| Det ryska hotet mot Baltikum
och Finland hade ökat drastiskt på sensommaren 1709 genom den kungliga svenska
fältarméns undergång. Det var lätt att förutse att de kvarvarande svenska städerna i
Baltikum, samt de finska gränsfästningarna Viborg och Kexholm skulle komma att utsättas
för ryska angrepp. Det var därför viktigt att den svenska Nyeneskadern kom tidigt i
sjön för att hindra att ryska trupper och utrustning kunde sändas mot Viborg sjöledes.
Ur Amiralitetskollegiets perspektiv sågs det dock som mycket betänkligt att skicka i
väg eskadern utan att först färdigställa resten av flottan. Vid en dansk framstöt in
i Östersjön skulle den svenska styrkan riskera att bli klämd mellan två eldar och
alldeles tillspillogiven. När eskadern utlöpte i slutet av
april bestod den av linjeskeppen Estland, Gotland, Ösel, Öland,
Livland, Göteborg och Wrede, fyra fregatter och några mindre
fartyg. Chef för styrkan var vice amiral Gustaf Wattrang och underbefälhavare
schoutbynachten Erik Johan Lillie. I Reval, dit man nådde 4 maj, tillstötte Halland.
Några säkra underrättelser om isförhållandena i den inre delen av Finska viken, eller
ryssarnas förehavande, kunde man emellertid inte få där. Wattrang utsände därför
två fartyg för att inhämta underrättelser och sedan han fått gynnsamma israpporter
avseglade hela styrkan mot Viborg. På grund av ogynnsamma vindar nådde eskadern dock
Björkösund först den 19 maj.
På rysk sida hade arbetet forcerats och redan 22 mars hade de
första ryska trupperna visat sig vid Viborg. Avgörande för stadens möjlighet att
försvara sig var emellertid belägringsarméns försörjningssituation. 1706 hade det
visat sig att den behövde tillförsel av proviant och tungt artilleri sjövägen för att
kunna fullfölja en belägring. Den 6 maj hade ryska flottan kommit till Björkö och den
10 var man vid Viborg. De ryska fartygen hann till största delen precis återvända till
S:t Petersburg innan den svenska eskadern nådde fram.
Wattrang var i detta läge skäligen hjälplös. Ryska skansar
försvårade en insegling till Viborg och farvattnen var dessutom bristfälligt
utforskade. Stadens öde var härigenom beseglat.
De belägrade orterna i Baltikum lämnades i stor utsträckning till
sitt öde. En mindre transport till Dünamünde och en strax därpå följande
evakuering av en del manskap var allt man kunde åstadkomma för att bistå Riga. Smärre
förstärkningar överskeppades också till Reval, men dessa kunde inte förhindra stadens
kapitulation.
Källa: Lagermark, J. A., Försvaret av det egentliga Sveriges
Östersjökust 1710 / / Karolinska förbundets årsbok 1924, s. 127-207 |