| När Psilander blev
utnämnd till landshövding på Gotland 5 oktober 1716 var det otvetydigt en vacker
hedersbetygelse, som visade att Karl XII hade förtroende för honom. Det var emellertid
ingen avundsvärd post. Sedan de baltiska provinserna och Finland erövrats låg Gotland
nära till hands som angreppsmål. Ett första raid hade gjorts 1715 och eftersom ön
nästan helt saknade reguljär trupp tvingades landshövdingen lita till uppbådade
bönder. 9 juli 1717 landsteg en större rysk styrka vid Herrvik. Psilander uppbådade
allmogen, men de officerare som kommenderade lyckades inte få uppbådet att anfalla
ryssarna. Psilander fann då för gott att dra samman sina styrkor till Visby. De ca 1 500
ryssarna inskeppade sig dock igen 16 juli efter att ha plundrat i socknarna kring
landstigningsplatsen. 1718 gjordes ett sista strandhugg, varvid en del boskap bortfördes. På Gotland fanns under Psilanders tid något under 20 000 invånare. (1) Av dessa bodde uppemot 2000 i Visby, länets enda stad.
Länet var alltså ett utpräglat jordbrukarsamhälle. Någon adel fanns inte på ön,
bortsett från förvaltningens toppar och en eller annan officerare.
Den gotländska sjöfarten upplevde en nedgångsperiod mot slutet av
det stora nordiska kriget. Östersjön blev osäker och många hamnar stängdes för
svenska fartyg. 1715 ankom 91 fartyg till Visby. Under första halvåret 1718 ankom bara 8
stycken. Länets främsta exportprodukter var trä, tjära, kalk, kalksten och sandsten.
I källutgåvan "Svenska riksdagsakter" kan man se något
av den fredliga verksamheten under 1720-talet. Först på plats är fallet med den
tredskande Visbyborgaren Mattias Osterman som inte ville betala 60 daler silvermynt för
medlemskap i Köpmansgillet.
(1). Psilander anger själv "inemot
18 000" i en skrivelse till K. Mt 22/1 1718.
Källor: Kellgren, G., Gotland 1690-1720. - Södertälje, 1942
; Hammarhjelm, B., Gotländsk krigshistoria. - Visby, 1998 |