| Att Karl XII alltsedan sin död använts som symbol
för olika saker är alltför välkänt för att här beröras. Gemensamt för de flesta,
om inte alla, av dem som sett honom som en ledstjärna och föredöme har varit avogheten
mot och rädslan för Ryssland. Karl XII:s kamp för det det svenska
stormaktsväldets fortlevnad har också uppfattats som det civiliserade Europas kamp mot
österns barbarer. Den kanske mest intressanta perioden att
studera utifrån detta perspektiv är tiden kring de båda världskrigen. En av de mest
framträdande männen i svenskt samhällsliv i början av förra seklet var
upptäcktsresanden Sven Hedin (1865-1952). För honom var Första världskriget en slags
fortsättning av det stora nordiska kriget, men nu med Tyskland i Sveriges gamla roll.
Under kriget gjorde Hedin vidsträckta resor längs såväl öst- som västfronten, vilka
han skildrade i bokform under titlarna "Från fronten i väster"
(1915) och "Kriget mot Ryssland" (1915). För en nutida läsare är
tonen i dessa reportage alldeles främmande, storvulen och heroisk, men fungerar som ett
utmärkt exempel på de känslor som fanns inom konservativa grupper vid krigsutbrottet.
Hedins resor i Tyskland och längs fronten mot Ryssland förde honom
förbi många orter kända från Karl XII:s fälttåg. Ständigt återkommer han också
till karolinernas krigståg och försöker för läsaren frammana bilder av kungen och
hans soldater på slagfälten vid Kliszów, utanför Warszawa, vid Lemberg och Kraków.
För Hedin var det något oerhört att Tyskland tvingades utkämpa
denna, i hans tycke, europeiska försvarsstrid nästan ensamma och dessutom med England
på Rysslands sida. England gick inte bara Rysslands ärenden i Europa utan sökte också
hetsa asiatiska makter att gå in i kriget mot Tyskland. Dessutom använde man indiska
trupper på västfronten, vilket gjorde Hedin våldsamt upprört. Hur kunde man använda
färgade hedningar mot kristna européer? I ett av sina utfall mot England drar Hedin
några historiska paralleller. England har förrått Europa, liksom man 1720, 1808 och
1905 förrådde Sverige. På ett annat ställe utbrister han i följande patriotiska och
heroiska appell:
"Dess bättre har också den egenskapen gemenligen
utmärkt svenskarna, att de icke låta skrämma sig av hotelser, icke stryka flagg inför
tomma ord och icke tåla främmande inblandning i sina inre angelägenheter. Ingenting
förmår att fastare sammangjuta svenska folket till ett helt än närgånget och
oförsynt tryck utifrån. Svenskarna äro ännu ett styvsint och för storverk fallet folk
och bära medvetet eller omedvetet konung Gustav Vasas visa råd i hjärtat: ' Gören
nödde krig och onödde fred, men hotar grannen, så slån till - varer svenske!
Vakten eder för högmod, men det högmodet är berömligt för en svensk man,
att icke fördraga, det detta gamla rike nedsättes, vars invånare varit vida omkring och
tuktat dem i öster, väster och söder. ' Minnet av Psilanders svar på Englands utmaning
och gränslösa övermod - den karolinska bragden i Kanalen, den 28 juli 1704 - kan
lätteligen åter bliva levande. De brittiska skeppen voro nio till antalet, men när den
engelske befälhavaren fordrade vördnadsbetygelse för Storbritanniens makt på haven med
hotelsen: ' Sen I icke drottningens av England flagg? ' fick han från det enda
svenska skeppet till svar: ' Jo, men sen I icke konungens av Sverige flagg? ' Och
sedan lektes en lek, som båtade engelsmännen illa. När den var slut, blåste alltjämt
de stolta tretungade färgerna på sin plats. Den som nu vågar att tillstyrka deras
strykande, skall svara inför Gud.
Oss höves åter, liksom fordom, mannens vilja och mannens kraft."
Hedin, S., Kriget mot Ryssland. - Stockholm, 1915, s.
958-959
Det behöver väl knappast sägas att Hedins böcker blev mycket
populära i Tyskland, medan den engelska och franska reaktionen blev mindre positiv. Hedin
blev struken som medlem i Royal Geographical Society och från Frankrike begärdes att
Hedin skulle återsända Hderslegionen.
Jagarköpet 1940
När världskriget bröt ut hösten 1939 var Sveriges militära
beredskap på en låg nivå. En av de områden som ansågs behöva förbättras var
flottans möjligheter att utföra eskort- och bevakningsuppdrag. Då det var bråttom
framkom tanken att man skulle försöka inhandla färdiga fartyg, snarare än att bygga
dem inom landet. Man inledde förhandlingar med Italien och fick erbjudande att köpa dels
en kryssare, dels jagare av olika ålder och storlekar. På svensk sida fastnade man för
4 jagare, vilka fick namnen Puke, Psilander, Romulus och Remus.
När köpet förhandlats och under besättningarnas nedfärd till
Italien rådde det ett temporärt lugn i Europa, men när man var klara att avsegla i
mitten av april 1940 hade kriget åter satt igång på allvar ut med den tyska
ockupationen av Danmark och Norge. Från början var tanken att hemresan skulle gå via
Kanalen, men den fortsatta krigsutveckligen satte stopp för detta. I stället gick
färden, efter ett längre uppehåll i Lissabon, mot Irland och Färöarna. Genom
kontakter med såväl brittiska som tyska myndigheter ansåg man sig på svensk sida ha
fått tillräckliga försäkringar om att inga komplikationer skulle uppstå under
färdens sista del. Strax efter ankomsten till Thorshavn anlände emellertid tre betydligt
större brittiska jagare och andra mindre fartyg, och chefen för styrkan krävde att de
svenska fartygen skulle överlämnas i brittiska händer. Den svenske befälhavaren
Torsten Hagman, som utgått från att inga problem skulle uppstå, befann sig i ett mycket
svårt läge. Dels var hans fartyg mycket klenare beväpnade än de brittiska, låg
ogynnsamt förankrade, led brist på bränsle och i konvojen ingick också ett
passagerarfartyg, lastat med civila svenskar. Å andra sidan var Hagman säkert bekant med
bakgrunden till att en av jagarna bar namnet Psilander och instinktivt ovillig
att utan vidare överlämna fartygen godvilligt. Efter samråd med sina fartygschefer,
vilka inte kunde se några andra möjligheter än att överlämna fartygen, accepterade
Hagman de brittiska kraven under protest.
Efter att Hagman efter överlämnandet fått möjlighet att sätta
sig i kontakt med den svenska regeringen lyckades man på diplomatisk väg få loss
fartygen och kunde fortsätta färden mot Sverige.
För Hagman blev hemkomsten allt annat än angenäm. Genast
igångsattes förhör med honom och snart en formell krigsrätt. De flesta svenskar ansåg
att han handlat förnuftigt med tanke på situationen, medan andra velat se ett mer
"Psilanderskt" uppträdande. Rättegången fick ett märkligt förlopp, då den
utan att ha avslutats helt sonika avbröts. Man konstaterade att Hagman aldrig formellt
åtalats, eftersom det inte funnits grund för åtal. Därför kunde han varken dömas
eller frikännas.
Militärledningen gjorde det emellertid klart för sina underlydande
att några liknande överlämnanden av svenska fartyg inte fick äga rum under några som
helst förhållanden. Regeringen teg och Hagman blev på detta sätt brännmärkt, trots
att han hade haft nära personliga kontakter med Per-Albin Hansson under många år.
Privat meddelade statsministern Hagman att han handlat rätt, och ska också ha ångrat
att han inte personligen tog emot denne vid jagarnas ankomst till Göteborg i juli 1940.
För Torsten Hagman förblev händelserna vid Färöarna och deras
efterspel under hela livet ett öppet sår, en fläck på hans namn som han, och senare
hans son, under decennier sökte få bort.
Man kan utan vidare säga att jämförelsen med Psilander haltar.
Denne hade uttalade order om vad han hade att rätta sig efter, vilket Hagman saknade.
Oddsen var väl ungefär lika dåliga, men Hagman hade dessutom ett stort antal civila att
ta hänsyn till. Läget i Europa 1940 och Sveriges situation var också åtskilligt
besvärligare än vad den varit 1704. Psilander förfogade dessutom över ett fullt
stridsberett fartyg, var väl medveten att situationen kunde uppkomma och hade dessutom
flera timmar på sig innan det första engelska fartyget nådde fram. Hagmans fartyg låg
med släckta pannor, i ett mycket oförmånligt läge med bara ett par kanoner som kunde
ta upp kampen och plötsligt ställd i en helt oväntad och unik situation. Rimligen kunde
han inte handlat annorlunda än han gjorde och det var beklagligt att man i alla fall inte
kunde fullföljt rättegången till ett klart utslag nåtts, vilket utan tvivel blivit ett
fullt frikännande.
Källor: Wennerholm, E., Sven Hedin. - Stockholm, 1978
; Borgenstam, C., Jagare. - Karlskrona, 1989 ; Svenska officersprofiler
under 1900-talet / red. Gunnar Artéus. - Stockholm, 1996 |