö, Helsingborg och Landskrona under de gångna tio åren inte haft ett enda eget fartyg, se: Bjurling, O., Skånes utrikessjöfart 1660-1720. - Lund, 1945, s. 216. Rent generellt kan man misstänka att den här sortens uppgifter var något överdrivna, ägnade att göra intryck på myndigheterna i Stockholm.

(3). Oscar Bjurling har i olika sammanhang behandlat svensk utrikeshandel under slutet av stormaktstiden. I en uppsats i Economy and History 4(1961) finns ett försök till beräkning av utvecklingen under åren kring 1700: Economy and History, 4(1961), s. 3-33, Bjurling, O., Sweden's foreign trade and shipping around the year 1700.

 

Litteraturtips: Bjurling, O., Skånes utrikessjöfart 1660-1720. - Lund, 1945 ; Heckscher, E., Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa. - Stockholm, 1935-1949 ; Lindeberg, G., Svensk ekonomisk politik under den Görtzka epoken. - Lund, 1941 ; Nilsson, M., Östersjöhandeln 1690-1710. Göteborg, 1962 (otryckt lic.-avh.)

Det finns förutom ovan nämnda verk en hel del att hämta i de punktundersökningar som gjorts i stadshistoriska verk över Göteborg, Norrköping, Västervik med flera stapelstäder. Utrikeshandeln från hamnarna i Baltikum var också avsevärd, i synnerhet under 1690-talet. Efter krigsutbrottet 1700 sjönk den hastigt.

(UNDER ARBETE)
©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: maj 06, 2001.
Föregående sida: 2.3.2.3.1. De svensk-engelska segelstrykningsdispyterna

Nästa sida: 2.3.4. De engelska kaparnas härjningar