| Under riksdagen 1726-27 tillsattes en kommission med
uppgift att granska örlogsflottans skeppsbyggnad. Efter diverse bekymmer i samband med
på entreprenad utlagda fartygsbeställningar beslöts att det skulle uppgöras bestämda
ritningar på alla de fartygstyper och storlekar som fanns inom flottan. Dessa ritningar
skulle sedan tjäna som modeller för all nykonstruktion och inga avvikelser skulle
tillåtas mellan riksdagarna. Medlemmar i denna kommission skulle vara alla de
tillgängliga flaggmännen såsom experter samt dessutom några av sekreta utskottets
civila och militära ledamöter. Kommissionen inledde sin
verksamhet i december 1726. De ledamöter som representerade Amiralitetskollegium yrkade
ihärdigt på byggande av större och tyngre bestyckade fartyg för att väga upp den
numerära underlägsenhet som svenska flottan befann sig i på grund av rikets begränsade
ekonomiska resurser. Mot detta vände sig kommissionens civila ledamöter samt de utanför
kollegiet stående sjöofficerarna Nils Ehrenskiöld, Theodor Ankarcrona och Gustaf von
Psilander samt skeppsbyggmästaren Charles Sheldon. Denna fundamentala skillnad i synsätt
bestod under kommissionens hela existens och ledde till att kollegiets representanter
inlämnade ett separat betänkande till sekreta utskottet i juni 1727. Kommissionens
övriga ledamöter inlämnade sina synpunkter den 31 juli 1727. I detta rekommenderades
att frågans avgörande uppsköts till påföljande riksdag, inför vilken man borde
inhämta uppgifter om skeppsbyggnationen vid främmande flottor. Dessa båda yttranden kom
dock aldrig att behandlas färdigt i sekreta utskottet utan överlämnades i stället till
Kungl. Majt. som bilagor till sekreta utskottets svar på propositionen om
försvarsväsendet.
Kommissionen tycks bara ha sammanträtt en gång i månaden.
Psilander vistades inte i Stockholm under hela den tid kommissionen var i verksamhet, utan
torde ha återvänt till Visby i mars-april 1727. Hans deltagande i överläggningarna
måste därför ha varit skäligen begränsat, men med tanke på de låsta positionerna
och slutresultatet kan man kanske förmoda att Psilander ansåg sig kunna uträtta mera
på annat håll.
Källa: Häggman, J., Studier i frihetstidens
försvarspolitik.- Stockholm, 1922 |