| 5.3.1. Cornelius Ankarstierna (1655-1714) |
Cornelius Ankarstiernas namnteckning. Ett exempel från 1710. Vid denna tid var Ankarstiernas hälsa starkt försvagad efter ett slaganfall ett par år tidigare. |
| Cornelius Ankarstierna var en av de
mest framträdande gestalterna i den svenska flottan under de första åren av 1700-talet.
Ankarstierna, som var son till en invandrad holländsk sjöofficer, gjorde sig först
bemärkt under Skånska kriget 1675-79. Under fortsättningen av Karl XI:s regeringstid
steg han i graderna. 1700 ledde Ankarstierna en av eskadrarna under operationerna mot
Danmark. Samma år stod han i spetsen för transporten av den kungliga armén till Pernau.
Karl XII företog resan ombord på flagskeppet Västmanland och fick där
för första gången (?) träffa Gustaf Psilander. Efter ryssarnas framträngande till Östersjön genom erövringen av Nyen 1703 och Narva 1704 utrustades varje år svenska eskadrar som hade till uppgift att blockera handeln på dessa orter. 1705 fick Ankarstierna för första gången befälet över de svenska styrkorna. Hans instruktion var relativt försiktigt hållen, men amiralen var inställd på att företa sig något mera aggressivt. Den svenska styrkan led beklagligtvis brist på lämpliga landstigningsfartyg och man hade också bristfällig kunskap om förhållandena kring Retusaari. Ankarstierna samrådde med befälhavaren i Finland och fick en del hjälp med utrustning. Den 7 juni försöktes en landstigning på Retusaari som dock misslyckades. Ankarstierna fick då låna 1000 man från Reval och det gjordes ett nytt försök den 15 juli. Resultatet blev en katastrof, de svenska landstigningsbåtarna kom inte tillräckligt nära stranden och förlusterna blev nästan 700 man i stupade, sårade och tillfångatagna. Ankarstierna ville emellertid inte ge sig. Inför påföljande års kampanj lade han fram sina planer för såväl Karl XII som rådet i Stockholm. Kungen gillade de offensiva tankar Ankarstierna förde fram och befallde att de pontoner och pråmar som denne begärt skulle byggas. Flottans ledning avvisade planerna och menade att även om svenskarna skulle kunna bemäktiga sig Retusaari krävdes det mer trupper än man hade disponibla för att också hålla ön. De höga kostnader som en nybyggnation av pontoner och pråmar skulle medföra var inte heller i paritet med nyttan man skulle kunna dra av dem. Rådet ställde sig på kollegiets sida och påpekade för Karl XII att det vore bättre att avvakta dennes eget angrepp på Ryssland. Då skulle S:t Petersburg med omgivningar falla i svenska händer på köpet. Ankarstierna försökte i januari vid ett besök i Stockholm själv övertyga rådet om sina idéers genomförbarhet. Vid hemkomsten skrev han ett brev till Fabian Wrede, medlem av rådet och president i Statskontoret samt Kammar- och Kommerskollegium. I detta brev antyder han att vissa personer motarbetat honom. Att han därmed avser generalamiralen Hans Wachtmeister är alldeles uppenbart. De hade varit i häftigt gräl 1703, varvid Ankarstierna bland annat vägrat infinna sig vid ett av kollegiets sammanträden. Den bild som brevet ger av förhållandena i flottans ledning är nedslående. Ankarstierna var gift två gånger, första gången med en syster till amiralen Otto Sjöstjerna och andra gången med en syster till Claes Sparre, den senare överamiralen. Det finns skäl att anta att Psilander och Ankarstierna varit nära bekanta. Psilander tjänstgjorde som tidigare nämnts ombord på flaggskeppet Västmanland 1700, han deltog åtminstone i 1706 års sjötåg till Finska viken och i ett av breven till Anton Johan Wrangel förmedlar Psilander hälsningar från amiral Ankarstiernas hustru. Oscar II har, av allt att döma på goda grunder, i en biografisk notis om Ankarstierna sagt att han var den som mest "framdrog Psilander". (1) (1). Oscar II, Några bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713... - del 1. - Stockholm, 1861, s. 80 Källa: SBL ; Munthe, A., Karl XII och den ryska sjömakten. - Stockholm, 1924-1927 ; Amiralitetskollegiets historia II : 1696-1803. - Malmö, 1974 |
| (Under arbete) ©Bengt Nilsson |
| Föregående sida: 5.2.2.
Svenska flottans styrka efter freden 1721 Nästa sida: 5.3.1.1. Ankarstiernas brev till Fabian Wrede 31/3 1706 |
