5.3.8. Daniel Wilster (1669-1732) : en främmande fågel
Daniel Wilsters namnteckning. Ett exempel från 1717. |
| Daniel Wilster var med säkerhet den märkligaste av
de högre officerarna i flottan under Karl XII:s tid. Född i Köpenhamn gick han 1685 in
vid danska flottan och avancerade under de följande 15 åren till kapten. Under tiden
hann han med utrikesresor till både Väst- och Ostindien, tjänstgjorde i holländska
flottan och deltog i en av 1690-talets konvojresor. Wilster var en hetsig herre som många gånger råkade i konflikt med sin omgivning. Efter att ha avancerat till schoutbynacht 1711 blev han chef för den danska eskader som uppehöll sig i norska farvatten. Här kom han i konflikt med såväl sina underlydande kaptener som generalamiralen Gyldenlöve. Detta ledde till att Wilster arresterades och dömdes från tjänsten. Hans hustru lyckades få domen mildrad och lindring i arresten. Då reste Wilster till Lübeck, kom i kontakt med svenska myndigheter och gick i svensk tjänst som schoutbynacht. I sjöslaget vid Rügen kämpade han på svensk sida och fick ena benet avskjutet. I samband med de befordringar som ägde rum efter slaget blev Wilster utnämnd till viceamiral. Inte heller i Sverige kunde han undvika konflikter. Han råkade 1718 i dispyt med Carl Henrik von Löwen, det sägs till och med att de skulle ha duellerat. (1) Löwen hade hävdat att Wilster använt en båtsman till privat arbete. Denne ilsknade då till och lät hälsa Löwen att om de varit utomlands (alltså inte i aktiv tjänst) skulle han ha fått ett hugg mellan ögonen efter en sådan beskyllning. För sitt agerande dömdes Wilster till två års fängelse och 20.000 daler silvermynt i böter. Efter en ursäkt blev han dock benådad. 1721 begärde Wilster avsked ur svensk tjänst efter att ha fått löfte om pardon från de danska myndigheterna. Det kom snart till de svenska myndigheternas kännedom att han i hemlighet korresponderat med Danmark och det misstänktes till och med att han skulle ha stått i förbindelse med ryssarna. En arresteringsorder utfärdades, men Wilster och hans två söner var då försvunna. En tid senare dök han upp igen, nu i rysk tjänst. 1727 blev han chef för den ryska marinakademien, 1729 för flottbasen Kronstadt. 1730 fick han avsked och anklagades för förskingring, men dog innan processen slutförts. Attt hans namn fortsatte att vara levande i folks medvetande flera år efter rymingen från Sverige visar en märklig berättelse från 1729 av Johan Thiman, då kompaniskrivare vid 2:a Södermöre-kompaniet. (1). Uppgiften om duellen återfinns i "Dansk Biografisk Leksikon" och "Amiralitetskollegiets historia". I "Karlskronas historia" nämns inget om detta. Källor: Dansk biografisk leksikon ; Karlskrona stads historia / på uppdrag av Karlskrona stadsfullmäktiges historiekommitté utgiven av Janrik Bromé. - Del 1. - Karlskrona, 1930, s. 509f. ; Amiralietskollegiets historia, del II. - Malmö, 1974, s. 103 |
(Under arbete) ©Bengt Nilsson |
| Föregående sida: 5.3.7.1 Olof
von Unges sköldebrev från 15/9 1712 Nästa sida: 5.3.8.1. När Daniel Wilsters son besökte Vassmolösa |
