6.6.1. Sekreta
utskottets verksamhet
Det sekreta utskottet tillkom under Gustaf II Adolfs tid som ett
svar på kungens begäran om en mindre församling av riksdagsmän för vilka han kunde
lämna en redogörelse för rikets ställning. Medlemmarna i utskottet förpliktigade sig
att inte föra vidare sådant som avhandlades. Valsättet var växlande, men under slutet
av 1600-talet var det kungen som helt tagit över bestämmanderätten härvidlag.
I sekreta utskottet satt för det mesta endast representanter för
de tre högsta stånden. Bönderna ansågs sannolikt vara för obildade och måhända
benägna att prata bredvid mun. Adeln kom efterhand att dominera i antal och genom sina
positioner i samhället besatt de också en större kunskap i många av de frågor som
huvudsakligen avhandlades av utskottet - utrikespolitik och därmed sammanhängande
försvarsfrågor. Under tiden efter införandet av det karolinska enväldet, då
riksdagens roll sjönk, kom sekreta utskottet att bli riksdagarnas viktigaste organ. De
sysselsatte sig inte bara med utrikesfrågorna utan även med statsverkets allmänna
finansiella ställning. Sekreta utskottets utökade arbetsbörda ledde fram till
inrättandet av ett antal underavdelningar som ägnade sig åt specifika områden.
De riksdagar som ägde rum under Karl XII:s tid, utskottsmötet 1710
och riksdagen 1713, anknyter till de frihetstida arbetsformerna. Ständerna tog
initiativ till behandling av ärenden och utlät sig över vad som borde göras. 1714 var
längtan efter fred så stor att sekreta utskottet begärde en överläggning med rådet
för att man tillsammans skulle överlägga om rikets räddning. En mindre sekret
deputation tillsattes och framlade ett förslag om hur man borde gå tillväga.
Både 1710 och 1714 sysselsatte sig sekreta utskottet med rikets
finansiella ställning. Allehanda uppslag, som skatt på peruker, vagnar och eldstäder
diskuterades. Man funderade på pantsättning av provinser, försäljning av troféer etc.
1714 behandlade man bland annat kungens nya förmögenhetsskatt, vilken man motsatte sig.
Ivern att gripa styrelsen av landet var på sina håll så stor att det närmast kan anses
som ett försök att åsidosätta Karl XII:s rättigheter som enväldig monark.
De frihetstida riksdagarna
1719 bestämdes det att sekreta utskottet skulle bestå
av 50 adelsmän, 25 präster och 25 borgare. Därtill kom lantmarskalken och de båda
övriga ståndens talmän. Antalet kom i praktiken att fluktuera något. Adelns större
antal innebar ingen automatisk röstövervikt då man röstade ståndsvis. Adelns försök
att införa en annan ordning stötte naturligtvis på motstånd från de andra stånden.
För adelns del skedde valen till utskottet genom
elektorer. Dessa hade nästan fritt val och kunde således välja sig själva. Ståndets
representanter hämtades företrädesvis inom den högre civila och miltära byråkratin.
Härigenom uppkom också den komplikationen att de män som behandlat ett ärende också
kunde komma att granska detsamma i efterhand. Ofta valdes samma personer under
påföljande riksdagar. I sekreta utskottet 1720 satt 17 adelsmän som varit med redan
1719. Detta upprörde sinnena 1723 och det beslöts att alla de som valts 1720 skulle vara
diskvalificerade. Beslutet vållade häftiga protester och fortsättningsvis kom man att
återgå till en större kontinuitet.
Under frihetstiden gjorde bönderna åtskilliga besvär
över sin utestängning. Vid 1720 års riksdag förklarade lantmarskalken att de inte
kunde beredas plats eftersom de inte förstod de ärenden som avhandlades, d.v.s många
handlingar var författade på främmande språk. Bönderna, som också stod utanför
processen kring val av riksråd, ville inte låta sig nöja utan återkom vid senare
riksdagar till dessa frågor.
Arbetet i utskottet ägde rum på bestämda tider och
det fanns ett bötessystem vid förargelseväckande beteende under sammanträdena eller
vid för sen ankomst.
Det inrättades särskilda underutskott eller
deputationer inom utskottet. Inom dessa bereddes ärendena inför avgörandet i utskottet.
Tidvis var floran av deputationer riklig och man granskade allehanda frågor som flottans
räkenskaper, båtsmanshåll, landshövdingarnas instruktioner etc. Bland de mer
permanenta deputationerna märks den mindre sekreta deputationen, tillkommen för att
granska utrikesfrågorna med dess ofta invecklade ärenden, handlingar på främmande
språk o.dyl. Föga överraskande satt många kanslitjänsteman idenna deputation, liksom
det i defensionsdeputationen var ett starkt inslag av militärer.
Från och med 1719 tog sekreta utskottet också över
bankoutskottets arbetsuppgifter. Senare kom en bankodeputation att bli ett nytt skott på
det sekreta utskottets stam.
Det kom också att inrättas en deputation som skulle
granska huruvida givna ärenden angick utskottet - en urskillningsdeputation. De sekreta
propositioner som överlämnades till utskottet innehöll många element som angick
stånden i deras helhet. man behövde också en särskild deputation som uppsatte svaren
på de ärenden som hänskjutits till utskottet - en expeditionsdeputation. Floran av
deputationer utökades vidare genom tillkomsten av mindre utskott ur deputationerna.
Defensionsdeputationen delade sig sålunda på en avdelning som behandlade sjöförsvaret
och en som tog hand om lantförsvaret.
Källa: Naumann, E., Om sekreta utskottet under
den tidigare frihetstiden 1719-1734... - Stockholm, 1911 |