Expeditionerna
till Danzig 1719
Hösten 1719 oroades man på svensk sida av uppgifter om att det vid
Danzig låg några små ryska örlogsfartyg. Den svenska handeln på Danzig och
Köningsberg var viktig och det beslöts att något skulle göras.
I början av september 1719 avgick en svensk styrka under befäl av
Thomas Rajalin, senare bekant som författare till böcker om styrmanskonsten och
skeppsbyggeriet. Rajalins order var att förstöra eller erövra de ryska fartygen. Om
dessa sökte skydd i Danzig skulle Rajalin underrätta stadens myndigheter att han ämnade
ta gottgörelse genom att uppbringa fartyg som lämnade Danzig. Den 19 september var
Rajalins eskader framme vid staden. Han fann där de tre ryska fartygen, ett pinkskepp med
20 kanoner och 16 nickhakar, en snaubrigg med 18 kanoner och en brigantin med 12 kanoner.
Den svenska eskadern bestod av Verden med 50 kanoner, Svarta Örn med 36
kanoner och Jarramas med 26 kanoner, alltså betydligt överlägsen den ryska
styrkan.
Ett problem var de ryska fartygens större grundgående och när
dessa drog sig längre in mot staden begärde Rajalin att stadens styrelse skulle tillse
att de ryska fartygen inte drog sig utom räckhåll för honom och förhålla sig
välvilliga vid ett svenskt anfall. Magistraten, som befann sig i en kinkig situation
eftersom ryssarna var allierade med kung August, vågade inte göra en sådan utfästelse.
Rajalin, som hade förstärkts med fregatten Kiskin på 22 kanoner, började
undersöka sina angreppsmöjligheter. Det befanns då att endast Kiskin var
tillräckligt grundgående för att komma de ryska fartygen in på livet och ett angrepp
med bara Kiskin och skeppsbåtar föreföll Rajalin alltför äventyrligt.
Rajalin avseglade därför från Danzig för att avlägga rapport
och stötte strax ihop med en ny svensk styrka, linjeskeppen Skåne och Pommern,
under befäl av Gustaf von Psilander.
Psilander hade den 24 september avseglat från Dalarö med order att
ta befälet över samtliga dittills utsända fartyg, vilket förutom de tidigare nämnda
innefattade en styrka som stod under befäl av Olof von Unge. Sammanlagt skulle Psilander
därefter disponera över 6 linjeskepp och tre fregatter. Med denna styrka skulle han
tillse att de order som dessförinnan blivit utfärdade, först till Rajalin och sedan
till von Unge, verkligen blev verkställda.
Emellertid kom Psilander till samma slutsats som Rajalin - de
svenska fartygen var olämpliga för företaget - och han seglade rätt snart tillbaka.
För detta fick han uppbära kritik men verkar ha undsluppit efterräkningar. (1)
I ett brev till överamiralen Claes Sparre den 10 oktober 1719 redogjorde
Psilander för sina skäl.
(1). Så finns det bland sekreta
utskottets handlingar, i anslutning till kopian av Psilanders brev, en osignerad
promemoria som bland annat begär att det ska undersökas varför Psilander lämnade
Danzig, skingrade eskadern och själv återvände till Visby utan att ha fullgjort sitt
uppdrag. RA, Riksdagens arkiv, R 2397 (Sekreta utskottet 1720).
Det gjordes också inom Amiralitetskollegium en granskning av de
olika befälhavarnas agerande. I fallet Psilander ansåg man sig inte ha rätt att avge
något utlåtande då han inte längre lydde under kollegiet.
Källa: Wrangel, H., Kriget i Östersjön 1719-1721. -
Stockholm, 1906-1907 s. 123ff |