2.3.2.3. Strykningen
"The British Seas" enligt Selden. Bilden hämtad ur Fultons bok. |
| Detta är en synnerligen komplicerad fråga. Den
bästa översikten återfinner man i Thomas Fultons "The Sovereignty of the sea",
ett verk på nästan 800 sidor.(1) Jag kan här bara ge en
kortare introduktion till problemet, med särskild tonvikt på Sveriges
förhållande till detta engelska krav. Bakom kravet på strykning låg det engelska anspråket på "Sovereignty of the British Sea". Under 1600-talet sökte olika engelska författare, främst Selden, hävda dess urgamla rötter. (2) Försöken att på allvar och med konsekvens hävda kravet tog sin början först Karl I:s regeringstid. En förutsättning för att kunna sätta kraft bakom sådana anspråk var en stark flotta och i det läge då en sådan skapats var det naturligtvis också tilltalande att visa upp sin styrka. För en kung i Karl I:s position låg det också ett värde i att öka sin popularitet genom att visa hur hans flotta lärde andra länders fartyg att "uppföra" sig. 1635 organiserades en stort upplagd expedition som syftade till att visa den engelska styrkan och gärna försöka mucka gräl med fransmännen genom att insistera på strykning. Den blev rätt misslyckad, då fransmännen höll sig undan. Holland, en sjömakt på uppgång, var vid den här tiden väl något skeptiska till de engelska anspråken, men fogade sig oftast rätt godvilligt. Handelsfartyg som inte fattade galoppen fort nog kunde få några kanonkulor genom skrovet eller bli tvungna att böta. Den holländska flottans seger över spanjorerna 1639 förde in en ny marin stormakt på arenan. Samtidigt ökade Karl I:s inhemska problem och för ett tag var frågan mindre het. I mitten av 1640-talet dyker Sverige upp på arenan. Det första exemplet hänför sig från 1646, då Magnus Gabriel de la Gardies hovstat återvände från Frankrike. Ett engelskt fartyg som krävde strykning av det svenska blev illa hanterat och tvingades ge upp försöket. 1647 kom nästa incident. En svensk eskader ledd av den från danska kriget 1643-45 välbekante Mårten Thijssen Anckarhielm råkade på hemväg från en handelsexpedition till Portugal stöta ihop med några engelska fartyg utanför Isle of Wight. De närmare omständigheterna beskrivs väldigt olika hos Beckstadius och Tornqvist å ena sidan och Fulton å den andra. (3) Under Bulstrode Whitlockes besök i Sverige 1653-54 och förhandlingarna om 1654 års traktat kom denne i diskussion med Krister Bonde: "He fell into a large encomium of the ports, havens and trade of England, and touching their dominion at sea. He doubted the point of sovereignty claimed by England in the narrow seas, approving the opinion of Grotius's Mare Liberum...". Whitelocke erbjöd då Bonde ett exemplar av Mare Clausum, Seldens verk. (4) 1661 var Nils Brahe d.y på hemfärd från London i Spes, efter att ha slutfört förhandlingarna rörande 1661 års svensk-engelska traktat, då han mötte kapten Robert Holmes i Royal Charles. Holmes krävde strykning, vilket svenskarna vägrade. Den medföljande Esaias Pufendorf lyckades ge Holmes uppfattningen att Spes hade engelske kungens särskilda tillåtelse att slippa stryka. För sin undfallenhet ska Holmes ha blivit kastad i Towern och vid frisläppandet varit så uppretad att han velat duellera med den svenske ambassadören. (5) 1672 var en annan svensk ambassad inblandad i en liknande händelse. Den stora ansamlingen av fall involverande Sverige finner man under 1690-talets konvojresor. Till sist blev problemet så stort att det i januari1696 överenskoms att de båda sidornas krigsfartyg skulle instrueras att undvika varandra. (6) I fördraget 1700 tar punkt 14 upp frågan: "This present Treaty of Alliance, concluded between the Most Serene Kings of Great Britain and Sweden, shall not in any way lessen the prerogative, rights and dominions of the seas of either of the confederates, that is to say the dominions of the King of Great Britain in those seas commonly called the British Seas...". Här skilde sig tolkningen åt. Att man från engelsk sida skulle kunna finna stöd för sina anspråk i den här paragrafen är uppenbart. Om man får tro en rapport från den holländske envoyén Rumpf till rådspensionären Heinsius var det också den tolkning som Robinson gjorde. Det svenska fältkansliet skulle ha varit helt ovetande om den här punkten och Piper ha varit tvungen att skriva till Stockholm för att erhålla upplysningar. (7) Att man i Stockholm inte varit helt främmande för den engelska tolkningen framgår av Samuel Barcks brev till Olof Hermelin 4 februari 1705. Hos Karl XII fanns ingen tveksamhet. Psilander hade handlat rätt och den engelska eskadern hade gjort sig skyldiga till ett rent övergrepp.(8) The British Seas
Vilka områden omfattade då "the British Seas". Om man ska gå efter kartan (se ovan) i Seldens "Mare Clausum", så förhöll det sig enligt följande. Den sydliga gränsen gick vid Spaniens nordkust, den norra vid Stadlandet, några mil sydväst om Ålesund i Norge, den östra vid Jyllands västkust och den västra bortom Irland. I fredsfördraget mellan Holland och England 1674 angavs "the British Seas" vara området mellan Stadlandet och Kap Finisterre. Det är intressant att notera att då frågan blev brännande under de gemensamma svensk-danska konvojeringarna på 1690-talet sade den danske statsmannen Thomas Balthazar von Jessen till det engelska sändebudet i Köpenhamn att ingen visste vad som menades med the British seas. Denne hänvisade då till avtalet med Holland. Då svarade man från dansk sida att Sverige och Danmark hade inget med det fördraget att göra och dessutom var det slutet med en republik - det gällde inte för kungar! Den svenske envoyén i Köpenhamn ska i samma veva ha sagt att den svenske kungen aldrig skulle acceptera att hans fartyg behandlades som handelsfartyg - åtminstone inte förrän engelska fartyg accepterade strykning i svenska farvatten. (9) Ceremonien
Hur skulle då själva ceremonin gå till? I "The naval miscellany", vol 3 finns återgivet ett memorandum från tiden för Wienkongressen. Där heter det: "The topsail or top-gallant sail (when the latter came into use) were always struck , but as to the Flag, it was sometimes struck and immediately rehoisted: sometimes it was thrice struck and permanently rehoisted; sometimes the Flag and the pendant were both struck , and sometimes and more generally, the Flag, once struck, was not hoisted again while in sight of the British ship or within shot of the fort." (10) Härav följer också att Karl XI:s påbud att svenska konvojfartyg inte skulle föra vimpel utanför Skagen var något av ett slag i luften. Segelstrykningen var minst lika central och den gick inte att komma runt. (1). Den som föredrar franska kan lämpligen ta en titt på "Gallica", URL: http://gallica.bnf.fr/ (1999-12-31), där man kan finna elektroniska utgåvor av ett par klassiska 1800-talsverk av T. Ortolan och L.- B. Hautefeuille. (2). Selden, J., Mare Clausum... - London, 1635. Seldens verk ska, enligt hans egen utsago, påbörjats redan under Jakob I:s regeringstid, men av kungen ansågs vissa stycken kunna skada förhållandet till Danmark. För Karl I var verket däremot välkommet då det gav en juridisk grund för hans anspråk. Holländska författare som Grotius och Bynkershoek hävdade däremot havens frihet och den senare menade uttryckligen att överhögheten över haven endast sträckte sig så långt som räckvidden för landbaserat artilleri. För svenska författare på området, såsom Johannes Loccenius, komplicerades frågan av de svenska anspråken på överhögheten i Östersjön. Det kunde vara aningen knepigt att underkänna engelska pretentioner och samtidigt hävda svenska. (3) För en svensk version av händelseförloppet, se också: Börjeson, H., Stockholms segelsjöfart. - Stockholm, 1932, s. 134. (4) Seaton, E., Literary relations of England and Scandinavia in the seventeenth century. - Oxford, 1935, s. 107 och där angivet avsnitt av Whitelockes dagbok. (5) Så beskrivs konsekvenserna för Holmes av Fahlborg, vilken främst stöder sig på den svenske envoyén Leijonberghs korrespondens. Holmes sentida biograf, Richard Ollard, betvivlar uppgifterna om Holmes fängslande. Några sådana uppgifter finns inte i Pepys dagbok, vilken tjänat som Ollards främsta källa för avsnittet. Fahlborg, B., Sveriges yttre politik 1660-1664. - Stockholm, 1932, s. 210ff ; Ollard, R., Man of war. - London, 1969, s. 76f. (6) En sammanfattning av dispyterna och förhandlingarna kan man hitta i: Oakley, S., William III and the Northern Crowns during the Nine Years War 1689-1697. - New York, 1987, s. 253-255 (7) De briefwisseling van Anthonie Heinsius 1702-1720, deel IV. - 's-Gravenhage, 1981, s. 172 (8) Munthe, A., Gustaf von Psilander. - 2. uppl. - Stockholm, 1922, s. 64f (9) Historical Manuscripts Commission, Report on the manuscripts of the Marquess of Downshire... - vol. 2. - London, 1924, s. 537. Avser närmast Erik Ribbings strid med två engelska fregatter 10/8 1695, vilken slutade med att löjtnant Klöfverskjöld strök när Ribbing blivit dödligt sårad. (10). The naval miscellany, vol III. - London, 1928, s. 299 |
| (Under arbete) ©Bengt Nilsson |
| Föregående sida: 2.3.2.2.
Passformuläret Nästa sida: 2.3.2.3.1. De svensk-engelska segelstrykningsdispyterna |
