| I våra dagar uppstår inte sällan konflikter om
skogen mellan företrädare för skogsbruket och miljövänner. Kampen om skogen stod het
även på Psilanders tid. Om skogens råvaror kämpade flera grupper, i synnerhet
lokalbefolkning, bruksägare och städernas köpmän. Även flottan hade ett intresse i
skogarna. I Småland och Kalmar län kom dessa motsättningar
i tydligare dager än på många andra håll. Flottans huvudstation låg inte så långt
borta, Västervik var en betydande exportstad för skogsprodukter, i stadens närhet fanns
flera bruk och jordbruket var en viktig näringsgren.
Som tidigare berörts i avsnittet om rovdjursjakten utnämndes i maj
1733 Wilhem Mauritz Pauli till ny överjägmästare för Småland och Blekinge. Hans
idérikedom inskränkte sig inte bara till jaktfrågor. För att komma till rätta med den
skogsförödelse som enligt hans mening hotade alldeles förstöra skogarna ville Pauli
skapa en mycket starkare kontrollapparat. I de fyra län som låg under hans förvaltning
borde tillsättas inte mindre än 3 överjägmästare, 12 underjägmästare, 156
mellanbetjänte, 3 fiskaler och 1 360 skogvaktare. Den sammanlagda kostnaden för detta
skulle uppgå till nästan 77 000 dlr smt årligen, en alldeles halsbrytande ökning
gentemot de 1 305 daler smt som dittills varit avsatta.
De myndigheter som yttrade sig över Paulis till Kungl. Majt.
sommaren 1734 inlämnade förslag, Kammarkollegium och Statskontoret, fäste sig
naturligtvis vid den häftigt tilltagna kostnaden och inledde förhandlingar med Pauli.
Under dessa lyckades man nedpressa den årliga kostnaden till strax under 30 000 dlr smt,
vilket enligt de båda ämbetsverken i alla fall motiverade ett försök med Paulis
modell. Vid riksdagen 1734 behandlades Paulis idéer rätt välvilligt och i augusti 1736
fastställdes en organisation i vilken Pauli tilldelades 1 underjägmästare, 1 auditör,
1 fiskal, 88 mellanbetjänte och 74 skogvaktare. Betydligt blygsammare än hans
ursprungliga förslag, men en kraftig ökning jämfört med rådande situation.
Av de storstilade planerna blev dock inte särskilt mycket. Vid
riksdagen 1738 opponerade sig såväl adeln som bondeståndet mot den nya inrättningen
och begärde en återgång till den gamla ordningen. Denna begäran beviljades också av
Kung. Majt. I varje fall på riddarhuset hade meningarna varit delade om Paulis modell.
Några röster pekade på det betänkliga i att de som nyligen anställts skulle mista
sina tjänster, andra om den bättre bevakning av skogarna som blivit resultatet av
reformen.
Så gott som hela den ovan skisserade utvecklingen ägde rum efter
det att Psilander lämnat Kalmar län. Emellertid var sommaren 1734 inte det första
tillfälle vid vilket Pauli framlade sina idéer. Redan i augusti 1733 inlämnade han ett
memorial till landshövding Psilander, i vilket det framförs liknande tankar om hur
skogsvården borde förbättras. Memorialet avslutas med en begäran att det måtte
tillsättas några nya hejderidare och kronoskyttar i Kalmar län, vilket Psilander också
omedelbart försett med fullmakter. Jag återkommer till innehållet i övrigt.
Källa: Boethius, B., Skogen och bygden. - Stockholm, 1939, s.
320-333 ; |