| 9 juli 1717 landsteg ryska trupper vid Herrvik på
östra Gotland. Under en veckas tid plundrade de närliggande socknar och bortförde tjugo
fångar, av vilka de flesta aldrig kom tillbaka till Gotland. Den ryska styrkan uppgick
bara till ungefär 1,500 man och någon ambition att inta hela ön kan man därför inte
ha haft. Ett längre uppehåll på ön skulle också kunna medföra att en svensk eskader
kunde komma till platsen. På rysk sida var man under hela kriget föga benägen att
riskera ett sjöslag med svenska flottan, om i nte oddsen var goda, och att våga batalj
med trupper i land var naturligtvis alltför riskfyllt. Dessa
julidagar 1717 har av eftervärlden ägnats betydligt större intresse än resten av de
närmare tolv år som Psilander satt som landshövding i Visby. Precis som när det
gäller händelser kring striden vid Orford Ness 1704 har det vävts en väv av legender
runt denna korta episod i det Stora nordiska krigets långa historia. På en begäran
från den ryske befälhavaren, amiral Feodor Apraxin (1671-1728), att lämna över 1,000
oxar ska Psilander ha svarat att han tyvärr inte kunde uppbringa så många oxar men
istället kunde erbjuda 1,000 kulor. Hos Gjörwell
läser man att den tacksamma allmogen på Gotland vid Psilanders avfärd 1728
överlämnade en stor silverbägare som avskedspresent som tack för hans arbete med att
freda ön. Man ska förstås inte utan vidare avfärda sådana påståenden, men de bör i
alla fall ifrågasättas. Skulle inte en sådan silverbägare, liksom den mångomtalade
guldkedjan/guldvärjan från 1704, ha varit en mycket kär familjeklenod inom
familjen Psilander? Sannolikheten för att sådana föremål skulle överlevt intill våra
dagar borde rimligen vara hög. Med tanke på allt som skrivits i frågan under mer än
200 år skulle man också förvänta sig att någon under denna tid gjort anspråk på att
ha dem i sin ägo.
Vad man bestämt vet om den ryska landstigningen är i korta drag
följande. Vid underrrättelsen om den ryska landstigningen uppbådade Psilander allmogen,
vilken i nästan total avsaknad av reguljär trupp, var det försvarsmedel han hade att
tillgå. De olika bondeuppbåden, anförda av reguljära officerare, gjorde inledningsvis
vissa halvhjärtade försök att gå ryssarna in på livet. 11 juli hade hela uppbådet
samlats i trakten av Ekeby och Psilander sökte få dem att gå emot ryssarna. Efter att
skaffat fram proviant fick han också dem i marsch. Påföljande dags morgon fick man
känning med fienden, men befälhavarne för styrkan, överstelöjtnanten Böckler, kunde
inte få bönderna att gå till anfall. Vid åsynen av ryssarna skingrades istället
uppbådet och Psilander inriktade sig i stället på att försvara Visby. 16 juli hade han
samlat hela uppbådet där och lyckades åter få dem i marsch österut. Ungefär
samtidigt lämnade de ryska trupperna ön.
Det var förstås inte särskilt konstigt att uppbådet blev ett
misslyckande. Det fanns få officerare och underofficerare att tillgå och bönderna var
inte heller tränade för den våldsamma offensiva taktik som var utmärkande för den
karolinska armén. Ett fältslag mot en övad motståndare är en helt annan sak än att
blockera vägar och föra gerillakrig, metoder som allmogen genom vår historia vid många
tillfällen använt för att bekämpa inkräktare.
En av dem som återgett berättelsen om oxarna och kulorna är
Anders Fryxell (1795-1881), vars "Berättelser ur svenska historien" utkom i 46
delar från 1823 till 1879. För avsnittet om ryssarnas landstigning på Gotland, vilket
återfinns i del 29, använde han bland annat en i Linköpings stiftsbibliotek befintlig
handskrift som har beteckningen W 58. Till det yttre en anspråkslös volym innehåller
den en på vers ( 4716 verspar omspännande 405 sidor) författad krönika över Sveriges
historia mellan 1708 och 1719. Vem som skrivit detta verk och vad det innehåller om
rysshärjningarna på Gotland 1717 återkommer jag till inom kort.
Hos Munthe återfinns följande citat ur ett oidentifierat dokument
av Psilanders hand:
"A:o 1717 in Julio ankom ryssens flotta af 20
skepp strax under Västergarn, där han landsteg öfver 1500 man stor, då jag medelst
allmogens uppbådande, emedan ingen reguljär milis var på landet, sökte väl att göra
fienden all möjlig resistence. Men som allmogen intet var möjlig att bringa till något
angrepp eller motstånd i fältet, lät jag dem förhugga de största vägarna, som lopp
inåt landet, samt sig där förskansa och eljest i skogen plantera, hvarpå jag sedan,
efter sju dagars förlopp, lät utsprida, att jag hade fått bref och försäkran ifrån
kungl. amiralitetet om secours af 15 örlogsskepp, med förbud att därom kungöra
fienden, fast jag visste, att några bönder, som då redan åtskilliga gånger varit
ombord på de ryska skeppen, skulle det fienden strax berätta, hvilket ock så väl
lyckades, att fienden den åttonde dagen om morgonen drog sig med sådan hast af landet
ombord på sina skepp, att de på många ställen lämnade matgrytorna efter sig. Således
blef igenom den Högstes nådiga bistånd Gotland den gången ifrån fiendens attackerande
befriadt." (1)
Detta är ett mycket intressant citat. Tyvärr anger Munthe bara att
det är hämtat från ett dokument i Riksarkivet. Vissa slutsatser om dess natur går
likväl att dra. Då det inleds med orden "A:o 1717 in Julio" måste
det vara författat vid en senare tidpunkt. I vilket sammanhang skulle det vara av
intresse för Psilander att beröra en sådan händelse? Mycket talar för att detta är
hämtat ur en meritförteckning, möjligen inlämnad av Psilander i samband med någon av
ansökningarna om förflyttning.
(1). Munthe, A., Gustaf von
Psilander. - 2. uppl. - Stockholm, 1922, s. 42.
Källa: Hammarhjelm, B., Gotländsk krigshistoria. - Visby,
1998 |