| Amiralgeneralen Hans Wachtmeisters äldste son gjorde,
trots sin ungdom, en remarkabel karriär inom flottan under det stora nordiska kriget.
Redan i februari1710 blev Wachtmeister utnämnd till schoutbynacht, trots att han inte en
enda gång tjänstgjort på ett av flottans fartyg eller ens vistats i landet på flera
år. Från hösten 1703 till mars 1710 hade Wachtmeister nämligen företagit en utrikes
studieresa, först under ett par år i Holland där han genomgick en av ostindiska
kompaniet anordnad utbildning. Därefter besöktes bland annat Italien och Frankrike, samt
slutligen England. I England fick han tillfälle att delta i en sjöexpedition till
Lissabon under sommaren 1708 och en holländsk expedition till Medelhavet påföljande
år. Wachtmeister hade alltså en gedigen teoretisk
utbildning och en viss praktisk erfarenhet vid sin hemkomst, men hans snabba befordran har
säkert hängt samman mer med faderns position än med hans egen duglighet. (1)
Redan 1710 fick Wachtmeister befälet över en sjöexpedition. Med 7
linjeskepp, 2 fregatter och ett par mindre fartyg skulle han uppsöka en dansk eskader om
8 fartyg som nyligen synts till. Ifrån Karlskrona styrdes hans rörelser noggrant av
fadern, som inte önskade några äventyrligheter från sonens sida. Expeditionens
resultat blev också magert.
Senare på hösten deltog Wachtmeister i sjöslaget i Köge bugt och
under de följande åren i transporterna till Pommern och några mindre expeditioner.
1715 utsågs han till chef för den eskader som skulle operera
i södra Östersjön. Efterhand skärptes de instruktioner han fått av
Amiralitetskollegiet genom Karl XII:s personliga ingripande. Wachtmeister befalldes att
hålla sig i området mellan Femern och Lübeck och inte tveka att uppta strid ens med
överlägsna danska styrkor. Kungen vill helt enkelt se en marin tillämpning av de
offensiva idéer som givit den svenska armén så stora framgångar under krigets första
år. Som Grauers anmärker hade kanske en mer erfaren chef kunnat finna en utväg ur
situationen, men Wachtmeister fann för gott att följa sina order till punkt och pricka
när en överlägsen dansk styrka ankom. I stället för att dra sig undan gick han
villigt in i striden och förlorade hela styrkan. Försöken att förstöra fartygen
misslyckades också och danskarna kunde bärga samtliga utom flaggskeppet Hedwig
Sophia.
Förlusten av fartygen blev på detta sätta dubbel och var
naturligtvis en katastrof för den svenska flottan. Karl XII uppskattade emellertid
Wachtmeisters insats och utnämnde honom till viceamiral 9/1 1716. Under sin fångenskap i
Danmark hann Wachtmeister bland annat med att gifta om sig. (2)
I september 1719 återvände Wachtmeister till hemlandet som
nyutnämnd amiral. Han sattes att presidera över den kommission som hade att granska
försvaret av Västkusten 1719.
Påföljande år blev Wachtmeister på nytt sjökommenderad. Den
förändrade politiska situationen efter närmandet till England hade väckt
förhoppningar om en offensiv mot Ryssland. Den svenska flottan skulle operera i samarbete
med en engelsk styrka. Förhoppningarna kom emellertid på skam. Ryssarna höll sig undan
och engelsmännen var inte intresserade av några äventyrligheter och den svenska flottan
led av brist på utrustning.
Även 1721 var Wachtmeister ute med flottan, men resultaten var
återigen magra.
Efter fredssluten återupptog undersökningskommissionen sin
verksamhet och först 1725 kunde den avsluta sitt arbete.
Ett område som särskilt intresserade amiral Wachtmeister var
officersutbildningen. Han förespråkade inrättandet av ett kadettkompani, vid vilket 100
ynglingar över 12 år skulle antagas och förutom sjötjänstgjöring också erhålla en
teoretisk undervisning. Utbildningen skulle vara treårig, avslutas med examination
och följas av utnämning till underlöjtnant.
Förslaget, något modifierat av Amiralitetskollegium, behandlades
positivt av 1721 års Karlskronakommission, men något praktiskt resultat blev det inte.
Wactmeister gjorde också framstötar vid riksdagarna 1723 och 1734, men ekonomiska
problem satte hinder i vägen och det dröjde till 1756 innan kadettskolan blev
verklighet.
I 1720- och 1730-talens diskussioner kring flottans basering,
styrelsens organisation etc deltog Wachtmeister också livligt.
Under sina sista år var han inblandad i en större skandal.
Landshövding Palmfelt hade en dotter, Eleonora Sofia, som den mer än dubbelt så gamle
amiralen, efter intensiv uppvaktning, lyckades inleda ett förhållande med i mars 1732.
Hon giftes snart därefter bort med landshövdingen i Växjö, Anders Koskull, men nedkom
i december samma år med ett barn, som alltså var Wachtmeisters. (3)
Hennes graviditet hade dessförinnan redan lett till skilsmässa från Koskull.
Landshövding Palmfelt drog ärendet inför rådhusrätten i Karlskrona, men då båda
inblandade var adliga remitterades ärendet till Göta hovrätt för fröken Palmfelts del
och till Amiralitetsöverrätten för amiralens del. Wachtmeister erkände att han
förlett fröken Palmfelt och lovat henne äktenskap om hans sjuka hustru skulle avlida.
De båda parterna förliktes och amiralen åtog sig att betala 800
daler smt årligen till Eleonora Sofia så länge hon förblev ogift. Amiralen fick
dessutom böta 80 daler smt och ålades att tre söndagar stå i pliktpallen. Kyrkoplikten
blev för mycket för amiralen, som klagade hos kungen och understöddes av sin hustru och
Amiralitetskollegium. Ärendet kom upp i rådet 20/2 1734 och majoriteten beslöt att
båda parterna skulle slippa kyrkoplikt mot dryga böter som skulle gå till
Amiralitetskyrkan i Karlskrona. Kungen stadfäste också domen.
(1). I rådets fullmakt hänvisas det
inte bara till den nyutnämnde schoutbynachtens egna framstående egenskaper utan också
till faderns "Mångfaldige och högtberömmelige tjenster", se Grauers
s. 13
(2). Hans första hustru var dotter till
Magnus Stenbock.
(3). Denna version av händelseförloppet
ges hos Grauers. SBL, antagligen efter Elgenstierna, hävdar att äktenskapet med Koskull
ingicks 1733. Vilket alltså skulle vara efter affären med Wachtmeister och barnets
födelse. Elgenstierna hävdar vidare att det föddes tre barn i äktenskapet mellan
Koskull och Eleonora Sofia. Grauers backar upp sin version med talrika källhänvisningar.
Källor: Grauers, S., Ätten Wachtmeister genom seklerna, del
III:1. - Johannishus, 1953 ; SBL |