Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

 

5.3.11. Amiralgeneralen Hans Wachtmeister (1641-1714)

När man behandlar flottans situation i början av 1700-talet går det inte att förbigå den man som under 35 år var dess ledare. Hans Wachtmeister hade i sin ungdom studerat i navigation i Paris och  tjänstgjort i den engelska flottan under kriget mot Holland 1665-1667. Någon bestämd inriktning mot sjöofficersyrket kan man dock inte märka förrän betydligt senare. Under några år tjänstgjorde Wachtmeister som kammarherre hos Karl XI och hade ett rykte om sig som ivrig duellant. Vid krigsutbrottet 1675 tog han tjänst vid flottan och blev 1676 befordrad till amirallöjtnant. Som sådan deltog han i den expedition som slutade med Kronans kantring och Cleas Ugglas död den 1 juni. Strax därefter utnämndes Wachtmeister till amiral, men deltog likväl i slaget vid Lund som överstelöjtnant vid Västgöta ryttare.

1677 års sjötåg avlöpte lika illa som föregående års. Ett stort nederlag vid Köge bugt gjorde att huvudflottan sattes ur spel, men Wachtmeister med en mindre styrka av lättare fartyg ankrade vid Kalmar och lyckades där hålla stånd. Med en mindre kavalleristyrka gjorde han också ett framgångsrikt anfall på mångdubbelt överlägsen fientlig styrka som belägrade Borgholms slott.

Sin stora politiska insats gjorde Wachtmeister vid riksdagen 1680. Den uppgörelse med förmyndarregeringen och indragning av adelsgods som här beslöts hade på riddarhuset sin ivrigaste pådrivare i amiral Wachtmeister.

Det var efter detta som hans storhetstid inleddes. Utnämnd till riksråd, amiralgeneral och guvernör över Blekinge och Kalmar län igångsatte han arbetet med att återuppbygga flottan och färdigställa den nya örlogsbasen i Karlskrona. Oppostition mot Wachtmeister saknades dock inte. Amiralskollegorna Hans Clerck och Eric Siöblad hade invändningar mot skeppens storlek och konstruktion. Karl XI ingrep i verksamheten och begärde att rustningen bättre skulle anpassas efter statens ekonomiska resurser.  

Vid krigsutbrottet 1700 var Wachtmeister ännu flottans obestridlige ledare och det var också han som förde överbefälet under operationerna mot Danmark. Hans försiktighet kom raskt i konflikt med den unge Karl XII:s obändiga offensivlusta och Wachtmeister fick emotta en åthutning för långsamhet i samband med passeringen av Flintrännan.

Under fortsättningen av kriget fortsatte att Wachtmeister att leda flottans arbete. I samband med de stora expeditionerna med huvudflottan 1710, 1711 och 1712 tog han åter själv kommandot till sjöss. Den sistnämnda expeditionen kom att bli en för hans rykte ödesdiger motgång, då danska fregatter lyckades bränna eller uppbringa en ansenlig mängd av de transportfartyg som överförde utrustning till Stenbocks armé.

Wachtmeisters hälsa var sedan 1711 försvagad och i slutet av 1713 drabbades han av ett nytt slaganfall. Den 15 februari 1714 avled den karolinska flottans skapare i Stockholm.

Hans verksamhet under det stora nordiska kriget har utsatts för mycken kritik. Man har påpekat hans bristande känsla för faran av den uppväxande ryska sjömakten, hans ideliga klagomål över flottans usla tillstånd och brist på medel samt det olyckliga i att han själv fortsatte att föra det operativa befälet vid expeditionerna 1710-1712. 

Med tanke på de erfarenheter Wachtmeister samlat under sin livstid är det föga förvånande att hans blickar främst riktades västerut. Det var för ett krig med Danmark som flottan byggts upp. Någon annan sjömakt fanns inte heller i Östersjön. Först i och med det ryska framträngandet till Finska viken 1703 fanns det egentligen anledning att kasta blickarna österut. Likväl måste man fråga sig om det var på flottan det ankom att hindra framväxten av en rysk sjömakt. Hade Karl XII riktat sitt fälttåg mot Östersjöprovinserna istället för mot Moskva hade hotet kunnat undanröjas på ett mycket effektivare sätt. Ett återtagande av Narva och återerövring av Ingermanland, med det under uppbyggnad varande S:t Petersburg, hade gjort den ryska flottan hemlös. Expeditioner mot områdena runt Peipus och Ladoga hade inneburit samma sak för de ryska flottiljer som var baserade där. Ett fälttåg i dessa områden hade också varit förenat med betydligt mindre risker. Ett svenskt nederlag i dessa trakter hade, med tanke på den svenska flottans sjöherravälde och innehavet av Viborg, Reval, Riga och Pernau, sannolikt inte lett till samma svåra följder som ett i Ukraina.

Att Wachtmeister själv gjorde míndre lyckade insatser, särskilt vid 1712 års expedition, är fullt klart. Det är ändå förståeligt att han ville föra befälet så länge han bara kunde. Flottan var hans verk och att lämna "sina" fartyg i någon annans händer var säkert psykologiskt svårt. Någon uppsjö av dugande ersättare fanns heller inte.

Att flottan led svår brist på resurser under kriget är uppenbart. Det var ett genomgående problem inom hela statsapparaten. Med kungen i fält saknades det också en kraft som kunde sätta fart på de tröga byråkratiska kvarnarna. Ett system med kungligt envälde där den regerande monarken vistas långt från huvudstaden befrämjar inte handlingskraften hos de hemmavarande ämbetsmännen. Större och svårare beslut skjuts lätt på framtiden och radikala idéer vågar man inte genomföra. 


Källa: Grauers, S., Ätten Wachtmeister genom seklerna, del 1. - Johannishus, 1941

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2001-09-22 13:09

Föregående sida: 5.3.10. Greve Carl Hans Wachtmeister (1689-1736)

Nästa sida: 5.3.11.1. Hans Wachtmeisters brev till Karl XII 6/7 1700