1. Striden vid Orford Ness ett uttryck
för karolinsk mentalitet eller ett normalt europeiskt beteende?
Jag ska här inte ge mig in en någon
djupare diskussion av ovanstående begrepp utan koncentrera mig på själva
kärnfrågan: var Psilanders agerande vid Orford Ness typiskt svenskt eller
typiskt karolinskt? Jag har i ett annat sammanhang givit några exempel på
blodiga episoder i segelstrykandets historia, men med risk för en viss
tjatighet ska jag här åter beröra ämnet.
De engelska anspråken på överhöghet över
the British Seas var i allt väsentligt en 1600-tals produkt, sprungen
framför allt ur kampen mot holländarna om den marina och kommersiella
hegemonin. Vissa yttringar i denna riktning kan urskiljas redan i Jakob I:s
politik, men de är betydligt mer framträdande under Karl I, som också
lade ner stora resurser på att bygga upp en stark flotta. Med denna växande
flotta kom också växande maktanspråk. Bland annat manifesterande sig i
kravet att främmande fartyg skulle stryka segel och flagg vid möte med
engelska fartyg. Under 1630-talet skickade Karl I ut eskadrar som, mer eller
mindre uttalat, hade i uppgift att leta upp den franska flottan och kräva
strykning i i avsikt att provocera fram en konflikt.
I raden av blodiga strider som följde
under de följande decennierna förtjänar att nämnas ett tidigt svenskt
exempel. I maj 1647 var en svensk konvoj under befäl av Mårten Thijssen
Anckarhielm på hemväg från Portugal då man inte långt från Isle of Wight
stötte samman med engelsk eskader. På det engelska kravet att stryka svarade
svenskarna att de hade order från drottning Kristina att inte stryka för
någon. Den följande striden beskrivs rätt olika i svensk och brittisk
litteratur, men de materiella skadorna blev uppenbarligen avsevärda. Om
detta exempel möjligen skulle kunna vara ägnat att förstärka bilden av unik
svensk halsstarrighet så torde följande episod kunna moderera denna
uppfattning.
I maj 1652, en tid av ökande spänning
mellan England och Holland, skickades en holländsk eskader under befäl av
Marten Tromp ut för att skydda handelsfartyg. På den väsentliga punkten om
strykningen hade han inga bestämda order, vilket till betydande del hade att
göra med att det nu kungalösa England inte hade samma status i dessa
sammanhang som en monarki. Det kunde väl gå an att stryka för kungliga
örlogsfartyg, men för en annan republiks? Tromp hade alltså ett stort
handlingsutrymme, vilket kom att få dramatiska konsekvenser. På kvällen den
18 maj begav sig Tromp över till den engelska sidan för att i lugna
farvatten reparera skador som förorsakats av en häftig storm. Vid
inseglingen till Dover passerade han, med alla flaggor och segel i topp, en
engelsk eskader om åtta skepp. Väl framme vid Dover ankrade holländarna just
utom skotthåll från slottet, fortfarande med alla segel och flaggor i topp
och utan att avge salut. Påföljande dag kom en ny engelsk styrka under Blake
till platsen och då avseglade Tromp. På hemväg upphanns han av ett mindre
holländskt fartyg som kunde meddela att en hemvändande konvoj attackerats av
engelsmännen en vecka tidigare för vägran att stryka och att några
holländska handelsfartyg med värdefull last som låg för ankar utanför den
engelska kusten tycktes vara i fara. Som Tromps instruktioner gjorde klart
att han måste skydda den holländska handeln gjorde han genast helt om. När
Blake, som inte kände till orsaken till Tromps kursändring, såg detta styrde
han rakt mot den holländska eskadern. Blake avlossade ett skott för att göra
Tromp uppmärksam på att det var dags att stryka. När detta inte hade någon
effekt avlossades ett andra och ett tredje skott, det sistnämnda direkt mot
Tromps flaggskepp. Tromp svarade med ett skott mot Blakes flagga, hissade
stridssignal och vräkte en hel bredsida in i det engelska flaggskeppet.
Incidenten vållade stor uppståndelse på båda sidor, holländarna var i
förstone mest bekymrade över Tromps tilltag och sökta att blidka
engelsmännen. Förhandlingarna strandade emellertid och engelska angrepp på
holländska fiskeflottor ledde snart till fullt krig.
Frågan om strykningen kom följaktligen
att bli en het potatis i fredsförhandlingarna och det krävdes många och
långa diskussioner innan man kunde enas om följande formulering: "That the
ships aqnd vessels of the said United Provinces, as well those of war as
others which shall meet any of the men-of-war of this Commonwealth in the
British Seas, shall strike their flag and lower the top-sail, in such manner
as the same has ever been observed at any time heretofore under any other
form of government". Värt att notera att the British Seas, efter
muntliga klarläggande från engelsk sida, endast ansågs innefatta Kanalen. En
liknande lydelse återfinns också i det holländsk-engelska avtal från 1662
och 1667. Många oklarheter kvarstod emellertid: skulle en hel holländsk
eskader vara skyldig att stryka för ett ynka engelskt fartyg? ; hade det
någon betydelse om det engelska var ett litet fartyg eller om det förde
amiralsflagga ; skulle den holländska hälsningen besvaras på samma sätt? ;
inom vilket område gällde regeln? På engelsk sida hade man
grundinställningen att tolkningsrätten tillföll dem, medan holländarna
önskade få detaljerade skriftliga regler fastställda.
1661 träder Sverige åter in i handlingen.
Draken, med den svenske ambassadören Nils Brahe d.y. ombord, mötte i
Themsen Royal Charles, fört av kapten Robert Holmes. Holmes,
likmätigt traditionen, sökte få det svenska fartyget att stryka och palaver
uppstod. Under diskussionerna fick Holmes det felaktiga intrycket att
svenskarna erhållit speciellt tillstånd från Karl II att slippa strykningen
och lät dem segla sin färde. För detta blev Holmes straffad och skall ha
blivit så till den milda grad upprörd över svenskarnas agerande att han
velat skaffa sig upprättelse med värjan i hand.
1668 gick holländarna till offensiv och
sökte genom en framställning hos Karl II få till stånd de klara regler som
de så länge önskat. Framför allt var deras önskemål att det skulle
stipuleras om en ömsesidighet, d.v.s. saluten skulle besvaras. Som ett led i
de holländska förberedelserna sökte man få veta vilka instruktioner som de
engelska fartygscheferna hade. Det visade sig då att man, i slaget vid
Lowestoft 1665, kommit över ett exemplar av dessa. I dem gjordes det klart
att ett enda engelskt fartyg skulle begära strykning även av en hel
främmande flotta och skulle aldrig besvara saluten. Detta gällde i the
British Seas, som sträckte sig från Kap Finisterre västerut. Intressant
nog sökte holländarna också att backa upp sina önskemål genom att söka stöd
hos andra nationer, bland andra Danmark och Frankrike. Det kan också vara
värt påpeka att tvister om salut också var vanliga på andra håll i Europa,
t.ex. vid Kronborgs slott.
1672 kom så åter ett nytt dramatiskt
exempel på frågans brännbarhet. Av olika anledningar hade England och
Frankrike hamnat i allians mot Holland och Karl II var på jakt efter en
anledning att gå i krig med Holland. Den fann han i en incident från augusti
1671. Den kungliga jakten Merlin hade råkat segla rakt in i den församlade
holländska flottan. Med den kungliga flaggan i topp, men endast med Sir
William Temples hustru ombord, krävde Merlins kapten att de 56 holländska
fartygen skulle stryka flagg. Holländarna fann ett sådant krav
anmärkningsvärt och ville inte falla till föga. Den engelske kaptenen fann
då för gott att lämna hela saken åt sidan, för vilket han vid hemkomsten
hamnade i Towern då han varit instruerad att pressa fram antingen en
holländsk underkastelse eller en regelrätt skottväxling.
Holländarna, som vid den här tiden ännu
inte var medvetna om det nära engelsk-franska samarbetet, sökte gjuta olja
på vågorna. Först med smärre eftergifter, till sist bland annat genom att
föreslå att den felande holländske amiralen skulle avskedas. Som Karl II
hade bestämt sig för krig avvisades alla deras förslag och till yttermera
visso gav han order att alla holländska handelsfartyg som påträffades skulle
uppbringas utan föregående krigsförklaring. Det stora priset skulle bli den
hemvändande konvojen från Smyrna, men eskorten lyckades slå tillbaka
attacken utan nämnvärda förluster. Efter detta kunde krigsförklaringen inte
uppskjutas längre och i denna gjordes strykningen till ett huvudnummer.
Betecknande är att när de franska och engelska flottorna skulle agera
tillsammans fanns inga sådana problem. Order utdelades att franska fartyg
skulle vara helt likställda med engelska och följaktligen skulle engelska
fartyg stryka för franska.
Holland, som framför allt till lands
befann sig i ett svårt militärt underläge, försökte först rädda sig
förhandlingsvägen. När motståndarnas krav visade sig vara allt för höga
utbröt revolution. Prinsen av Oranien grep makten och av den ökande franska
makten oroade länder som Spanien och Österrike slöt upp på holländsk sida.
Som kriget inte heller var populärt i England började Karl II snart känna
sig tvungen att inleda fredsförhandlingar. Strykningen var åter en viktig
punkt. Från engelsk sida menade man att forna holländsk-engelska
avtal egentligen innebar att ett enda engelskt fartyg kunde begära strykning
av en hel holländsk flotta i the British Seas. Vad dessa omfattade
sökte man undvika att definiera. Holländarna, liksom de svenska medlarna,
fann denna tolkning omöjlig att acceptera. Man kunde möjligen tänka sig att
acceptera en sådan regel för framtiden, men inte att den gällt även i det
förgångna. I detta läge kom Karl II med ett förslag till definition av
the British Seas: från Kap Finisterre till Nordkap. Som kriget gick allt
bättre för Holland var en sådan bred definition föga tilltalande för dess
representanter. Dessutom fann de engelska förhandlarna det högst sannolikt
att Frankrike, Spanien, Danmark och Sverige skulle oroas av sådana anspråk
och i februari 1674 presenterade Karl II ett nedprutat förslag: istället för
vid Nordkap skulle gränsen gå vid Stadtlandet. Som parlamentet visade sig
föga angelägna att bevilja mera pengar för kriget inleddes separata
fredsförhandlingar mellan England och Holland, de senare representerade av
den spanske ambassadören i London. Förhandlingarna gick snabbt och den 9
februari 1674 slöts freden i Westminster.
Den paragraf som reglerade strykningen
fick följande lydelse:
"The said States-General of the United
Provinces, duly acknowledging on their part, the right of the
above-mentioned most serene prince, the King of Great-Britain, to have
honour paid to his flag in the seas to be hereafter named, will and do
declare and agree, that all and singular the ships and vessels belonging to
the said United Provinces, whether ships of war or others, whether single
ships or in squadrons, which shall meet with any ships or vessels whatsoever
belonging to the most serene prince, the King of Great Briatin, whether one
or more, carrying his Britannic Majesty's ensign, or flag called the Jack,
in any of the seas from the Cape called Finisterre, to the middle
point of the land called van Staten, in Norway, the foresaid ships or
vessels of the United Provinces shall strike their flag and lower their
topsail, in the same manner and with the like testimony of respect, as hath
been customary in any time or place heretofore, by any ships of the
States-general or their predecessors to any ships of his Britannic Majesty
or his predecessors." Denna
skrivning ser vid en hastig blick ut som en stor engelsk seger och den
engelske förhandlaren sir William Temple var också oerhörd nöjd med sin
prestation. En närmare granskning ger dock en i viss mån annan bild. Termen
the British Seas saknas och är ersatt av "any of the seas from...",
vilket alltså innebär att vad än det förstnämnda begreppet innefattar så är
det i alla fall ett betydligt mindre område än från Kap Finisterre till
Stadtlandet. Vidare sägs uttalat att ceremonin är att se som en
hedersbevisning, en precisering som saknats i tidigare fördrag. På det
engelska pluskontot kan noteras att det däremot är tydligt att holländska
fartyg är skyldiga att stryka även för det mest ynkliga engelska dito.
Formuleringen kunde dock inte hindra att
dispyter uppstod även under följande år med såväl holländska som franska
fartyg. Vid denna tid utkom också en viktig bok: De Jure Maritimo et
Navali, or a Treatise of Affaires Maritime and of Commerce (1676) av
Charles Molloy. Enligt Molloy var strykningen inte någon hedersbevisning
utan ett bekräftande av den engelska överhögheten. Vidare var området mellan
Finisterre och Stadtlandet liktydigt med the British Seas, också en
tolkning som går utöver 1674 års avtal. Molloys bok blev synnerligen
inflytelserik och trycktes i nya upplagor långt in på 1700-talet.
Den ärorika revolutionen 1688 placerade i
ett slag England och Holland på samma sida. I ett nytt avtal 1689 upprepades
skrivningen från 1672, men några mer allvarliga dispyter över strykningen
mellan de båda nationernas fartyg kom inte att utkämpas under tiden av
allians. Mot Frankrike var tonen en annan och fransk underlåtenhet att
respektera den engelska överhögheten fanns med som ett av motiven i Wilhelm
III:s krigsförklaring 1689.
Som det under 1690-talets svenska och
danska konvojexpeditioner inträffade en hel rad dispyter över strykningen
kommer jag att behandla dessa särskilt. Det kan dock vara värt att notera en
uppgift från 1711, denna gång involverande Ryssland. Det hade kommit till
den engelske ambassadörens kännedom att två ryska fregatter sänts ut med
order att inte stryka. Han tog därför upp detta med tsarens ministrar, vilka
förklarade att Ryssland gärna slöt samma typ av avtal som andra monarkier
kunde tänkas ha med England i denna fråga. De hoppades att man inte kunde
begära mer än så. Då ambassadören inte kunde presentera något sådan
överenskommelse konstaterade ministrarna att i så fall fick deras
fartygschefer, precis som de från andra nationer, hoppas att turen var med
dem. Skulle något otrevligt ändå hända hoppades de att drottningen inte
skulle ta illa upp för det skulle inte tsaren göra om det drabbade hans
folk.
Sammanfattning
Som förhoppningsvis framgått av
ovanstående summariska genomgång var obenägenhet att stryka segel inte ett
särdeles svenskt drag. De engelska anspråken, grundlagda framför allt under
första halvan av 1600-talet, orsakade redan från början åtskilliga
konflikter med den dåtida marina stormakten Holland. Omsider lyckades det
engelsmännen att få holländarna att skriftligt acceptera åtminstone vissa
delar av dem. Någon sådan framgång hade man inte i avtal med andra
europeiska nationer. Denna skillnad mellan republiken å ena sidan och
monarkierna å den andra är något som också nämns i samtida källor. Det kan
därför med skäl sägas att det svenska beteendet var fullständigt naturligt
och den svenska synen på de engelska anspråken skilde sig inte från den
danska uppfattningen. Det är också värt att poängtera att när problemet
hamnade särskilt i fokus, alltså i synnerhet under 1690-talets svensk-danska
konvojexpeditioner, lanserades som tänkbar lösning på problematiken en
kompromiss bestående i att svenska fartyg skulle stryka i Nordsjön mot att
engelska gjorde det i Östersjön. En tanke som för övrigt återkom under
efterdyningarna till Psilander-affären.
Källa: Fulton, T., The
sovereignty of the sea. - Edinburgh, 1911 ; The naval
miscellany, vol III / edited by W. G. Perrin. - London, 1927. |