| En av de många ärenden som landshövdingen hade att
befatta sig med var rovdjursjakten. I 1687 års landshövdingeinstruktion heter det: "Han bör och medh Wargkuhlor, Jagande, Skallande och
Skiutande sökia att uthöda Skadediur, som Biörnar, Lodiur, Wargar och Räfwar, som
giöra skada på Undersåtarnes Boskap, item Roffoglar."
(1)
Om jakten i övrigt alltmer kommit att förbehållas adeln fanns det
ett område där allmogens gamla jakträtt levde vidare - rovdjursjakten. De
inskränkningar som gjorts i allmogens jakträttigheter under 1600-talet hade inte berört
detta område och rovdjuren var helt fredlösa. De kunde fällas av vem som helst var än
de påträffades. En av de metoder som sedan gammalt brukades var "skallning",
det vill säga anordnandet av stora organiserade drevjakter inom socknar eller härader.
Redan landskapslagarna innehåller regler för hur och när de skulle anordnas. I Magnus
Erikssons landslag behandlar kapitel 18 i Byggningabalken straffen för den som inte höll
ett fullgott vargnät eller uteblev från ett vargskall.
Att dessa tillställningar inte alltid väckte odelad förtjusning
kan man se i punkt 39 i allmogens allmänna besvär vid riksdagen 1723:
"Anhåller Allmogen underdånigst, att, hwad
skallgångar widkommer, dhe måtte få blifwa wid förra gambla ordningar och inga nya
swårigheter dem påläggas med många häraders tillhopa kallande på många mihlar,
deras arbete och kiörsslors efftersättiande, offta på mehra än 8, 10 à 12 dagar,
hästars förderfwande med jägerie, skiutzningar och ridande sampt fålketz utmattande
med långa marcher och stående i skog och kiöld, understundom i stor hunger, som
näppligen äga något att taga med sig, när dhe skola hufwudstupa uth; och utom alt
detta uthstå hugg och slag sampt bannor och swordom af de många jägarne, hwars språk
dhe intet förstå eller begripa kunna; ifrån hwilket alt Allmogen förhoppas förskonte
och frikallade blifwa." (2)
Vid samma riksdag inlämnade emellertid överjägmästaren Melcher
von Birckholtz ett memorial i vilket han utlovade "odjurens" utrotande inom
tre år om varje helt hemman årligen betalade 1 daler silvermynt. Kammar- och
ekonomideputationen behandlade frågan och de flesta länen ville bibehålla den gamla
ordningen. De län som ville anta överjägmästarens förslag var i förstone Kronoberg,
Blekinge och Kalmar län, undantagandes Öland. Senare tillkom Uppland, Stockholms län,
Södermanland, Östergötland och Jönköpings län. (3) Dessa
fick tillåtelse att enskilt, genom landshövdingen, överenskomma med Birckholtz om att
pröva hans system. Vad exakt hans system innebar vet jag tyvärr ännu inte, men
uppenbarligen skulle han anlägga s.k. luderplatser och införskaffa vargnät och dylikt
ifrån utlandet.
Vid 1726-27 års riksdag kan man säga att Birckholtz metod
underkastades en utvärdering. Den utföll inte till överjägmästarens fördel. Allmogen
i de län som provat hans metod var synnerligen upprörda. 2 maj 1727 anklagades
Birckholtz för svikligt förfarande genom att ha uppburit pengarna men knappt gjort
någon motprestation. Det begärdes i de kraftigaste ordalag fullkomlig ersättning från
överjägmästaren. Rovdjuren hade inte blivit färre utan istället fler. Birckholtz
försvarade sig uppenbarligen bland annat med att om alla län nappat på hans idé skulle
det gått mycket bättre.
Ständerna lyckades få klagomålen dit hän att olika
överenskommelser slöts med de inblandade länen. I vissa fall skulle den inköpta
utrustningen tillfalla länet, i andra fall skulle överjägmästaren betala tillbaka
delar av den mottagna ersättningen. Avslutningsvis yrkade man på en återgång till det
gamla vanliga sättet att jaga, med nät och skall, som varit bruklig sedan lång tid.
Detta blev också beviljat. (4)
Vid samma tid som Birckholtz verkade också Anders Schönberg
(1689-1759). Han stod högt i gunst hos den jaktintresserade Fredrik I och anordnade
enligt uppgift under periden 1720-37 42 stycken skalljakter för kungen. Schönberg
utarbetade 1722 ett system för anläggande av luderplatser. I Västmanland anlades 3-4
sådana platser och dit forslades självdöda djur från socknarna i trakten. Vargarna som
fann dessa platser lämnades till en början i ro. När de så blivit vana att uppehålla
sig vid luderplatserna dygnet runt, uppsattes nattetid vargnät och jaktlappar runt
omkring. Därefter uppbådade Schönberg allmogen och igångsatte själva jakten.
Jakterna hölls företrädesvis vid jultid och ska ha givit goda resultat. (5)
I maj 1733 tillsattes en ny överjägmästare över Småland och
Blekinge, Wilhelm Mauritz Pauli (1691-1758), en driftig före detta militär som 1726
anlagt Pauliströms järnbruk i Karlstorps socken, Jönköpings län. Endast ett par
månader efter sin utnämning inlämnade Pauli ett memorial i rovdjursfrågan till
landshövding Psilander. I memorialet påpekar Pauli de besvärligheter som
"skallningarna" åsamkar allmogen, det blygsamma resultat de ofta givit och ger
förslag på ett bättre sätt att jaga rovdjur. Vissa delar i hans förslag har klara
likheter med Schönbergs metod. Mer om innehållet inom kort.
(1). § 44. Instruktionen finns
återgiven i: Samling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid
landtregeringen... - / utg. af C. G. Styffe. - Stockholm, 1852
(2). Bondeståndets
riksdagsprotokoll / utg. av Sten Landahl. - del 1. - Uppsala, 1939, s. 274-275
(3). Blekinge tycks dock ha hoppat av.
Länet nämns inte i den uppställning som återfinns i bondeståndets protokoll 6/10
1726, Ibid s. 381
(4). Svenska riksdagsakter jämte
andra handlingar... : ser. 2:2 1726-1727. - Stockholm, 1909, s. 268-270
(5) Schönbergs metod refereras i en
uppsats av Albert Nilsson. Fataburen 1940, s. 107-132, Nilsson, A., Vargskall |