| Huvudnumret 1712 var den
stora transporten till Pommern. Karl XII sökte frenetiskt åstadkomma ett kraftfullt
turkiskt ingripande på svensk sida och ett lockbete var överförandet av en svensk armé
till Pommern. En turkisk offensiv söderifrån skulle sedan understödjas av en svensk
inmarsch i Polen. Organiserandet av transporten var ingen
enkel sak. Den allmänna penningbristen lade en förlamande hand över alla rustningar.
Kungens bortovaro gjorde också att det saknades en fast hand som kunde kasta undan all de
invändningar och svårigheter som ställdes i projektets väg. Inom rådet var man heller
inte alldeles förtjusta över att sätta igång ett nytt stort krigsföretag, trots att
det från Bender gång på gång ingick skrivelser som betonade vikten av att transporten
kom till stånd. Utan den kunde Karl XII inte återvända till Sverige och dröjsmålet
medförde till och med antydningar om att rådet inte ville ha hem kungen.
Den som inlade största förtjänsten för att det verkligen blev en
transport var Magnus Stenbock. Han deltog i arbetyet med flottans rustning, han ordnade
försvaret vid norska gränsen och i ett brev från Bender skrev Casten Feif att kungen
önskade han kunde fördela Stenbock på alla ställen.
Flottans utrustande var en långsam affär. Den nyenska eskadern kom
iväg på vårkanten och en styrka under befäl av Michael Henck sändes till Pommern.
Huvudflottan var klar först i mitten av augusti, långt senare än den danska. Man hade
lyckats utrusta hela 24 örlogskepp, 3 fregatter och några mindre fartyg. Besättningarna
var dock inte fulltaliga och proviantförråden endast tillräckliga för 2 månader.
Transportflottan bestod av 114 fartyg av olika storlekar, samt 9 stora, bestyckade
spaniefarare. På dessa skulle överföras 7 600 man infanteri, två regementen kavalleri,
artilleri och övrig utrustning. Ytterligare trupper och materiel skulle överföras i en
senare omgång.
Planen var att svenska flottan skulle slå den danska för att
transporten därefter skulle kunna genomföras ostört. Till en början gick det också
på detta sättet. Med Stenbock ombord på Wachtmeisters flaggskepp drevs den underlägsna
danska flottan undan och instängdes i Öresund. Stenbock ville att denna blockad skulle
upprätthållas, men att några fartyg skulle detacheras för att skydda transporten under
överfarten, inte minst mot den mindre danska eskader som operade i farvattnen öster om
Stralsund (Binnenwasser) mot Hencks styrka. 25 augusti lämnade Stenbock flottan. Två
dagar senare övergav Wachtmeister sin förmånliga position och drog sig senare förbi
Bornholm upp till Hanö. Som skäl för detta märkliga agerande angav Wachtmeister att
den danska flottan blivit förstärkt och att Stenbock begärt fartyg till betäckning av
transporten. Mot detta kan invändas att det väl ändå varit rimligt att i det längsta
söka hålla den danska flottan instängd, då ett utbrytningsförsök från deras sida
måst ske under ogynnsamma omständigheter. Att istället frivilligt släppa ut dem i
Östersjön och därmed kanske tvingas till ett sjöslag i närheten av transportflottan
måste vara mycket mera riskabelt. Ogynnsam vind, storm, dimma eller något liknande
skulle också kunna skingra såväl eskort som transportflotta och låta fienden
bortsnappa delar av den senare.
Utvecklingen var förstås en missräkning för Stenbock. Emellertid
kunde transportflottan 13 september lämna Karlshamn och förena sig med örlogsflottan
vid Hanö. Dagen därpå ankom man till Rügen, utan att ännu skymtat fienden.
Urlastningen av transportskeppen skedde i närheten av Dornbusch, på nordvästra delen av
Rügen. Örlogsflottan låg strax utanför som skydd. 15 september embarkerades större
delen av manskapet och hästarna och påföljande dag hade man landsatt manskap, hästar,
kanoner och en del materiel. Samtidigt siktades den danska flottan, nu förstärkt och
nästan jämnstark med den svenska. Örlogsflottan gick då till segel för att möta den.
Den danska flottan undvek dock batalj. 17 september fortsatte urlastningen. Det beslöts
att de 9 spanienfararna skulle posteras utanför transportflottan för att skydda mot
överfall av smärre danska fartyg.
18 september hade den danska eskadern lyckats manövrera sig till en
position 11 km norr om de svenska transportfartygen. Wachtmeister, som låg längre
nordost, avsände då en snabbseglande fregatt med instruktion att signalera till
transportflottan att den skulle avbryta urlastningen och ansluta till örlogsflottan.
Från den danska eskadern utsändes några fregatter och mindre fartyg med uppdrag att
förstöra eller uppbringa de svenska transportfartygen. En av de svenska spanienfararna
siktade de annalkande danska fartygen och transportflottan började sätta segel. I
skymningen lyckades ca 40 undkomma längs kusten. De kvarvarande värnlösa fartygen blev
till stora delar förstörda eller bortförda av den danska styrkan. Ombord på dessa
fanns broslagningsmateriel, ammunition, livsmedel mm, vilket var ett svårt avbräck för
Stenbock.
Påföljande dagar sökte den svenska örlogsflottan att komma till
strid med den danska, men frånsett vissa skärmytslingar lyckades den danske
befälhavaren framgångsrikt undvika detta.
De olyckliga händelserna var ett bakslag, men likväl ingen
katastrof om den redan planerade kompletteringstransporten kommit till stånd. Denna kom
emellertid aldrig att nå sin destination trots tre försök under december månad. (1) |