| När man behandlar flottans situation i början av
1700-talet går det inte att förbigå den man som under 35 år var dess ledare. Hans
Wachtmeister hade i sin ungdom studerat i navigation i Paris och tjänstgjort i den
engelska flottan under kriget mot Holland 1665-1667. Någon bestämd inriktning mot
sjöofficersyrket kan man dock inte märka förrän betydligt senare. Under några år
tjänstgjorde Wachtmeister som kammarherre hos Karl XI och hade ett rykte om sig som ivrig
duellant. Vid krigsutbrottet 1675 tog han tjänst vid flottan och blev 1676 befordrad till
amirallöjtnant. Som sådan deltog han i den expedition som slutade med Kronans
kantring och Cleas Ugglas död den 1 juni. Strax därefter utnämndes Wachtmeister till
amiral, men deltog likväl i slaget vid Lund som överstelöjtnant vid Västgöta ryttare.
1677 års sjötåg avlöpte lika illa som föregående års.
Ett stort nederlag vid Köge bugt gjorde att huvudflottan sattes ur spel, men Wachtmeister
med en mindre styrka av lättare fartyg ankrade vid Kalmar och lyckades där hålla
stånd. Med en mindre kavalleristyrka gjorde han också ett framgångsrikt anfall på
mångdubbelt överlägsen fientlig styrka som belägrade Borgholms slott.
Sin stora politiska insats gjorde Wachtmeister vid riksdagen 1680.
Den uppgörelse med förmyndarregeringen och indragning av adelsgods som här beslöts
hade på riddarhuset sin ivrigaste pådrivare i amiral Wachtmeister.
Det var efter detta som hans storhetstid inleddes. Utnämnd till
riksråd, amiralgeneral och guvernör över Blekinge och Kalmar län igångsatte han
arbetet med att återuppbygga flottan och färdigställa den nya örlogsbasen i
Karlskrona. Oppostition mot Wachtmeister saknades dock inte. Amiralskollegorna Hans Clerck
och Eric Siöblad hade invändningar mot skeppens storlek och konstruktion. Karl XI ingrep
i verksamheten och begärde att rustningen bättre skulle anpassas efter statens
ekonomiska resurser.
Vid krigsutbrottet 1700 var Wachtmeister ännu flottans obestridlige
ledare och det var också han som förde överbefälet under operationerna mot Danmark.
Hans försiktighet kom raskt i konflikt med den unge Karl XII:s obändiga offensivlusta
och Wachtmeister fick emotta en åthutning för långsamhet i samband med passeringen av
Flintrännan.
Under fortsättningen av kriget fortsatte att Wachtmeister att leda
flottans arbete. I samband med de stora expeditionerna med huvudflottan 1710, 1711 och
1712 tog han åter själv kommandot till sjöss. Den sistnämnda expeditionen kom att bli
en för hans rykte ödesdiger motgång, då danska fregatter lyckades bränna eller
uppbringa en ansenlig mängd av de transportfartyg som överförde utrustning till
Stenbocks armé.
Wachtmeisters hälsa var sedan 1711 försvagad och i slutet av 1713
drabbades han av ett nytt slaganfall. Den 15 februari 1714 avled den karolinska flottans
skapare i Stockholm.
Hans verksamhet under det stora nordiska kriget har utsatts för
mycken kritik. Man har påpekat hans bristande känsla för faran av den uppväxande ryska
sjömakten, hans ideliga klagomål över flottans usla tillstånd och brist på medel samt
det olyckliga i att han själv fortsatte att föra det operativa befälet vid
expeditionerna 1710-1712.
Med tanke på de erfarenheter Wachtmeister samlat under sin livstid
är det föga förvånande att hans blickar främst riktades västerut. Det var för ett
krig med Danmark som flottan byggts upp. Någon annan sjömakt fanns inte heller i
Östersjön. Först i och med det ryska framträngandet till Finska viken 1703 fanns det
egentligen anledning att kasta blickarna österut. Likväl måste man fråga sig om det
var på flottan det ankom att hindra framväxten av en rysk sjömakt. Hade Karl XII riktat
sitt fälttåg mot Östersjöprovinserna istället för mot Moskva hade hotet kunnat
undanröjas på ett mycket effektivare sätt. Ett återtagande av Narva och återerövring
av Ingermanland, med det under uppbyggnad varande S:t Petersburg, hade gjort den ryska
flottan hemlös. Expeditioner mot områdena runt Peipus och Ladoga hade inneburit samma
sak för de ryska flottiljer som var baserade där. Ett fälttåg i dessa områden hade
också varit förenat med betydligt mindre risker. Ett svenskt nederlag i dessa trakter
hade, med tanke på den svenska flottans sjöherravälde och innehavet av Viborg, Reval,
Riga och Pernau, sannolikt inte lett till samma svåra följder som ett i Ukraina.
Att Wachtmeister själv gjorde míndre lyckade insatser, särskilt
vid 1712 års expedition, är fullt klart. Det är ändå förståeligt att han ville
föra befälet så länge han bara kunde. Flottan var hans verk och att lämna
"sina" fartyg i någon annans händer var säkert psykologiskt svårt. Någon
uppsjö av dugande ersättare fanns heller inte.
Att flottan led svår brist på resurser under kriget är uppenbart.
Det var ett genomgående problem inom hela statsapparaten. Med kungen i fält saknades det
också en kraft som kunde sätta fart på de tröga byråkratiska kvarnarna. Ett system
med kungligt envälde där den regerande monarken vistas långt från huvudstaden
befrämjar inte handlingskraften hos de hemmavarande ämbetsmännen. Större och svårare
beslut skjuts lätt på framtiden och radikala idéer vågar man inte genomföra.
Källa: Grauers, S., Ätten Wachtmeister
genom seklerna, del 1. - Johannishus, 1941 |