| Om än de båda herrarnas yttranden kan tänkas ha
varit färgat av att Falkengréen vid tillfället tjänstgjorde som holmmajor i Karlskrona
är det klart att befattningen var viktig och ansvarsfull syssla. Holmmajoren hade i
uppgift att biträda holmamiralen, som var ansvarig för örlogsvarvet. Under tiden
närmast före Psilander hade tjänsten innehafts av män som Olof Wernfelt (1703-1704)
och Carl Henrik von Löwen (1704-1709), båda senare befordrade till högre positioner. I del II av Amiralitetskollegiets historia, s. 74, sägs att
valet stod mellan Psilander och Nils Ehrenskiöld. Den senare hade också av allt att
döma ansökt om platsen, men i kollegiets protokoll för den 22/2 1710 finns inget som
tyder på att han faktiskt var en allvarligt påtänkt kandidat. Tvärtom sägs bara att
amiralgeneralen tog upp frågan om vem som skulle ersätta Löwen, rullan genomsågs, och
därefter stannade kollegiet enhälligt för Psilander. Ehrenskiöld hade förvisso
gjort åtskilliga utrikesresor med svenska handelsfartyg, tjänstgjort i franska flottan
och dessutom gett prov på goda teoretiska kunskaper. Mot detta kunde Psilander ställa en
längre period i holländska flottan med deltagande i sjöslaget vid Beachy Head och resor
till Spanien och Arkangelsk, samt befäl över tre konvojexpeditioner till västeuropeiska
farvatten under åren 1703-04. Därtill kom att Ehrenskiöld var nästan fem år yngre än
Psilander och hade inträtt i tjänst först 1692. Så valet var logiskt.
Psilanders tjänstgjorde som holmmajor formellt 22/2 1710-29/12
1712, men i verkligheten ytterligare några månader då den kungliga utnämningen till
schoutbynacht anlände till Karlskrona först i augusti 1713. Jämfört med den närmast
föregående tiden måste befattningen ha varit mer krävande under denna period. Det
danska fredsbrottet hösten 1709 ställde krav på ett utrustande av fler fartyg än
dessförinnan. Samtidigt tilltog de ekonomiska svårigheterna och hösten 1710 kom
dessutom pesten till Karlskrona. Stora delar av varvets personalstyrka slogs ut av
epidemin under 1711. Samtidigt krävdes att flottan skulle kunna upprätthålla
förbindelserna med Sveriges tyska provinser och genomföra de stora transporterna 1711
och 1712.
När Psilander tillträdde tjänsten som holmmajor hade just den
gamle holmamiralen Werner von Rosenfelt avgått och ersatts av Claes Sparre. Född 1673
var denne således fyra år yngre än Psilander, men av en gammal, förnäm adlig familj.
Dessutom hade Sparres far varit amiral.
Holmmajoren utsågs bland kaptenerna och erhöll för tjänsten ett
lönetillägg. För Psilanders del innebar utnämningen av allt att döma en nystart på
karriären och det var också under denna period han adlades av Karl XII.
Munthe citerar ett stycke ur Psilanders meritförteckning vari denne
noterat det ovanliga i att holmmajoren deltog i sjöexpeditioner, vilket Psilander dock
hade gjort såväl 1710, 1711 som 1712. Att döma av Falkengréens yttrande 1738 hade
praxisen i alla fall senare blivit en annan.
Källor: Krigsarkivet. Amiralitetskollegiums
protokoll ; Amiralitetskollegiums historia, del II. - Malmö, 1974 ; Karlskronavarvets
historia, del 1. - Karlskrona, 1993 |