I juli 1704 sändes kaptenen Gustaf von Psilander med
50-kanonskeppet Öland att konvojera åtskilliga svenska handelsfartyg förbi engelska
kusten. Utanför Orfordness mötte han en engelsk eskader af 8 linieskepp och en fregatt,
förande tilsammans 454 kanoner, och då 54-kanonskeppet Worcester, det främsta bland
dessa fartyg, kommit inom skotthåll, lossade det ett skarpt skott för om Öland samt
kort derefter ett annat genom tacklingen. Psilander skickade i en slup en officer för att
begära upplysning om anledningen till detta oväntade och fick till svar en fordran, att
de engelska örlogsskeppen skulle af det svenska helsas på ett sätt, som Psilander fann
förödmjukande för svenska flaggan. Han vägrade derför att efterkomma denna fordran,
och följden blef ett lag från Worcesters; men Psilander gaf med två lag ett så skarpt
svar, att Worcester sackade undan, hvarefter ett anant kom upp längs Ölands sida, men
måste likaledes vika för det svenska skeppets eld. Psilander fortsatte nu sin kurs,
under förhoppning att aldrig få mer än ett, högst två af de engelska skeppen på en
gång att strida emot, och en sådan strid tvekade han ej att fortsätta; men olyckligtvis
voro de engelska skeppen bättre seglare än Öland, så att vid middagstiden hade tre
bland dem upphunnit Öland. Detta redde sig dock fortfarande, ett af de anfallande skeppen
nödgades draga sig tillbaka för att bota en läcka och kort derefter förlorade ett
annat storstången ; men snart uphans Öland åter af nya skepp, och ställningen blef
alltmer förtviflad. Stängerna gingo öfver bord, och skeppet kunde ej längre
manövrera, men elden underhölls icke desto mindre. Flera kanoner voro dock redan
demonterade, och en afskjuten däcksbalk hindrade några att begagnas. Sjelfva engelska
chefsskeppet hade nu äfven deltagit i striden, och Öland var fullständigt omringadt.
Nu, efter 4 ½ timmars oafbruten strid mot en sådan öfvermakt, tyckte Psilander sig ock
hafva tillräckligt häfdat svenska flaggans ära, men att stryka den, kunde han dock ej
förmås, utan åtnöjde sig med att hissa nödflagg, då engelsmännen upphörde med
elden och togo skeppet i besittning. Det hjeltemodiga försvaret väckte emellertid
sådant uppseende och hedrade så mycket den svenske befälhafvaren, att han i England
blef på det mest smickrande sätt mottagen, erhöll af drottning Anna en guldkedja, så
lång att den räckte till fötterna, samt erbjöds en högre plats inom engelska marinen,
och då han vägrade att gå ur svensk tjenst, lät drottningen åter iståndsätta
skeppet Öland samt tillät honom att dermed återvända till Sverige.
Bäckström, P. O.
Svenska flottans historia
Stockholm, 1884
s. 171-172 |