| Till detta kom fem brännare. Det franska
avantgardet var något mindre och aningen lättare betyckat, men hade också slagets
tyngst bestyckade fartyg - Dauphin Royal med 110 kanoner. Den engelske amiralen
Torrington och hans flaggmän var egentligen inte särskilt intresserade av att ta upp
kampen med fransmännen då flottan ansågs för svag, men då det kom uttryckliga order
om att ta upp strid hade Torrington inget val. Först i elden var holländarna, som dock
snart fick inte bara det franska avantgardet mot sig utan också delar av centern.
Holländarna blev överflyglade och hamnade mellan två eldar till dess att vinden mojnade
och fransmännen, som inte ankrat, av tidvattnet drevs åt sydväst. Slaget hade börjat
vid niotiden och från ungefär klockan 13 hade holländarna tvingats kämpa på två
fronter. Vid tretiden mojnade vinden och ca två timmar senare ankrade de allierade.
Endast ett holländskt fartyg hade förlorats vid stridens slut, men många var illa
sönderskjutna. Vid niotiden på kvällen vände tidvattnet
och de allierade styrde kursen österut med de svårast skadade fartygen på släp.
Fransmännen förföljde och de allierade beslöt påföljande dag att de svårast skadade
fartygen skulle sänkas för att inte hindra reträtten. Totalt förlorade de allierade
tiotalet fartyg, däribland Wapen van Utrecht, Maagd van Enkhuizen, Tholen
och Elswout. Schoutbynachterna Jan van Brakel och Jan Dick stupade, liksom kapten
Noortheij.
Slagets följder var att fransmännen fick sjöherraväldet och
kunde sannolikt ha lyckats med en invasion av England. Torrington ställdes inför
krigsrätt, frikändes, men togs aldrig mer i tjänst. Själv ansåg han sig ha handlat
på det enda möjliga sättet. Om han givit sig in i fullskalig strid och lidit nederlag
skulle alla hinder för en fransk landstigning ha undanröjts. Så länge England hade en
flotta, så länge skulle fransmännen inte heller våga företa en invasion.
Från Psilander själv tycks det bara finnas ett enda brev skrivet
under hans tid i Holland. Då det är från 1693 lär närmare uppgifter om svenskarnas
upplevelser under det stora sjöslaget få sökas på annat håll.
Källa: Clowes, W., The royal navy..., vol.
2. - London 1898, p. 334ff ; Mannerfeltska släktboken, del 1. - Borås, 1918 |