| Vid riksdagen 1723 inlämnade den framstående
läkaren Johan von Hoorn (1662-1724) ett förslag till upprättande av en rikstäckande
undervisning för barnmorskor. Lämpliga kvinnor från olika delar av landet skullle
några veckor årligen, en sommarperiod och en vinterperiod, undervisas i Stockholm. Efter
avlagd examen skulle de återvända till sina hemorter och börja praktisera sina
nyförvärvade kunskaper. Hoorns memorial behandlades av
sekreta utskottet, som biföll förslaget. Till landshövdingarna utgick instruktion om
att sprida information om barnmorskeskolan såväl i städerna som på landsbygden.
Kostnaderna för elevernas resa till och vistelse i Stockholm skulle bekostas av deras
respektive hemort, vilket förmodligen dämpade intresset för projektet. Hoorn avled i
juni 1724 och hann inte själv igångsätta verksamheten. Till hans efterträdare som
barnmorskelärare utsågs Johan Christopher Nordenheim (16??-1740), en gång fältmedicus
vid Karl XII:s armé och senare bland annat brunnsläkare vid Vårby. Vid riksdagen 1727
försökte en av hans konkurrenter om platsen få bort Nordenheim, under hänvisning till
att denne, som också var livmedicus, enligt gällande regler inte fick inneha två
tjänster samtidigt om den första inbringade mer än 120 daler smt i årlig lön. I
samband med denna konflikt avgav Nordenheim en berättelse om verksamheten under de
gångna två åren. Enligt denna ska 21 barnmorskor ha genomgått utbildningen.
Dessa föga imponerande siffror föranledde uppenbarligen Nordenheim
att gå till offensiven. Vid jultiden 1728 skriver landshövding Psilander till
magistraten i Västervik och ombeder dem meddela honom, senast i mitten av januari, om de
är intresserade av att sända en lämplig kvinna till Stockholm. Om inte detta vara
fallet, skulle det sannolikt finnas möjlighet att få en färdigutbildad barnmorska från
huvudstaden, naturligtvis mot skälig ersättning.
I sitt brev till magistraten talar Psilander om "detta,
såsom för det Allmänna bästa högst gangnelägna (?) och til många barnaföderskors
och barns lifs conserwation ländande werket" och hur den 1723 inrättade
undervisningen negligerats av de flesta städer. Att låta detta "så
wårdzlöst förachtas och tillbaka sättias" var inte lämpligt. Om Västervik
kom till "besinning" och verkligen skickade en elev till Stockholm vet jag för
närvarande inte.
Källor: Hjelt, O., Svenska och finska medicinalverkets
historia1663-1812, del. 2. - Helsingfors, 1892 ; Romlid, C., Makt, motstånd
och förändring. - Stockholm, 1998 ; Svenskt biografiskt lexikon |