De skäl Psilander anförde i sin
ansökan om att erhålla det vakanta presidentämbetet var sin långa tjänstgöringstid
inom flottan, sin trogna tjänst som landshövding och i synnerhet en önskan att få
avsluta sin liv med en återgång till flottan. Det finns ingen anledning att betvivla
uppriktigheten i detta, men man bör också komma ihåg att rang- och lönemässigt var en
presidentpost vida förnämligare än en landshövdingetjänst. En landshövding var
placerad i rangklass 7 och hade en lön på 1500 daler silvermynt om året. En president
hörde däremot till rangklass 1 och lönen var i allmänhet 5000 daler silvermynt. (1) Skillnaden var alltså betydande och i betraktande av
Psilanders familjesituation, med två ännu ogifta döttrar, var det säkert ett
välkommet tillskott.
Carl Henrik von Löwen, av allt att döma en en nära
vän till Psilander, ansökte också om den lediga posten. I många stycken hade Löwen
ännu starkare anspråk än Psilander. Han hade redan 1680, sju år före Psilander, gått
in vid flottan. Löwen hade också tjänstgjort vid flottan under hela sin karriär och
under Claes Sparres presidentskap ofta varit den reelle ledaren av verksamheten i
Karlskrona då Sparre också var riksråd. Utan att ännu veta vilka synpunkter som kan ha
framförts i rådskammaren i december 1734 kan det vara värt att notera ett par saker.
Löwen hade redan 1731 varit aktuell för presidentposten, men då föll valet på den
betydligt yngre Evert Didrik Taube. Psilander hade tre gånger varit på förslag till
riksråd, senast vid den ännu pågående riksdagen. Det vore knappast förvånande om
särskilt det sistnämnda stärkte Psilanders chanser.
Det märkliga med detta tillsättningsärende är att
det totalt saknas spår av beslutet i rådsprotokollen. Ingen diskussion om tänkbara
kandidaters förtjänster och ingen votering. Det tycks inte ens ha varit något
protokollfört möte 16 december 1734. Samma dag uppvaktades kungen och drottningen
emellertid av en deputation från Riddarhuset, med anledning av riksdagens förestående
avslutning. I deputationen ingick Psilander. Hans ansökan ska enligt påteckningen vara
inlämnad samma dag. Valet av nytt riksråd där Psilander varit en av tre kandidater hade
ägt rum den12. Från och med den dagen kan tjänsten som president i Amiralitetskollegium
formellt sägas ha varit ledig. Avsaknaden av protokollfört möte, den snabba hanteringen
av ärendet och utnämningen av kungens särskilde favorit Taube till nytt riksråd leder
onekligen fram till vissa frågor. Var ansökningen en ren formalitet? Var det redan på
förhand givet att Taube skulle bli riksråd och att Psilander skulle få presidentposten?
Var och när hade detta i så fall överenskommits? Kan ständerna på något sätt ha
gripit in i utnämningsprocessen?
Som längre fram berörs var ständerna under
frihetstiden tidvis mycket intresserade av att framlägga synpunkter vid
tjänstetillsättningar. Då man uppfattade rådet som riksdagarnas förlängda arm, en
instans som representerade ständerna mellan riksdagarna, var det logiskt att de
tjänstetillsättningar som aktualiserades under pågående riksdag behandlades av något
av utskotten. Sekreta deputationen sysselsatte sig ivrigt med befordringsfrågor, inte
minst när det gällde sådan tillsättningar som på något sätt hade ifrågasatts.
(1) Elmroth, I., Nyrekryteringen
till de högre ämbetena 1720-1809. - Lund, 1962, s. 93ff |