Som det, som GUD har lif från
himmelskt ursprung gifwit,
Och Dygder föllo ned för dödsens hand och skörd,
Så hade denna Graf en dyrbar hwila blifwit
För alt, hwad derifrån har fått sin källa börd;
Då låg här myllad ned det högsta af alt wärde:
En ren ock ärbar Siäl uti en täcker kropp,
En täckhet, som ei ros af smickrans flärd begärde,
Ett wett, som aldrabäst sin boning lyste opp.
Ett bröst, mot wänner huldt, ock ömsint emot alla,
Ett muntert wälbehag, ett mönster för sitt Kön
I omsorg, ock i alt, hwad man plär Ära kalla,
Som prydt en Ädel Fru, wärd
största sällhets lön.
Nu hwilar endast här Dess trötta ben från möda,
Den lilla wansklighet, som bärgat mycket godt,
Så mycket kärt ock täckt. Hon anser werlden snöda
För intet emot alt. Alt är nu Siälens lott:
En lott af öfwerflöd ock margfalt himla-nöjen.
Ett litet stoft dermot är alt hwad werlden har
Af wälde ock af prakt, af hugnad och af löjen;
Hon här dock alt för kort wår lust och prydnad war.
Hon war. Ach! at Hon än på
jorden finge glädia
den, Hon sitt hiärta skänckt, med Dem, Hon förelyst,
Och lyckligt fostrat opp ; Men hon wil sielf ej wädia
Från Högden til det diup, som Henne gärna hyst
Wi, som der dwälljas än, ock dela ro med ånger,
För trohet falskhet få, för heder nedrighet,
Missunnom Henne ej den frögd bland Engla-sånger,
Som intet öra hört, ock intet öga sedt.
Föraktom lyckans gunst, så flyktig såsom wäder,
Dess sten mer mörkt än klart, dess höghet sliprig är,
Dess drägt ett borgat gods, förgänglighetens kläder,
Dess frihet träldoms tyngd och swåra bojor bär.
Wi lyftom opp wår håg til Högden från det låga,
Ock lärom ej för sent, at dö förr än wi dö.
Wi kunna oförskräckt oss då mot döden wåga,
Ock då blir tidsens fora den sälla glädiens frö.
Den sälhet har Hon fått, hwars bortgång oss nu sårar,
Hwars rätta lif begyns, när lifwet nått sitt slut ;
Ty stillen, Sorgsne Män,
ock, Klämde Hiertan, tårar,
Ock önsken Er, som Hon, få gå ur tiden ut.
Des glans ej slocknat har, Des Namn skall ständigt äras
Till trots för glömskans hot. Dygd blandas ej med mull.
Wett uppå tiden rår. I ewig Marmor skäras
Skall Wärdet, som har giordt wår tid så undrans full.
Hwad sällsynt är, wi sedt: En Dödlig utan klander:
Här wördar Afund sielf Sophia von Psilander. |