Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

 

5.1.5.2. 1710 års sjökrig

Redan i slutet av mars utsändes den första svenska eskadern. Carl Henrik von Löwen med skeppen Västmanland, Södermanland, Livland, Öland och Wachtmeister, tre fregatter och ett par mindre fartyg patrullerade i södra Östersjön, men drevs efter några dagar i hamn av en dansk styrka. I början av maj utsändes Jakob de Prou med liknande order, dock med en ungefär dubbelt så stor styrka. I slutet av månaden återvände eskadern till Karlskrona efter att ha uppbringat 13 danska fartyg lastade med förnödenheter. 

Under sommaren och hösten 1710 arbetades det intensivt i Karlskrona för att klargöra huvudflottan. I september var den färdig och den 21 kunde flottan gå till sjöss. Den bestod av 21 linjeskepp och några mindre fartyg, och leddes som vanligt av amiralgeneralen Hans Wachtmeister, nu nästan 70 år gammal. Någon större aggressivitet visade man inte på svensk sida och det så kallade sjöslaget i Köge bugt var också en skäligen tam historia. I slaget förstördes visserigen ett danskt fartyg och två svenska, men det skedde i samtliga fall på grund av olyckshändelser. Tre Kronor och Prinsessan Ulrika Eleonora gick på grund vid en misslyckad vändning och måste brännas för att inte falla i fiendens händer. Det danska skeppet Dannebrog exploderade efter att eld utbrutit ombord, vilken dock sannolikt inte var orsakad av den svenska beskjutningen.

En mindre svensk framgång var förstörandet av några tomma danska transportfartyg på hemväg från Danzig, där de skulle tagit ombord sachsiska och ryska trupper.

I början av oktober återvände flottan  till Karlskrona, där de största fartygen genast avrustades. Utbytet av det nedlagda arbetet får sägas ha varit blygsamt: några transportfartyg och ett danskt örlogsfartyg mot två svenska örlogsfartyg, varav det ena var så gott som alldeles nytt.

I huvudflottans expedition deltog följande linjeskepp:  (1)

Avantgarde

Enigheten Viceamiral Jacob de Prou
Princessan Hedvig Sofia Hans Husman
Wenden Carl Raab
Prins Carl Fredrik Schoutbynacht Carl Hans Wachtmeister
Fredrika Amalia Michael Henck
Vestmanland Olof Unge
Wachtmeister Carl Gustaf Ulrich

Corps de Bataille

Göta Lejon Generalamiral Hans Wachtmeister

Daniel Grundel

Petter Feif

Prins Carl Viceamiral Claes Sparre
Göta Håkan Liderus
Carlscrona Petter Pley
Skåne Hans Ankarstierna
Bremen Wilhelm Gyllenskepp
Pommern Gustaf Wilhelm von Gertten

Arriärgarde

Sverige Viceamiral Olof Wernfelt
Princessan Ulrica Carl Henrik von Löwen
Nordstiernan Gustaf Psilander
Småland Conrad Braunjean
Tre Kronor Viceamiral Carl Ruuth
Södermanland Carl von Frischen
Verden Anders Siöstierna
(1). Detta är hämtat från Tornqvist. I andra verk återfinns delvis annorlunda uppgifter.    

Ryska fronten

Det ryska hotet mot Baltikum och Finland hade ökat drastiskt på sensommaren 1709 genom den kungliga svenska fältarméns undergång. Det var lätt att förutse att de kvarvarande svenska städerna i Baltikum, samt de finska gränsfästningarna Viborg och Kexholm skulle komma att utsättas för ryska angrepp. Det var därför viktigt att den svenska Nyeneskadern kom tidigt i sjön för att hindra att ryska trupper och utrustning kunde sändas mot Viborg sjöledes. Ur Amiralitetskollegiets perspektiv sågs det dock som mycket betänkligt att skicka i väg eskadern utan att först färdigställa resten av flottan. Vid en dansk framstöt in i Östersjön skulle den svenska styrkan riskera att bli klämd mellan två eldar och alldeles tillspillogiven.

När eskadern utlöpte i slutet av april bestod den av linjeskeppen Estland, Gotland, Ösel, Öland, Livland, Göteborg och Wrede, fyra fregatter och några mindre fartyg. Chef för styrkan var vice amiral Gustaf Wattrang och underbefälhavare schoutbynachten Erik Johan Lillie. I Reval, dit man nådde 4 maj,  tillstötte Halland. Några säkra underrättelser om isförhållandena i den inre delen av Finska viken, eller ryssarnas förehavande, kunde man emellertid inte få där. Wattrang utsände därför två fartyg för att inhämta underrättelser och sedan han fått gynnsamma israpporter avseglade hela styrkan mot Viborg. På grund av ogynnsamma vindar nådde eskadern dock   Björkösund först den 19 maj.

På rysk sida hade arbetet forcerats och redan 22 mars hade de första ryska trupperna visat sig vid Viborg. Avgörande för stadens möjlighet att försvara sig var emellertid belägringsarméns försörjningssituation. 1706 hade det visat sig att den behövde tillförsel av proviant och tungt artilleri sjövägen för att kunna fullfölja en belägring. Den 6 maj hade ryska flottan kommit till Björkö och den 10 var man vid Viborg. De ryska fartygen hann till största delen precis återvända till S:t Petersburg innan den svenska eskadern nådde fram.

Wattrang var i detta läge skäligen hjälplös. Ryska skansar försvårade en insegling till Viborg och farvattnen var dessutom bristfälligt utforskade. Stadens öde var härigenom beseglat. 

De belägrade orterna i Baltikum lämnades i stor utsträckning till sitt öde. En mindre transport till Dünamünde och en strax därpå följande evakuering av en del manskap var allt man kunde åstadkomma för att bistå Riga. Smärre förstärkningar överskeppades också till Reval, men dessa kunde inte förhindra stadens kapitulation.


Källa: Lagermark, J. A., Försvaret av det egentliga Sveriges Östersjökust 1710 / / Karolinska förbundets årsbok 1924, s. 127-207

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2001-09-21 22:03

Föregående sida: 5.1.5.1. Utnämningen till holmmajor 22/2 1710

Nästa sida: 5.1.5.2.1. Ett kort Diarium