Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

5.1.3.1. 1708 års expedition till Finska viken

Genom Karl XII:s marsch österut lättade trycket på Finland och de baltiska provinserna. Befälhavaren i Finland, generalmajoren Georg Lybecker, såg en möjlighet att uträtta något offensivt med sin drygt 10.000 man starka armé. På rysk sida fördes befälet av generalamiralen Apraksin, som förfogade över ungefär dubbla styrkan, varav dock en avsevärd del var bunden i olika fästningar. Det mest närliggande målet för en svensk offensiv var väl S:t Petersburg, men då Lybecker saknade belägringsartilleri ansåg han sig inte kunna företa något mot staden. Då Lybeckers förnämsta uppgift var att skydda Viborg kan man tycka att han då bort inskränkt sig till att skicka ut plundringsexpeditioner eller göra någon mindre demonstration mot S:t Petersburg. Han beslöt sig emellertid i stället för att marschera in i Ingermanland och vidare till Estland för att förena sig med de där stående svenska trupperna.

Under förberedelserna till årets sjöexpedition hade motsättningarna inom flottans ledning åter kommit i dagen. Först hade man bråkat om lämpligheten av den nu sjuklige Ankarstierna ännu en gång skulle kommendera eskadern och därvid hade också en rad olika anklagelser riktats mot denne. Rådet hade emellertid avgjort ärendet till Ankarstiernas förmån. (1)

Även när det gällde frågan om vilka övriga flaggmän som skulle medfölja var meningarna delade. Egentligen skulle eskadern kommenderas av tre stycken: amiral Ankarstierna, viceamiral Jakob de Prou och schoutbynachten Claes Sparre. Emellertid var de Prou inte på plats i Karlskrona när beslutet skulle tas, och det rådde tveksamhet om han skulle vilja tjänstgöra under Ankarstierna. Därför bestämdes att Claes Sparre skulle kommendera viceamiralens divison och kapten Erik Johan Lillie skulle kommendera tredje divisionen. Detta beslut fattades emellertid i amiral Rosenfelts frånvaro, och denne opponerade sig så snart han kom på plats vid kollegiebordet. Rosenfelt menade att om inte de Prou ville eller kunde delta fanns det andra viceamiraler att tillgå, exempelvis Gideon von Numers, som för övrigt gärna ville följa med. Det fanns också schoutbynachter tillgängliga, och skulle man nöja sig med en kapten fanns det de som var äldre än Lillie. Amiralgeneral Wachtmeister menade att beslutet redan var fattat, och Rosenfelt kunde föra sina invändningar till protokollet om han så önskade. Amiral Siöstierna sökte gjuta olja på vågorna med att inflika att Ankarstierna, som ändå skulle kommendera eskadern, hade förklarat sig nöjd med arrangemanget. (2)

Flottan, som det här året bestod av 9 linjeskepp, 8 fregatter, 7 brigantiner, 8 proviantfartyg, 1 sjukfartyg och 1 galliot, kom till sin huvuddel iväg från Karlskrona den 26 april. I början av maj nådde Ankarstierna Reval och den 5 maj avseglade han därifrån mot Björkö. Tjocka och en envis motvind hindrade emellertid alla försök att tränga djupare in i Finska viken ända till den 15.

Under tiden pågick intensiva förberedelser på rysk sida. Den starka ostliga vinden rev upp den kvarvarande isen i inre delen av Finska viken och 7 maj kunde en rysk galärflotta lämna Kronstadt. Huvudstyrkan satte kurs mot Borgå, som den 11 maj brändes trots att borgerskapet sökte värja staden. 16 maj var den ryska galärflottan tillbaka i Kronstadt.

Dagen därpå kom de första svenska fartygen till Björkö. En vecka senare anlände nådde Ankarstiernas eskader farvattnen vid Retusaari. Där uppehöll sig den svenska styrkan sedan de närmaste veckorna.

Under tiden pågick intensiva förberedelser vid Lybeckers armé. Först i början av augusti var den marschfärdig. Intensiva regnväder gjorde marschen svår och trupperna led också brist på proviant. En lyckad krigslist underlättade övergången av Neva och den 7 september stod hela finska armén i Ingermanland. Problemet för Lybecker var nu vart han skulle vända sig härnäst. 20 september hölls krigsråd, som enhälligt fann att en marsch in i Estland var det enda alternativet. En sådan påbörjades också, men rätt snart kom Lybecker till övertygelsen att det bästa vore att avbryta hela företaget och återföra armén till Viborg med hjälp av flottan.

Ankarstierna var inte särskilt trakterad av denna idé, men lät sig övertygas om att en evakuering var nödvändig. Kolkanpää befanns var den lämpligaste platsen för detta. Det faktum att flottan saknade möjlighet att ta ombord samtliga arméns hästar avskräckte inte Lybecker.

Det misslyckade fälttåget fick sin upplösning vid Kolkanpää under perioden 9-17 oktober, då större delen av armén lyckligt togs ombord på flottan och dess i all hast anskaffade handelsfartyg. Inskeppningen hade kunnat ske ostört och då ryska trupper anlände till platsen på förmiddagen 17 oktober var bara några hundra man kvar på stranden. Dessa blev raskt nedgjorda, särskilt som flottan saknade möjlighet att komma tillräckligt nära för att understödja med artillerield. På stranden låg också 6.000 döda hästar, en nog så allvarlig förlust för armén.

Efter att ha landsatt Lybeckers armé lämnade Ankarstierna Finska viken och återkom 7 december till Karlskrona. Under hemresan förolyckades skeppet Norrköping, fört av den senare så berömde Nils Ehrenskiöld, vid Dagö under en häftig storm.

Nyeneskaderns sammansättning

Expeditionerna till Finska viken de närmaste åren efter de misslyckade landstigningarna på Retusaari 1705 saknar spektakulära inslag. Inga sjöslag eller landstigningsoperationer som tilldragit sig eftervärldens intresse. Därför är det inte heller särskilt mycket skrivet om dessa expeditioner. För den allmänna krigsutvecklingen finns  "Kriget i Ingermanland och Finland 1707 och 1708" av Fredrik Hjelmqvist, som kom i början av 1900-talet. För den marina sidan finns en uppsats av Einar Wendt i Forum navale 17. Hjelmqvist ger en sammanställning över de fartyg som ingick i såväl 1707 som 1708 års eskadrar. Särskilt bestyckningsuppgifterna ska tas med en nypa salt, då de kan variera från källa till källa. Uppgifterna om officerarna är hämtade ur kollegiets protokoll för den 19, 21 och 26 mars 1708. Förändringar kan naturligtvis ha skett efter denna tidpunkt. Någon fartygschef på Göteborg finns inte upptagen i protokollet, kanske utsågs han vid ett annat tillfälle eller också skedde en miss vid renskriften av protokollet.

Psilanders roll

Av listan att döma var Gustaf Psilander chef på eskaderns flaggskepp Halland. (3) Detta skulle innebära att Munthes uppgift att det dröjde till 1710 innan Psilander på nytt fick kommandot över ett fartyg är felaktig. Detta innebär också att Psilanders roll under 1706 års expedition bör granskas. Var han rent av fartygschef på Halland redan då? Hur som helst tycks talet om Psilanders magra år efter hemkomsten 1705 vara betydligt överdrivna. Det finns väl egentligen inget som talat för att flottans ledning skulle ha behandlat honom illa, eller att rådet i Stockholm på något sätt skulle ha hållit ett öga på honom. Det faktum att Psilander deltog i Nyenexpeditionerna både 1706 och 1708, trots det relativt ringa antal fartyg som ivägskickades, bör rimligen i stället uppfattas som ett erkännande av hans kunskaper och erfarenhet.

(1). Amiralitetskollegiums historia, del 2. - Stockholm, 1974, s. 70

(2). Amiralitetskollegiums protokoll 26/3 1708

(3) Något som också Wendt utan vidare kommentarer noterat, se o. a. a., s. 17.

Källor: Tornqvist, C. G., Utkast till swenska flottans sjö-tåg. - Stockholm, 1788 ; Hjelmqvist, F., Kriget i Ingermanland och Finland 1707 och 1708. Lund, 1909 ; Munthe, A., Karl XII och den ryska sjömakten. - Stockholm, 1924-1927 ; Arfwidsson, F., Försvaret av Östersjöprovinserna 1708-1710. - Gävle, 1936 ; Wendt, E., Med Nyeneskadern i österled 1708 // Forum navale 17(1960), s. 3-38

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: september 21, 2001.

Nästa sida: 5.1.4.1. 1709 års sjöexpeditioner