Riksdagen inleddes i januari 1719 och
präglades inledningsvis av tronföljdsfrågan. Huvudkandidat var den döde kungens yngsta
syster Ulrika Eleonora, men hon hade formellt förlorat sin arvsrätt vid giftermålet med
Fredrik av Hessen. Hennes upphöjelse till tronen skedde därför genom ett valförfarande
och den enväldiga karolinska kungamakten gick på detta sätt i graven med Karl XII.
Det uppdämda missnöje som funnits särskilt under
kungens sista år fick fritt spelrum och tog sig bland annat uttryck i processen mot
Goertz. Denne, som varit Karl XII:s främste rådgivare och den unge hertig Karl Fredriks
starkaste stöd, var efter kungens död nästan fredlös. En särskild kommission
tillsattes för att döma honom och allehanda mer eller mindre absurda anklagelser
kastades fram. Goertz skulle ha varit ute för att skada Sverige, ha förlett Karl XII,
förtalat rikets ämbetsmän etc. Han förvägrades dessutom de mest elementära
rättigheter - fick således inte ta del av alla handlingar, fick inte tillgång till
juridisk assistans och tilläts inte inkomma med skriftliga svar på anklagelserna.
Goertz, som för övrigt inte var svensk undersåte, fick på detta sätt klä skott för
alla de impopulära åtgärder som Karl XII vidtagit för att samla landets resurser för
ett fortsatt krig. Avrättningen av Goertz ägde rum 19 februari 1719.
Under riksdagen utarbetades också en ny författning.
Det karolinska enväldet avskaffades och monarken skulle hädanefter styra landet med
råds råde. I rådet gällde majoritetsprincipen och bara vid ett oavgjort resultat
skulle den kungliga rösten bli avgörande.
Psilander föreslås till riksråd
I Riksrådet skulle sitta 24 personer "in til
dess General Gouvernamenterne och Praesidentskapen uti de af fienden inkräktade
Provincier efter en önskelig freds erhållande åter behöfva besättas" och
då var åtta platser lediga, enligt den beräkning som gjordes i samband med
nomineringsprocessen. För eftervärlden har denna beräkning framstått som gåtfull,
enär det vid Karl XII:s död bara fanns elva riksråd: Carl Gyllenstierna, president i
Kammar-revisionen ; Nils Gyllenstierna, president i Krigskollegium ; Nils Stromberg,
president i Kammarkollegium och Statskontoret ; Arvid Horn, president i Kanslikollegium ;
fältmarskalken Carl Gustaf Rehnsköld ; kanslirådet Gustaf Cronhielm ; Mauritz Wellingk,
generalguvernör i Bremen ; Johan August Meijerfelt, generalguvernör i Pommern ; Carl
Gustaf Mörner, generalguvernör i Västergötland m.m., och slutligen högste
ordningsmannen Nikodemus Tessin. Innan riksdagen samlats hade Ulrika Eleonora för att
stärka sitt kommande troninnehav utnämnt flera nya riksråd. Av dessa hade endast fyra
hunnit inta sin plats innan riksdagen kom igång: överståthållaren i Stockholm Gustaf
Adam Taube, generalerna Carl Gustaf Dücker och Erik Sparre samt landshövdingen Axel
Banér. Summa 15.
Från ständernas sida ogillades hennes utnämningar,
då hon ännu inte var utsedd till statsöverhuvud. Man lät emellertid de fyra
ovannämnda sitta kvar på sina platser. Vem man ansåg vara det sextonde riksrådet
är oklart, men det har antagits att det handlade om generalen Carl Gustaf Örnestedt, en
veteran från Karl XII:s fälttåg och ofta utpekad som en motståndare till den nya
ordningen efter kungens död. Han förefaller ha tackat nej till utnämningen.
Enligt regeringsformen skulle då ständerna utse tre
lämpliga kandidater till varje ledig plats. Själva urvalet anförtroddes en särskild
deputation, bestående av 24 representanter för adeln, 12 för prästeståndet och lika
många från borgarståndet. Bönderna hade här inget inflytande. Deputationen
presenterade 3 mars 1719 följande lista. I denna lista är de av Ulrika Eleonora under
december utnämnda, men ännu inte av ständerna gillade, markerade med fet stil.
1. Lantmarskalken baron Per Ribbing
2. Generalfälttygmästaren baron Henning Rudolf Horn
3. Presidenten i Wismarska tribunalen baron Gustaf von Faltzburg
4. Generalen greve Adam Ludvig Lewenhaupt
5. Ombudsrådet baron Gustaf Henrik von Müllern
6. Ombudsrådet baron Johan Lillienstedt
7. Högste Ombudsmannen baron Anders Leijonstedt
8. Generallöjtnanten baron Hans Henrik von Liewen
9. Överamiralen baron Claes Sparre
10. Generallöjtnanten greve Christian Ludvig von Ascheberg
11. Ombudsrådet baron Casten Feif
12. Generallöjtnanten greve Magnus Julius de la Gardie
13. Generallöjtnanten Carl Gustaf Armfelt
14. Landshövdingen baron Johan Creutz
15. Landshövdigen baron Nils Posse
16. Generalmajoren och landshövdingen baron Lorentz Creutz
17. Landshövdingen Claes Bonde
18. Generalmajoren och landshövdingen Claes Ekeblad
19. Amiralen och landshövdingen Gustaf von Psilander
20. Amiralen baron Carl Hans Wachtmeister
21. Generalmajoren baron Johan Carl Strömfeldt
22. Generalmajoren Sven Lagerberg
23. Överordningsman baron Conrad Ribbing
24. Lagmannen Carl Gustaf Gyllencreutz
Flottan, som enligt regeringsformen borde representeras
av minst två riksråd - en som såsom kollegiets chef ledde verksamheten i Karlskrona och
en annan som kunde delta i rådets arbete i Stockholm - hade tre namn på listan.
Överamiralen Claes Sparre, son till amiralen Gustaf Adolf Sparre, och den som lett
flottan i slaget vid Rügen 1715 ; Gustaf von Psilander, sedan 1716 landshövding på
Gotland ; baronen Carl Wachtmeister, deltagare i Ölands konvojresa 1704 och
under de båda sista åren av Karl XII:s regering ansvarig för arbetena med byggandet av
den stora skeppsdockan i Karlskrona. Då flottan inte fanns representerad bland de redan
befintliga 16 riksråden borde enligt regeringsformen två av dessa utses till nya råd.
Psilanders chanser borde därför ha varit synnerligt goda, i synnerhet som Carl
Wachtmeisters nominering inte gillades av vare sig borgerskapet eller adeln när
förslagen granskades av stånden i sin helhet. Den nya lista som gjordes upp
därefter hade följande utseende (nytillkomna kursiverade):
1. Lantmarskalken baron Per Ribbing
2. Generalfälttygmästaren baron Henning Rudolf Horn
3. Presidenten i Wismarska tribunalen baron Gustaf von Faltzburg
4. Generalen greve Adam Ludvig Lewenhaupt
5. Generalen baron Axel Sparre
6. Högsta Ombudsmannen baron Anders Leijonstedt
7. Ombudsrådet baron Johan Lillienstedt
8. Ombudsrådet baron Salomon Cronhielm
9. Generallöjtnanten baron Hans Henrik von Liewen
10. Generallöjtnanten greve Christian Ludvig von Ascheberg
11. Överamiralen baron Claes Sparre
12. Generallöjtnanten greve Magnus Julius de la Gardie
13. Generallöjtnanten Carl Gustaf Armfelt
14. Landshövdingen baron Johan Creutz
15. Generalmajoren baron Carl Gustaf Creutz
16. Generalmajoren Berndt Otto Stackelberg
17. Generalmajoren och översten för livdragonerna baron Hugo Johan Hamilton
18. Landshövdingen Claes Bonde
19. Generalmajoren och landshövdingen Claes Ekeblad
20. Amiralen och landshövdingen Gustaf von Psilander
21. Generalmajoren baron Johan Carl Strömfelt
22. Generalmajoren Sven Lagerberg
23. Överordningsmannen baron Conrad Ribbing
24. Lagmannen Carl Gustaf Gyllencreutz
De nya var till störst del män som ännu satt i rysk
fångenskap. Creutz hade blivit fången vid Perevolotjna, medan Stackelberg och Hamilton
kommit i rysk fångenskap i slaget vid Poltava. Axel Sparre hade följt med Karl XII över
Dniepr och deltagit i kalabaliken i Bender.
Bland dessa 24 skulle drottning Ulrika Eleonora
utvälja åtta. De la Gardie och Bonde hade redan kallats till råd tidigare (se ovan) I
första omgången utsågs ytterligare sju: Lewenhaupt (då redan död i rysk
fångenskap), Horn, Lillienstedt, Leijonstedt, Claes Sparre, Johan Creutz och Ekeblad.
Utnämningarna daterades 9 maj 1719. Sexton plus nio innebar totalt 25, en mer än det
stipulerade antalet. När det stod klart att vare sig Lewenhaupt eller Örnestedt skulle
inta sina platser och Arvid Horn avskedats stod man på 22. För vakansernas fyllande
utnämndes Cronhielm och Liewen i slutet av maj.
Psilanders missade plats
Valet var uppenbart i strid med regeringsformen, då
endast en av de utnämnda var sjömilitär. Emellertid ansåg man sig ha uppfyllt
villkoret genom att Hans Henrik von Liewen under slutet av Karl XII:s tid hade, så
lantmilitär han var, haft direktionen över amiralitet i Karlskrona. Vilket dock knappast
kan anses uppfylla regeringsformens ord om "till sjös hafver tjänt och uti
sjömanskap erfaren är". Detta påpekades också av amiralen greve Carl Hans
Wachtmeister vid riksdagen 1723.
Psilander blev således här förbigången och berövad
den riksrådsplats som regeringsformens § 22 borde ha tillförsäkrat honom efter att
Carl Hans Wachtmeisters namn tagits bort från det slutgiltiga förslaget.
Riksdagsmannen Gustaf von Psilander
Det har traditionellt sagts att Psilander deltog i 1719
års riksdag. Dock måste man sätta ett stort frågetecken för detta. Psilander hade
visserligen blivit adlad 1712, men inte tagit introduktion. Den 23 maj 1719 upphöjdes han
i friherrligt stånd, men då var riksdagen nästan avslutad. Att han under en period
vistades i Stockholm är dock klart. Den 13 maj var Psilander sålunda närvarande vid
sekreta utskottets sammanträde och påminde att om en örlogseskader verkligen skulle
göra någon nytta måste den komma i sjön under maj. En deputation från utskottet
vidarebefordrade samma dag detta till rådet och också då var Psilander närvarande. Den
15 maj lämnade Psilander enligt utskottets protokoll Stockholm och avreste till Gotland. (1)
(1) Cederschjöld, P.
G. Svenska riksdagarne imellan åren 1719 och 1772 . - Stockholm, 1825-26.
Litteraturtips: Malmström,
C. G., Om riksrådsutnämningarne under Ulrika Eleonoras regering // Historisk tidskrift.
- 1889, s. 364-369, ; Stavenow, L., Om riksrådsvalen under
frihetstiden. - Upsala, 1890 ; Thanner, L., Revolutionen i Sverige efter Karl
XII:s död. - Uppsala, 1953
Turerna kring riksrådsvalen 1719 är något
av en djungel, vilket torde framgå av ovanstående översikt. Malmströms uppsats är en
kort och koncis genomgång och i frågan om Örnestedt kompletteras den av Thanner.
Stavenow har den bästa genomgången över procedurer och regler i samband med valen. |