Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

 

6.4.4. Riksdagen 1726-27

Riksdagen 1726-27 var den längsta av de frihetstida riksdagarna under Psilanders tid. Den inleddes den 1 september 1726 och avslutades först den 9 augusti påföljande år.

De viktigaste ärendena under riksdagen var Sveriges eventuella anslutning till den hannoveranska alliansen och uppgörelsen med det holsteinska partiet. Den förstnämnda innebar en anslutning till England och Frankrike, trots ihärdiga och allt generösare ryska motförslag. Karl XII:s systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein, som alltmer kommit att söka stöd hos Ryssland och därmed också alltmer förknippades med rysk politik fick se sin position i Sverige kraftigt försvagad. Riksrådet Cederhielm, en framstående representant för det holsteinska partiet, tvingades avgå.

För flottans del skedde en anmärkningsvärd personalförändring under riksdagen. Överamiralen Claes Sparre, riksråd sedan 1719, skildes från sin tjänst som president i Amiralitetskollegium. Orsaken till detta var ett kraftigt missnöje, inom och utom flottan, med hans sätt att sköta ämbetet. Det faktum att Sparre var riksråd gjorde att han långa tider var frånvarande från Karlskrona. Han hade dessutom i flera fall agerat självrådigt. Krtiken mot honom var hård i defensionsdeputationen, men när ärendet behandlades på Riddarhuset berördes bara formella ting. Hade Sparre fullmakt på presidentämbetet? Stadgade inte regeringsformen att minst en sjöman skulle vara på plats i rådet? Antingen måste Sparre stanna i Karlskrona och leda flottan och en ny sjöman utses bland rådskandidaterna eller också var man tvungen att tillsätta en ny president för Amiralitetskollegium. Det sistnämnda förslaget segrade (1). Till ny president utsågs den 14 augusti 1727 amiralen baron Carl Hans Wachtmeister, en av Sparres hårdaste kritiker.

Riksdagsmannen Gustaf von Psilander

Psilander syns inte till särskilt mycket i riksdagsprotokollen. I adelns protokoll omnämns han bara till i samband med den första nomineringen av riksrådskandidater den 8 juli 1727. I  prästeståndets protokoll finns också den andra kandidatlista med, uppgjord den 3 augusti som ett resultat av Cederhielms och Lillienstedts avgångar. Under större delen av riksdagen arbetade också en amiralitetskommission, tillsatt av sekreta utskottet den 29 december 1726 (2). Dess uppgift var att granska skeppsbyggeriet. Bland de kallade fackmännen fanns också Psilander. Kommissionen var i verksamhet under perioden 22/12 1726 - 31/7 1727, men Psilander befann sig inte i Stockholm under hela tiden. Bland inkomna skrivelser från landshövdingeämbetet i Visby i Kalmar länsstyrelses arkiv finns fyra stycken från 1727. Tre av dem bär Psilanders signatur, en daterad Stockholm 21/2 och två daterade Visby 26/4 respektive 30/8. Det fjärde brevet är från 7/2 1727 och undertecknat av två tjänstemän vid länsstyrelsen i Visby i Psilanders frånvaro. Han måste alltså ha återvänt till Gotland i mars/april 1727. Frågan är när han anlände till riksdagen. Vid starten av hösttinget i Gotlands södra härad i början av oktober 1726 var han inte närvarande och i en notering i protokollet 1727 sägs att Psilander vistades i Stockholm under hösten 1726.  

Som tidigare nämnts var Psilander under den här riksdagen för andra gången uppförd på riksrådsförslag. Sedan riksdagen 1723 hade fem riksråd avlidit: Salomon Cronhielm, Erik Sparre, Anders Leijonstedt, Johan Creutz och Claes Bonde. Dessutom hade Mauritz Wellingk blivit dömd från sina ämbeten. Enligt regeringsformen, som stadgade att det skulle finnas sjutton riksråd, var bara en plats ledig. Då rådet själv insände ett memorial som påtalade den tunga arbetsbördan och önskade en förstärkning, beslöts att åtta nya riksråd skulle utses. De ofrälse stånden hade från början tyckt att fyra nya skulle räcka, men anslöt sig slutligen till adelns mening.

Det förslag som inlämnades såg ut som följer:

1. Presidenten greve Gustaf Bonde

2. Generallöjtnanten och landshövdingen greve Nils Gyllenstierna

3. Hovkanslern baron Joachim von Düben

4. Statsekreteraren baron Samuel Barck

5. Generallöjtnanten baron Johan Carl Strömfeldt

6. Amiralen baron Carl Hans Wachtmeister

7. Presidenten baron Peter Scheffer

8. Landshövdingen baron Conrad Ribbing

9. Generallöjtnanten baron Göran Silfverhielm

10. Landshövdingen baron Ernst Johan Creutz

11. Landshövdingen baron Olof Törnflycht

12. Generalmajoren greve Thure Gabriel Bielke

13. Landshövdingen baron Jacob Cronstedt

14. Generallöjtnanten och landshövdingen baron Magnus Palmqvist

15. Generalen Bernt Otto Stackelberg

16. Justitiekanslern Thomas Fehman

17. Generalen baron Carl Gustaf Hård

18. Amiralen Nils Ehrensköld

19. Amiralen och landshövdingen baron Gustaf von Psilander

20. Generalmajoren baron Rutger Fuchs

21. Presidenten baron Otto Reinhold Strömfeldt

22. Landshövdingen Johan Henrik Friesenheim

23. Generalen baron Hugo Johan Hamilton

24. Generalmajoren baron Johan von Mentzer (3)

Hos prästeståndet vållade förslaget debatt. Dels tyckte flera talare att man borde ha inkluderat skickliga män på lägre befattningar, men också att det var för få jurister. Ur förslaget utvalde Fredrik I nr 1-5, 9, 11 och 20. (4) Rutger Fuchs avböjde utnämningen med hänvisning till sina bristande kunskaper om annat än militära frågor. Silfverhielm insände ett memorial vari han hänvisade till en benskada som gjorde det svårt för honom att sitta stilla under längre tid. Han ville heller inte skilja sig från sitt regemente, vilket man hos adeln fann vara svårt att förena med en riksrådspost. Silfverhielm avsade sig därför utnämningen och i deras ställe utsågs den 31 juli 1727 två andra militärer, Hård och Bielke. (5)

I slutet av juli avgick också riksråden Lillienstedt och Cederhielm. Ett nytt förslag, återigen med tre kandidater för varje post, uppgjordes. Detta såg ut som följer:

1. Generalllöjtnanten och landshövdingen baron Magnus Palmquist

2. Justitiekanslern Thomas Fehman

3. Amiralen och landshövdingen baron Gustaf von Psilander

4. Landshövdingen baron Conrad Ribbing

5. Landshövdingen baron Jacob Cronstedt

6. Landshövdingen baron Ernst Johan Creutz

I prästeståndet påpekades ånyo att man önskade fler jurister i rådet. Kungens val stannade dock på Cronstedt och Creutz, varav enbart den sistnämnde i kan anses ha uppfyllt detta villkor.(6)

För Psilander var detta tredje gången han blev förbigången. Först 1719, då han rätteligen borde blivit utnämnd och så nu två gånger under samma riksdag. Det faktum att riksdagen under juli behandlat frågan om Claes Sparres ställning och därvid ansett att Sparre borde lämna sitt presidentskap i Karlskrona och helt ägna sig åt sin riksrådspost kan ha spelat in. Regeringsformens föreskrift om en sjöman i rådet hade härigenom uppfyllts utan att någon ny sjöofficer behövde utnämnas.


(1). R. A .P. 21/7 1727, Prästeståndets prot. 25/7 1727, Borgarståndets prot. 20/7 och 25/7 1727 (Ursprungligen uttalade sig borgarståendet till förmån för Sparres kvarstående som president, men ändrade sig efter adelns votering), Bondeståndets protokoll 26/7 1727.

(2). Häggman, J., Studier i frihetstidens försvarspolitik. - Uppsala, 1922, s. 272 ; Svenska riksdagsakter II:2. - Stockholm, 1913, s. 550ff

(3). R. A. P 8/7 1727. Kandidaterna är uppställda i den ordning som elektorerna enats om dem. I prästeståndet påpekade Jacob Benzelius det betänkliga i att adeln ändrat i det ursprungliga förslaget och placerat kandidaterna i rangordning.

(4). R. A. P 8/7 1727. Kungen lät meddela att han velat utnämna general Stackelberg till en av de lediga platserna, men dennes omistlighet som befälhavare i Finland gjorde detta omöjligt. I stället utnämndes Stackelberg till fältmarskalk.

(5). Fuchs och Silfverhielms memorial omtalas i i Prästeståndets prot. den 11/7 1727.  I fallet Silfverhielm omtalas bara det onda benet. I adelns protokoll för samma dag sägs att Silfverhielm ville behålla sitt regemente och kunde tänka sig bevista rådets sammanträden vid behov. Hans slutgiltiga avsägelse omnämns den 13/7. Hårds och Bielkes utnämningar omtalas i R. A. P. 31/7 1727. Kungen lät meddela att han tänkt på O. R. Strömfeldt och P. Scheffer, men den förstnämnde var omistlig i Kammarkollegium och den senare ville stanna vid Svea hovrätt.

(6). Prästeståndets prot. 3/8 1727

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2000-08-06 16:31

Föregående sida: 6.4.3.1. 1723 års defensionsdeputation

Nästa sida: 6.4.4.1. 1726-27 års amiralitetskommission