Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

2.3.2.3.1. De svensk-engelska segelstrykningsdispyterna

Wachtmeister 18/4 1695

På hemväg från Bordeaux efter en mycket händelserik resa råkade den gemensamma svensk-danska konvojen möta en engelsk fregatt, Sea-horse. Efter varningsskott och en del resultatlöst diskuterande fick det svenska fartyget ta emot en bredsida, vilken Wattrang raskt återgäldade. Som Sea-horse var ett betydligt klenare fartyg och lättare bestyckat än Wachtmeister tvingades den engelska fregatten slutligen att uppge den ojämna striden. Inga svenskar dödades eller sårades. Eftersom Wattrang efter striden fortsatte sin resa, och därmed snart var utom räckhåll för engelsmännen, blev det diplomatin som fick ta över. Envoyén Robinson instruerades att kräva Wattrangs avstraffande och större respekt för de engelska anspråken. Ärendet var inte färdigbehandlat när Ribbing råkade illa ut, varför de båda incidenterna på det diplomatiska planet närmast kom att smälta samman.

Wachtmeister 10/8 1695

Den allvarligaste av dessa föregångare ägde rum i augusti 1695. Konvojfartyget Wachtmeister, under befäl av Erik Ribbing, som för undvikande av dispyter hade fått order att inte föra vimpel utanför Skagen, kom den 10 augusti i strid med en engelsk styrka vid "Hofden" (Doverkanalen). I löjtnant Klöfverskjölds rapport hem efter striden talas om fyra engelska fartyg, två av ungefär samma storlek som det svenska samt två brigantiner. Den engelske befälhavaren krävde att Ribbing skulle stryka märssegel, vilket denne vägrade. Efter ett kort, men fruktlöst, parlamenterande avlossade de båda större engelska fartygen, fregatterna Mermaid och Maidstone, var sin bredsida mot Wachtmeister. Det svenska fartyget utsattes samtidigt för musköteld. Två skott träffade Ribbing, som dödligt sårad bars ner kajutan. Därifrån gav han order att flaggan skulle strykas, och striden avbröts. På svensk sida stupade ett par besättningsmän och en handfull sårades. En av de engelska fregatterna blev illa åtgången och några man stupade, bland annat en löjtnant.

När Klöfverskjöld efter striden berättade för engelsmännen att kapten Ribbing hade haft order att inte stryka ville de inte tro honom. Efter ett fåtal dagar släpptes fartyget. På engelsk sida ansåg man helt enkelt att den skyldige redan fått sitt straff, och att det därför inte fanns någon anledning att vidta några åtgärder mot Klöfverskjöld. Värre blev det vid återkomsten till Sverige. Av amiralitetsrätten dömdes denne till döden för att han tillåtit flaggans strykande. Någon verkställighet av domen blev det förstås inte. Klöverskjöld dog som kapten 1706, då för övrigt sedan några år tillbaka gift med Ribbings änka.

Vid underrättelsen om det inträffade ska Karl XI ha blivit mäkta upprörd. Några handfasta politiska följder fick detta dock inte, utan tvärtom inleddes diskussioner om sätt att undvika liknande händelser i framtiden. Någon slutlig lösning kom man inte fram till, men tills vidare instruerades de båda sidornas krigsfartyg att in görligaste mån undvika varandra.

Livland 19/12 1695

De två ovan nämnda skärmytslingarna följdes i december samma år av en tredje. På väg till Portugal med en försenad konvoj råkade kapten Per Olsson på Livland på två engelska fartyg, Burlington och Siren. Som det förstnämnda var väl så starkt bestyckat som Livland blev striden denna gång mindre lyckosam för svenskarna. Efter några bredsidor var Livland illa tilltygad och då kapten Olsson bedömde sig inte kunna få överhanden lät han stryka. Ett par svenskar hade då stupat. Fartyget blev efter några dagar frigivet, men vid hemkomsten ställdes Olsson inför rätta för att han strukit. Amiralitetsrätten friade honom, men ärendet fördes vidare till Kungl. Maj.t. Där fann man frikännande märkligt, inte minst med bakgrund av den fällande domen mot Klöfverskjöld. Synnerligen allvarligt ansåg man vara att Olssons halvhjärtade insats kunnat bevittnas av den samlade engelska flottan. Då det likväl inte var brukligt att straffen skärptes i rådet, och man var därför betänksam inför ett sådant handlande. Likväl kom dödsdomen och det var till och med på gång att den skulle verkställas. Först i augusti 1699 fick Per Olsson nåd. 

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2005-01-22 16:32

Nästa sida: 2.3.3. Det Spanska tronföljdskriget och svensk neutralitet