Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

 

6.1. Landshövdingen

Systemet att statsmakten ute i olika delar av landet representerades av fogdar har medeltida anor. Under Gustav I:s tid skärptes kontrollen över dessa, ett faktum som återspeglas i hans registratur. Där återfinns otaliga detaljerade instruktioner om hur dessa skulle förfara i olika frågor. Under hans tid togs ännu ett steg mot en länsstyrelse, då Västergötland 1540 ställdes under ett regementsråd. I spetsen för detta stod en ståthållare. Regementsrådet skulle ha uppsikt över fogdarna, men vari denna kontroll bestod var skäligen obestämt. Denna institution blev kortlivad, men senare Vasakungar fortsatte på den inslagna banan genom tillsättandet av allt fler ståthållare. På 1580-talet dyker begreppet "landshövding" upp för första gången.

Under konflikten mellan Sigismund och hertig Karl spelade ståthållarna en viktig roll. Som kungamaktens representanter, direkt underställda Sigismund, var de en källa till irritation för hertigen. Efter sitt maktövertagande tillsatte han emellrtid också ståthållare, men deras befogenheter var mindre än under Sigismunds tid.

Under Gustav II Adolf reformerades systemet. Krigen krävde en noggrannare kontroll över den lokala förvaltningen. Skatteuppbörden måste effektiviseras och utskrivningar av nya knektar måste ges en fastare ordning. De lokala ståthållarna måste till fullo bli statens instrument ute i de olika landsändarna. Fogdrana ställdes under dessa ståthållare.

Efter kungens död kom nästa steg. I 1634 års regeringsformen indelades riket i 23 län, varav 11 var belägna inom det egentliga Sverige. Till detta kom överståthållardömet i Stockholm, den förnämsta posten. Överståthållaren stod högre än sina kollegor på rangskalan och skulle dessutom vara riksråd. Den första instruktionen för landshövdingarna kom året därpå.

1687 tillkom en ny landshövdingeinstruktion, som dock i mycket byggde på den tidigare. Då denna ännu gällde när Psilander 1716 blev utnämnd till landshövding på Gotland kan det vara lämpligt att titta närmare på innehållet:

§ 1. Innehåller en trohetsed till Kungl. Maj.t, hans gemål och arvingar.

§ 2. Att hindra rikets fiender från att sprida propaganda eller organisera sammansvärjningar i länet.

§ 3. Att inte överlämna hela eller delar av länet till någon som inte har kunglig fullmakt och i fall han avlider lika troget tjäna hans arvingar.

§ 4. Ha uppsikt över att den rena evangeliska läran predikas i länet och i kyrkliga frågor samverka med biskop och domkapitel. Också hålla uppsikt över kyrkors, skolors och hospitalens skötsel, såväl byggnader som verksamhet. Också hålla uppsikt över tillsättandet av nya kyrkoherdar i de regala pastoraten.

§ 5. Se till att verksamheten vid domstolarna sköts korrekt och att länets invånare får vetskap om kungliga stadgar och förordningar.

§ 6. Ombesörja att vissa typer av mål underställs hovrätterna och se till  att domar verkställs.

§ 7. Hans makt över krigsmakten inskränker sig till tillsyn över att de inte bryter mot landets lagar. Vid fientliga infall ska landshövdingen underrätta Kungl. Maj.t och sin närmaste kollega samt tillse att fästningarna provianteras.

§ 8. Tillse att rotarna ersätter avgångna knektar. Tillse att ingen oenighet mellan knekt och rote förekommer och övervaka att de medel som insamlas för soldatarenas räkning i vissa län kommer till rätt användning.  

§ 9. Se till att verksamheten vid de anläggningar som framställer krigsmateriel fungerar som den skall. Att smeder och hantverkare får betalt, att leveranserna svara mot de medel som utbetalts etc.

§ 10. Tillse att verksamheten vid salpetersjuderierna får den hjälp som kan behövas. Vårda sig om att de skansar som finns i länet hålls i gott stånd.

§ 11. Översyn över båtsmanshållet. Tillse att avgångna båtsmän ersätts och att förhållandet mellan båtsman och rote är gott.

§ 12. Se till att kronans rätt inte kränks.

§ 13. Tillse att länets invånare njuter sina rättigheter, såväl ekonomiska som juridiska.

§ 14. Skydda länets invånare från främmande eller grannars intrång och stävja uppkomst av tvistigheter.

§ 15. Tillse att god ordning råder i länet. Att vägar och broar är i gott skick, att skogen fredas och jorden brukas. Att vintervägar över sjöar utstakas så att vägfarande kan färdas i säkerhet året runt.

§ 16. Se till att falska mynt i kommer i omlopp. Även att rätta mått och vikt brukas.

§ 17. Hålla sig noga underrättad om städernas tillstånd. Främja deras utveckling, dels genom egna initiativ men också genom att insända förslag till kung och ämbetsverk.

§ 18. Särskilt tänka på att dugliga män tillsätts som borgmästare, rådmän och stadsskrivare. Se till att de sköter sina ämbeten och att städerna tillhörig mark inte avyttras. Tillse att hantverkare inte i överflöd etablerar sig på landsbygden. Tillse att goda gästgivare förordnas och att de resande uppfyller sina skyldigheter.

§ 19. Hålla uppsikt över lösdrivare och lättingar och tillse att de som inte har anhöriga som kan ta hand om dem skaffas plats på hospita, sjuk- eller fattigstugor. De som kan arbeta ska sättas i arbete. De barn som inte föräldrarna kan föda ska placeras i barnhus. Inga obekanta ska tillåtas lämna landet utan giltigt pass.

§ 20. Liknande stadgande för städerna.

§ 21. Hindra tiggeri utöver vad som stadgas i tiggeriordningen.

§ 22. Hålla uppsyn över tukthus och barnhus.

§ 23. Tillse att kronans inkomster kommer in i rätt tid och omfattning.

§ 24. Hålla uppsikt över landsbokhållare, häradsskrivare och uppbördsmän.

§ 25. Se till att räkenskaperna skickas in i rätt tid och att fogdarna behandlar allmogen korrekt.

§ 26. Se till att fogdarna skickar in räkenskaper i rätt tid och att de är korrekt förda.

§ 27. Tillse att mantalkommissarierna börjar mantalsskrivningen i rätt tid och att allmogen förmanas inkomma med fullständiga och korrekta uppgifter.

§ 28. Följa Kungl. Maj.ts förordningar om hur inkomsterna ska disponeras.

§ 29. Om hanterande av överskott och straff för den som använder för krigsmakten anslagna medel till annat ändamål.

§ 30. Se till att inga avkortningar sker orättmätigt.

§ 31. Noga undersöka orsakerna bakom när ett kronohemman blivit öde. Under landshövdingen ställs lantmätarna.

§ 32. Liknande för frälsehemman.

§ 33. Stadgande hur det skall förfaras när frälse-, skatte- eller kronohemman eldhärjats.

§ 34. Ingen nedsättning av mantal får förekomma för frälsehemman utan noggrann undersökning och tillstånd från Kammarkollegium.

§ 35. Om frihet från mantalspenning

§ 36. Om husesyner och besiktningar på officersboställen, prästgårdar etc.

§ 37. Om faran för sönderskiftade hemman.

§ 38. Straff för den som som äger flera skattehemman och missköter något av dem.

§ 39. Hur fördelning ska göras av bördorna för inkvarteringar, durchmarscher, skjuts och dylikt.

§ 40. Magasiners inrättande och inventering.

§ 41. Om prissättning på i natura betalda skatter.

§ 42. Om tillsättande av brukare på ödehemman.

§ 43. Befintliga bergverks främjande och nyas inrättande.

§ 44. Om uppsikt över jägmästare, skogvaktare och skyttar. Vård av skogar, parker, djurgårdar etc. Uppsikt över att ingen olaglig avverkning eller jakt förekommer. Om organisering av jakt på varg, björn, lodjur, räv och rovfåglar. 

§ 45. Landshövdingen ska uppehålla sig i residensstaden för att underlätta för dem som har något ärende att framlägga. Hans utslag ska noga motiveras och bokföras. Via predikstolarna bör tillkännages vilka veckodagar som landshövdingen tar emot. Han får inte lämna sitt län utan tillstånd.

§ 46. Till sin hjälp ska landshövdingen ha en landssekreterare, som alltid åtföljer honom på ämbetsresorna. En landsbokhållare som ska hålla riktig bok över inkomster och utgifter ska också tillsättas. Dessa båda ska författa de handlingar som utgår från landshövdingeämbetet och hålla ordning i arkivet.

§ 47. Landshövdingen ska, i sina svar till Kungl. Maj.t uttrycka sig klart. Han ska underrätta om verkställda order och tillse att underlydande verkligen utför givna instruktioner.

§ 48. Landshövdingen får inte låta andras brev gå under sitt sigill. Postväsendet, som ligger under Kanslikollegium, ska han inte befatta sig med utom när det gäller förslag till förbättringar.

§ 49. Landshövdingen behöver inte, som tidigare brukligt varit, inställa sig varje år i Stockholm och avlämna berättelse. I stället ska han sköta sitt ämbete på så sätt att han när som helst kan lämna redogörelse i det fall Kungl. Maj.t så önskar.

§ 50. Vid avgång från länet ska de hemman som varit anslagna till hans lön besiktigas.

§ 51. Om adelns skyldighet att inlämna rusttjänstlängder och jordeböcker.

§ 52. Om landshövdingens allmänna skyldighet att befrämja länets utveckling, rådgöra med Kungl. Maj.t  och kollegierna och förhålla sig korrekt mot länets invånare. 

Det är som synes till mycket stor del ekonomiska angelägenheter som berörs. Försvarsväsendet låg nästan helt utanför landshövdingens ansvarsområde, bortsett från rekrytering av ersättningsmanskap.

Ett viktigt område var uppsikten över städernas styrelse och tillsättningen av nya borgmästare och rådmän. Kyrkofrågor kom också i viss mån in under landshövdingens domvärjo, något som inte gillades av biskopar och domkapitel. Bergsbruket låg inte heller under länsstyrelsen, men landshövdingen skulle på alla sätt befrämja dess utveckling.

I konflikt med detta kom ibland uppsikten över skogarna. Det var många som ville ha del av skogens rikedomar: tjära, beck och bräder var viktiga exportprodukter, bruken behövde bränsle för sin verksamhet, flottan hade ett stort behov av virke, särskilt ek och allmogen behövde ved och byggnadsmaterial.

Till skogsektorn hörde också jaktfrågor och inte minst kampen mot rovdjuren. I Kalmar länsstyrelses arkiv kan man exempelvis hitta flera redovisningar av resultatet av stora jakter, bedrivna genom skallgång.

I följande avdelningar ska jag ge några exempel på de olika typer av ärenden som hamnade på en landshövdings bord. Vildsvin, barnmorskor, tredskande borgare och magistrater, förrymda båtsmän, rovdjursjakt, oregerliga marknadsbesökare och allt annat mellan himmel och jord.

1687 års landshövdingeinstruktion kom att gälla till frihetstidens början. 1723 utfärdades en ny instruktion, som dock förblev ett provisorium genom att den aldrig fick Fredrik I:s underskrift. 1734 kom så en ny, reviderad instruktion. Skillnaderna mellan den och 1687 års är dock rätt liten. Sålunda är 14 paragrafer helt identiska. Ett par saker har fallit bort. Faktorierna lades under Krigskollegium och tillsättning av borgmästare och rådmän skulle ske utifrån ett av borgerskapet och magistraten uppsatt tremannaförslag.

Vem blev landshövding

En intressant fråga är förstås hur Psilander kan sägas passa in bland de vid samma tid utnämnda landshövdingarna. Hur vanligt var det till exempel att en sjöofficer fick en sådan post?

Att landshövdingarna var adelsmän behöver knappast sägas. Om en landshövding vid sin utnämning tillhörde lågadeln var det vanligt att han kom att upphöjas till friherre vid en senare tidpunkt. Friherrar och grevar har således dominerat. De flesta landshövdingar hade gjort en civil karriär, men det militära inslaget var också påtagligt. Landshövdingar befordrades ofta genom förflyttning till ett annat, bättre län. Under 1600-talet var de ofta unga. Uppland hade till exempel fem landshövdingar som vid tillträdet var under 30 år. I början av 1700-talet höjdes medelåldern och det blev vanligt med landshövdingar som vid utnämnandet var över 50 år.

Under Karl XII:s regeringstid tillsattes påtagligt många militärer, varav flera bara var överstar, som landshövdingar. Här en lista över de länen inom det egentliga Sverige.

Befattning Utnämningsår och rang vid utnämningen.
Överståthållare i Stockholm 1705-1714 Generalen, friherre Knut Posse (164?-1714)

1714- Generalen, friherre Gustaf Adam Taube (1673-1732)

Landshövding i Uppsala län 1714- Per Ribbing
Landshövding i Stockholms län 1714-1717 Översten, friherre Ture Bielke (1655-1717)

1718 Axel Banér

Landshövding i Södermanland 1710-1714 Peter Franc

1714-1716 Peter Scheffer

1716-1723 Germund Cederhielm

Landshövding i Östergötland 1702-1706 Mårten Trotzig

1706-1710 Generalmajoren Jakob Burensköld (1655-1738)

1710-1714 Johan Lillienstedt

1714-1718 Anders Leijonhielm

1718- Gustaf Bonde

Landshövding i Jönköpings län 1716-1718 Generalmajoren Georg Reinhold Patkull (1656-1723)

1718-1727 Anders Leijonhielm

Landshövding i Kronobergs län 1701-1710 Gustaf von Faltzburg

1710-1718 Axel Banér

1718- Olof Törnflycht

Landshövding i Kalmar län och på Öland 1701-1709 Generalmajoren, friherre Reinhold Rehbinder (164?-1709)

1709- Översten, greve Adam Carl de la Gardie (1665-1721)

Landshövding på Gotland 1708-1710 Generalmajoren Anders Sparrfelt (1645-1730)

1710-1711 Petter Snack

1711-1716 Översten, friherre Nils Posse (1660-1723)

1716- Amiralen Gustaf von Psilander (1669-1738)

Landshövding i Blekinge 1700-1706 Översten, friherre Berndt Didrik Mörner (1639-1710)

1706-1713 Göran Adlersten

1713-1718 Claes Bonde

Guvernör över Skåne 1705-1710 Generalen, greve Magnus Stenbock (1664-1717)

1710-1716 Generallöjtnanten, friherre Jacob Burensköld (1655-1738)

1716-1717 Generallöjtnanten, friherre Carl Gustaf Skytte (164?-1717)

1717- Generalen, friherre Carl Gustaf Hård (1674-1744)

Landshövding i Halland 1705-1709 Generalmajor, friherre Reinhold Johan von Fersen (1646-1716)

1710- Översten Axel von Faltzburg (1645-1728)

Landshövding i Göteborgs och Bohus län 1700-1711 Amiralen, friherre Erik Siöblad (1647-1725)

1712-1716 Generalen, friherre Carl Gustaf Mörner (1658-1721)

Generalguvernör över Göteborgs och Bohus län, Halland, Västergötland, Närke och Värmland 1716-1719 Generalen, friherre Carl Gustaf Mörner (1658-1721)
Landshövding i Älvsborgs län och på Dal 1708-1710 Översten Axel von Faltzburg (1645-1728)

1710-1716 Generalmajoren Anders Sparrfelt (1645-1730)

1716- Överste Gustaf Fock (16??-1725)

Landshövding i Skaraborgs län 1707-1711 Carl Gustaf Soop

1712-1716 Germund Cederhielm d.ä.

1716 Germund Cederhielm d.y.

1716- Peter Scheffer

Landshövding i Närke och Värmland 1707-1714 Salomon Cronhielm

1714- Generalmajoren, friherre Claes Ekeblad (1669-1737)

Landshövding i Västmanland 1710-1714 Ludvig Fahlström

1714-1715 Casten Feif

1716- Jonas Cedercreutz

Landshövding i Dalarna och Kopparbergs län 1706-1709 Jacob Bure

1709-1710 Hans Rålamb

1710 Ludvig Fahlström

1710-1713 Jacob Reenstierna

1713-1716 Jacob Cedercrantz

1716- Överste Gustaf Gabriel Appelman (1656-1721)

Landshövding i Västernorrlands län 1702-1704 Översten Carl Hård (16??-1704), vice landshövding

1704-1716 Generallöjtnanten, friherre Alexander Stromberg (1647-1718)

1716-1719 Generallöjtnanten, friherre Hugo Hamilton (1655-1724)

Landshövding i Västerbotten 1705-1712 Översten Otto Wilhelm Löwen (1659-1712)

1713-1717 Översten Anders Erik Ramsay (1646-1734)

1717- Generalmajoren, friherre Magnus Fredrik Cronberg (1668-1740)

Det var som synes inte vanligt att sjöofficerare utnämndes till landshövdingar. Det militära inslaget är stort, och särskilt inom de län som kunde vara hotade av fientliga infall: Skåne, Gotland, Göteborg, Älvsborg etc. (1) Landshövdingarnas ålder vid utnämningen är också påfallande hög. Psilander torde med sina 47 år vara bland de yngre. Dock med reservationen att "civilisternas" ålder ännu inte är undersökt.

(1). Vid riksdagen 1734 inlämnade krigsbefälet en förteckning över de län som borde besättas med militära landshövdingar i enlighet med den praxis som rått under lång tid. Dessa län var: Åbo och Björneborgs, Jönköpings, Kymmenegårds och Nyslotts, Nylands och Tavastehus, Älvsborgs, Kalmar, Närke och Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens, Gotlands, Malmöhus, Kristianstads, Blekinge samt Göteborg och Bohus län, se Svenska riksdagsakter..., Ser 2, del III:2. - Stockholm, 1922, s. 1391. Helt solklart är detta inte vid en jämförelse med ovanstående lista, men inslaget militära landshövdingar i dessa län är onekligen påfallande.


Källor: Sörndal, O., Den svenska länsstyrelsen. - 2. uppl. - Lund, 1937 ; Lewenhaupt, S., Svenska högre ämbetsmän från 1634. - Stockholm, 1961 ; Lewenhaupt, A., Karl XII:s officerare. - Stockholm, 1920-1921 ; Samling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid landtregeringen... - / utg. af C. G. Styffe. - Stockholm, 1852

(UNDER ARBETE)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: september 20, 2000.

Föregående sida: 6.1716-1734 : landshövding och riksdagsman

Nästa sida: 6.1.1. Landshövding Psilanders skrivelser till Kungl. Majt. 1716-1734