Riksdagen 1726-27 var den längsta av
de frihetstida riksdagarna under Psilanders tid. Den inleddes den 1 september 1726 och
avslutades först den 9 augusti påföljande år.
De viktigaste ärendena under riksdagen var Sveriges
eventuella anslutning till den hannoveranska alliansen och uppgörelsen med det
holsteinska partiet. Den förstnämnda innebar en anslutning till England och Frankrike,
trots ihärdiga och allt generösare ryska motförslag. Karl XII:s systerson, hertig Karl
Fredrik av Holstein, som alltmer kommit att söka stöd hos Ryssland och därmed också
alltmer förknippades med rysk politik fick se sin position i Sverige kraftigt försvagad.
Riksrådet Cederhielm, en framstående representant för det holsteinska partiet,
tvingades avgå.
För flottans del skedde en anmärkningsvärd
personalförändring under riksdagen. Överamiralen Claes Sparre, riksråd sedan 1719,
skildes från sin tjänst som president i Amiralitetskollegium. Orsaken till detta var ett
kraftigt missnöje, inom och utom flottan, med hans sätt att sköta ämbetet. Det faktum
att Sparre var riksråd gjorde att han långa tider var frånvarande från Karlskrona. Han
hade dessutom i flera fall agerat självrådigt. Krtiken mot honom var hård i
defensionsdeputationen, men när ärendet behandlades på Riddarhuset berördes bara
formella ting. Hade Sparre fullmakt på presidentämbetet? Stadgade inte regeringsformen
att minst en sjöman skulle vara på plats i rådet? Antingen måste Sparre stanna i
Karlskrona och leda flottan och en ny sjöman utses bland rådskandidaterna eller också
var man tvungen att tillsätta en ny president för Amiralitetskollegium. Det sistnämnda
förslaget segrade (1). Till ny president utsågs den 14
augusti 1727 amiralen baron Carl Hans Wachtmeister, en av Sparres hårdaste kritiker.
Riksdagsmannen Gustaf von Psilander
Psilander syns inte till särskilt mycket i
riksdagsprotokollen. I adelns protokoll omnämns han bara till i samband med den första
nomineringen av riksrådskandidater den 8 juli 1727. I prästeståndets protokoll
finns också den andra kandidatlista med, uppgjord den 3 augusti som ett resultat av
Cederhielms och Lillienstedts avgångar. Under större delen av riksdagen arbetade också
en amiralitetskommission, tillsatt av sekreta utskottet den 29 december 1726 (2). Dess uppgift var att granska skeppsbyggeriet. Bland de kallade
fackmännen fanns också Psilander. Kommissionen var i verksamhet under perioden 22/12
1726 - 31/7 1727, men Psilander befann sig inte i Stockholm under hela tiden. Bland
inkomna skrivelser från landshövdingeämbetet i Visby i Kalmar länsstyrelses arkiv
finns fyra stycken från 1727. Tre av dem bär Psilanders signatur, en daterad Stockholm
21/2 och två daterade Visby 26/4 respektive 30/8. Det fjärde brevet är från 7/2 1727
och undertecknat av två tjänstemän vid länsstyrelsen i Visby i Psilanders frånvaro.
Han måste alltså ha återvänt till Gotland i mars/april 1727. Frågan är när han
anlände till riksdagen. Vid starten av hösttinget i Gotlands södra härad i början av
oktober 1726 var han inte närvarande och i en notering i protokollet 1727 sägs att
Psilander vistades i Stockholm under hösten 1726.
Som tidigare nämnts var Psilander under den här
riksdagen för andra gången uppförd på riksrådsförslag. Sedan riksdagen 1723 hade fem
riksråd avlidit: Salomon Cronhielm, Erik Sparre, Anders Leijonstedt, Johan Creutz och
Claes Bonde. Dessutom hade Mauritz Wellingk blivit dömd från sina ämbeten. Enligt
regeringsformen, som stadgade att det skulle finnas sjutton riksråd, var bara en plats
ledig. Då rådet själv insände ett memorial som påtalade den tunga arbetsbördan och
önskade en förstärkning, beslöts att åtta nya riksråd skulle utses. De ofrälse
stånden hade från början tyckt att fyra nya skulle räcka, men anslöt sig slutligen
till adelns mening.
Det förslag som inlämnades såg ut som följer:
1. Presidenten greve Gustaf Bonde
2. Generallöjtnanten och landshövdingen
greve Nils Gyllenstierna
3. Hovkanslern baron Joachim von Düben
4. Statsekreteraren baron Samuel Barck
5. Generallöjtnanten baron Johan Carl
Strömfeldt
6. Amiralen baron Carl Hans Wachtmeister
7. Presidenten baron Peter Scheffer
8. Landshövdingen baron Conrad Ribbing
9. Generallöjtnanten baron Göran
Silfverhielm
10. Landshövdingen baron Ernst Johan Creutz
11. Landshövdingen baron Olof Törnflycht
12. Generalmajoren greve Thure Gabriel Bielke
13. Landshövdingen baron Jacob Cronstedt
14. Generallöjtnanten och landshövdingen
baron Magnus Palmqvist
15. Generalen Bernt Otto Stackelberg
16. Justitiekanslern Thomas Fehman
17. Generalen baron Carl Gustaf Hård
18. Amiralen Nils Ehrensköld
19. Amiralen och landshövdingen baron Gustaf
von Psilander
20. Generalmajoren baron Rutger Fuchs
21. Presidenten baron Otto Reinhold
Strömfeldt
22. Landshövdingen Johan Henrik Friesenheim
23. Generalen baron Hugo Johan Hamilton
24. Generalmajoren baron Johan von Mentzer (3)
Hos prästeståndet vållade förslaget debatt. Dels
tyckte flera talare att man borde ha inkluderat skickliga män på lägre befattningar,
men också att det var för få jurister. Ur förslaget utvalde Fredrik I nr 1-5, 9, 11
och 20. (4) Rutger Fuchs avböjde utnämningen med hänvisning
till sina bristande kunskaper om annat än militära frågor. Silfverhielm insände ett
memorial vari han hänvisade till en benskada som gjorde det svårt för honom att sitta
stilla under längre tid. Han ville heller inte skilja sig från sitt regemente, vilket
man hos adeln fann vara svårt att förena med en riksrådspost. Silfverhielm avsade sig
därför utnämningen och i deras ställe utsågs den 31 juli 1727 två andra militärer,
Hård och Bielke. (5)
I slutet av juli avgick också riksråden Lillienstedt
och Cederhielm. Ett nytt förslag, återigen med tre kandidater för varje post,
uppgjordes. Detta såg ut som följer:
1. Generalllöjtnanten och landshövdingen
baron Magnus Palmquist
2. Justitiekanslern Thomas Fehman
3. Amiralen och landshövdingen baron Gustaf
von Psilander
4. Landshövdingen baron Conrad Ribbing
5. Landshövdingen baron Jacob Cronstedt
6. Landshövdingen baron Ernst Johan Creutz
I prästeståndet påpekades ånyo att man önskade
fler jurister i rådet. Kungens val stannade dock på Cronstedt och Creutz, varav enbart
den sistnämnde i kan anses ha uppfyllt detta villkor.(6)
För Psilander var detta tredje gången han blev
förbigången. Först 1719, då han rätteligen borde blivit utnämnd och så nu två
gånger under samma riksdag. Det faktum att riksdagen under juli behandlat frågan om
Claes Sparres ställning och därvid ansett att Sparre borde lämna sitt presidentskap i
Karlskrona och helt ägna sig åt sin riksrådspost kan ha spelat in. Regeringsformens
föreskrift om en sjöman i rådet hade härigenom uppfyllts utan att någon ny
sjöofficer behövde utnämnas.
(1). R. A .P. 21/7 1727, Prästeståndets
prot. 25/7 1727, Borgarståndets prot. 20/7 och 25/7 1727
(Ursprungligen uttalade sig borgarståendet till förmån för Sparres kvarstående som
president, men ändrade sig efter adelns votering), Bondeståndets protokoll 26/7
1727.
(2). Häggman, J., Studier i
frihetstidens försvarspolitik. - Uppsala, 1922, s. 272 ; Svenska
riksdagsakter II:2. - Stockholm, 1913, s. 550ff
(3). R. A. P 8/7 1727.
Kandidaterna är uppställda i den ordning som elektorerna enats om dem. I prästeståndet
påpekade Jacob Benzelius det betänkliga i att adeln ändrat i det ursprungliga
förslaget och placerat kandidaterna i rangordning.
(4). R. A. P 8/7 1727.
Kungen lät meddela att han velat utnämna general Stackelberg till en av de lediga
platserna, men dennes omistlighet som befälhavare i Finland gjorde detta omöjligt. I
stället utnämndes Stackelberg till fältmarskalk.
(5). Fuchs och Silfverhielms memorial
omtalas i i Prästeståndets prot. den 11/7 1727. I fallet Silfverhielm omtalas bara
det onda benet. I adelns protokoll för samma dag sägs att Silfverhielm ville behålla
sitt regemente och kunde tänka sig bevista rådets sammanträden vid behov. Hans
slutgiltiga avsägelse omnämns den 13/7. Hårds och Bielkes utnämningar omtalas i R.
A. P. 31/7 1727. Kungen lät meddela att han tänkt på O. R. Strömfeldt och P.
Scheffer, men den förstnämnde var omistlig i Kammarkollegium och den senare ville stanna
vid Svea hovrätt.
(6). Prästeståndets prot. 3/8
1727 |