Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

6.4.3. Riksdagen 1720

I januari 1720 församlades ständerna på nytt i Stockholm. På riddarhuset hölls den 16 januari lantmarskalksval, vilket resulterade i en överlägsen seger för Arvid Horn. Den 30 januari framlade de elektorer som utvalt adelns ledamöter i sekreta utskottet sin lista. Bland de femtio namnen fanns också Gustaf von Psilander.

Den stora frågan under riksdagen var tronföljden. Ulrika Eleonora ville allra helst ha sin make som medregent och en skrivelse med detta innehåll uppästes inför stånden den 27 februari. Stånden utvalde en deputation som skulle granska frågan. Nästan innan detta skett inkom drottningen med en ny skrivelse, vari hon i princip tog tillbaka sitt förslag. Hennes mening hade inte varit, framhöll hon, att skapa en situation med två regenter. I stället skulle maken överta kronan, men hon behålla sina rättigheter till tronen vid hans död.

Fredrik avlämnade också en långtgående förbindelse, vari han lovade att övergå till lutherdomen, upprätthålla den svenska religionslagstiftningen, följa regeringsformen, inte bortge några viktiga tjänster utan rådets hörande, inte anta främmande undersåtar i sin tjänst etc. I princip var han villig att gå hur långt som helst i eftergifter, så länge det gav honom tronen.

Den 24 mars förklarades Fredrik som kung och den 28 gjorde han sin entré i rådet.

En ny regeringsform tillkom under riksdagen. Den innebar på några punkter begränsningar gentemot 1719 års regeringsform. Inga nyadlingar skulle få ske utom i samband med kröningar, kungen skulle inte längre fritt få utnämna biskopar. Skulle Ulrika Eleonora avlida och Fredrik få barn med en ny gemål ägde dessa ingen arvsrätt till tronen. Ej heller hade några av hans manliga släktingar någon arvsrätt.

Ståndsstrider upptog också en hel del av riksdagens tid. 1719 hade adeln tillskansat sig privilegier, som de ofrälse stånden inte kunde acceptera. genom en gemensam aktion försökte de få till stånd förändringar i dessa. Särskild uppretade var bönderna, som till och med inte ville underteckna riksdagsbeslutet.

Riksdagen avslutades den 12 juli 1720.

Riksdagsmannen Gustaf von Psilander

Av de riksdagar Psilander deltog i var det av allt att döma under denna som han spelade en mest aktiv roll. Redan i samband med riksdagens start dyker hans namn upp i protokollen. Den 18 januari utsåg adeln en deputation som skulle framföra ståndets hälsningar till drottningen. Lantmarskalken påpekade inför valet att det var brukligt att utse adelsmän från landsorten, vilka annars hade få möjligheter att visa sig vid hovet.

Den 29 januari företogs på Riddarhuset val till sekreta utskottet. Varje bänk utsåg en representant. Dessa representanter samlades sedan för att utse tolv elektorer, vilka skulle förrätta själva valet. Efter en långdragen förhandling lyckades man prestera följande namn:

Elektorerna kom alltså, så gott som utan undantag, från mellersta Sverige. Av dem är det väl egentligen bara Wattrang som haft direkta släktförbindelser med flottan. Till utgångspunkt för elektorernas val fanns principen att av adelns femtio ledamöter i sekreta utskottet borde ca en tredjedel vara grevar eller friherrar. (1) I övrigt hade elektorerna att bortse från alla släkt- eller vänskapsförbindelser och enbart basera valet på duglighet. Elektorerna kunde till och med välja sig själva, vilket också ofta skedde. Av ovanstående elektorer återfinner man samtliga, med undantag för Wattrang, bland de femtio.

Av adelns representanter var Psilander den ende sjömilitären.  Flottan var för övrigt inte alls representerat 1719. Detta förefaller onekligen en aning underligt i en tid då Sverige befann sig i krig mot Ryssland, vars galäreskadrar härjade Östersjökusten. Det var sannolikt inte heller alldeles angenämt att sitta i sekreta utskottet som ensam sjöofficer mot den bakgrunden. Situationen blev bättre vid nästa riksdag, då såväl greve Carl Hans Wachtmeister som amiralen Nils Ehrenskiöld blev nämnda bland de femtio.

(1) I sin avhandling om sekreta utskottet säger Naumann att fördelningen skulle vara en greve och en friherre mot fyra adelsmän, Naumann, E., Om sekreta utskottet under den tidigare frihetstiden 1719-1734. - Stockholm, 1911, s. 20. I interimsriddarhusordningen från 1720 sägs att "emot en treding af grefvar och friherrar väljes två tredingar af adel".  I sekreta utskottet 1720 satt sjutton grevar eller friherrar samt 33 adelsmän.

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2000-08-06 13:45

Nästa sida: 6.4.2.1. Sekreta utskottet - dess ursprung och verksamhet