| Vid det danska krigets utbrott hösten 1709 leddes den
svenska flottan fortfarande av den gamle amiralgeneralen Hans Wachtmeister. Född 1641
hade han upplevt de stora motgångarna under Skånska kriget 1675-79. Under de därpå
följande 20 åren av fred hade han lagt ner ett hårt arbete på att rusta upp flottan.
När kriget kom 1700 hade Wachtmeister gått till sjöss i spetsen för sitt livsverk.
Hans försiktighet i samband med operationerna mot den danska flottan hade väckt Karl
XII:s misshag. Den unge kungen, djärv och brinnande av lust att komma danskarna inpå
livet och den gamle amiralgeneralen, född 1641, som inte ville riskera sina vackra och
dyra fartyg genom att ge sig in i besvärliga farvatten. Under
de därpå följande åren hade flottan inte satts på några större prov. Först med
ryssarnas framträngande till Östersjön genom erövringen av Nyen 1703 fanns det en
motståndare att bekämpa. Under de därpå följande åren utrustades det eskadrar som
skulle hindra ryssarna att ta sig ut i Finska viken. 1703 fördes befälet av viceamiralen
Gideon von Numers. 1704 leddes eskadern av en annan viceamiral, Jakob de Prou. Denne
misslyckades i sina försök att bistå det belägrade Narva, som föll i augusti. Dorpat
hade då redan tagits i ryska trupper. För svenska flottan var det ett svårt problem att
det saknades lämplig övervintringsplats i området. Karlskrona låg utmärkt med
avseende på de tyska provinserna och skyddet mot den danska flottan, men var mindre
lämplig då det gällde operationer i Finska viken.
1705 leddes den svenska eskadern av amiral Cornelius Ankarstierna.
Denne gjorde under sommaren två försök att förstöra de ryska anläggningarna på
Retusaari, men misslyckades. 1706 ville Ankarstierna göra ett nytt försök, men fick
inte de önskade resurserna för detta. Han kom därför att inskränka sig till en
defensiv krigföring. 1707 var Ankarstierna ånyo tillbaka i Finska viken. Den ryska
flottan, fortfarande betydligt underlägsen, höll sig i skydd av Kronstads fästningsverk
och Ankarstierna kunde därför inte uträtta särskilt mycket.
1708 påverkades händelserna av Karl XII:s fälttåg mot Ryssland.
Befälhavaren i Finland, Georg Lybecker ryckte i augusti med sin armé in i Ingermanland.
I brist på artilleri kunde han inte företa sig något mot S:t Petersburg, och armén
fortsatte till Estland. Vid Kolkämpä udde genomfördes 9-17 oktober en evakuering av
hela armén. I brist på lämpliga transportfartyg måste man emellertid döda hästarna,
vilket kom att få svåra konsekvenser för arméns krigföring under de följande åren.
Även 1709 ledde Ankarstierna eskadern i Finska viken.
Efter den svenska huvudarméns kapitulation vid Perevolotjna fick
tsar Peter fria händer att ta itu med de kvarvarande svenska besittningarna krig Finska
viken. I juli 1710 föll Riga efter en 9 månader lång belägring, Pernau kapitulerade 21
augusti och Reval 30 september. Viborg föll i juni samma år och Kexholm i september.
Arensburg på Ösel intogs också i september 1710.
För flottans del innebar Östersjöprovinsernas fall, det
begynnande ryska framträngandet i Finland och Danmarks återinträde i kriget att
resurserna tänjdes till det yttersta. Man skulle inte bara hålla ryska flottan
inspärrad i Finska viken och hindra handel på de ryskockuperade provinserna utan
måste också vara tillräckligt stark i västra Östersjön för att hålla den danska
flottan stången och upprätthålla förbindelserna med de tyska provinserna.
Ovanpå alllt detta kom också pesten och den allmänna bristen på medel. Det är
därför inte förvånande att perioden 1710-21 var en nedgångsperiod.
Danmarks återinträde i kriget medförde också ett påtagligt hot
mot flottans existens. De svenska trupperna i Skåne var alltför fåtaliga för att kunna
bjuda danskarna motstånd på slagfältet. Dessutom var fästningarna i många fall i
dåligt skick och hade svaga garnisoner. Efter landstigningen vid Råå kunde de danska
trupperna därför rätt obehindrade framrycka österut. 17 januari 1710 gick danskarna in
i Blekinge och två dagar senare var man framme i Karlshamn. Karlskrona, där flottan låg
infrusen, syntes hotat. Emellertid ansåg sig den danske befälhavaren alltför svag för
att framtränga längre och oroade sig dessutom för att bli avskuren genom ett svenskt
framträngade från Småland och Halland. Han drog sig därför tillbaka till Skåne med
början 24-25 januari.
1710 lyckades man efter många besvär utrusta både den vanliga
Nyenska eskadern och huvudflottan. Den senare kom dock inte att gå till sjöss förrän i
september, men lyckades i alla fall i det oavgjorda slaget i Köge bugt oskadliggöra en
del danska transportfartyg. Ett avbräck var förlusten av två av de största
fartygen, det nästan nya Tre Kronor och Prinsessan Ulrika Eleonora.
1711 handlade det mesta om transporten till Pommern, som man också lyckades genomföra i
november. I december gick en ny transport till Wismar. 1712 gällde det ånyo en större
transport till Pommern. Denna gång skulle en hel armé, ledd av Stenbock, skeppas över
som ett led i Karl XII:s plan att åter gå offensivt tillväga. I augusti kunde flottan,
bestående av 24 skepp och 3 fregatter, lämna Karlskrona. Snabbt drevs den danska flottan
undan och blockerades i Köpenhamn. I stället för att behålla denna starka ställning i
det längsta gick Wachtmeister tillbaka österut för att eskortera transporten till
Rügen. I samband med urlastningen uppenbarade sig den danska flottan och lyckades bränna
och uppbringa en del av transportfartygen. En andra transport under slutet av året
misslyckades och Stenbock tvingades klara sig utan viktiga förråd och nödvändiga
förstärkningar.
Flottans position
Flottans administrativa ledning under denna period har
ingående tecknats i del 2 av "Amiralitetskollegiets historia" (se
nedan). Jag ska därför inskränka mig till några observationer. Som jag i ett tidigare
avsnitt berört lät Karl XII efter krigsutbrottet 1700 vidta vissa åtgärder för att
landets styrelse skulle kunna fungera även under hans bortovaro. Ett antal av kollegierna
fick 9 april befogenheter att inom sina områden fatta beslut utan kungens hörande. Detta
gällde Krigskollegium, Kammar- och kommerskollegium, Bergskollegium och Statskontoret.
Särskilt viktigt blande dessa var Statskontoret, lett av Fabian Wrede. Denna myndighet
hade till uppgift att fördela till tillgängliga medlen. I fullmakten instruerades
Statskontoret att prioritera de militära behoven. Wredes position var också unik i så
motto att han ensam fattade besluten, endast biträdd av en statskommissarie. Som kungligt
råd och finansexpert med en lång bana bakom sig hade han följaktligen i kraft av både
ålder och myndighet en betydande makt. Wrede satt också med i den så kallade
Defensionskommissionen, det nyskapade utskott av rådet som efter hand kom att ta en allt
större befattning med ordnandet av rikets försvar.
Amiralitetskollegiums position var på flera sätt
unik. Redan örlogsflottans ombasering till Karlskrona hade fört det bort från Stockholm
och kungens närhet. Karl XI hade emellertid varit angelägen om att återuppbygga flottan
efter 1670-talets katastrofer. Hans Wachtmeister fick naturligtvis inte alltid sin vilja
igenom, men fredsåren hade likväl inneburit en kraftig upprustning.
När Karl XII ordnande landets styrelse genom ovan
skisserade åtgärder, fick både flottan och Hans Wachtmeister en slags negativ
särställning. Man fick inte de vidsträckta befogenheterna. Rådet, där Wachtmeister
var medlem, sköts åt sidan och Defensionskommissionen, där han inte satt med, fick allt
viktigare uppgifter. Kungen försvann ur landet, efter hand till allt avlägsnare orter,
och Fabian Wrede, inte någon av Wachtmeisters såtare vänner och medlem i
Defensionskommissionen, fick stor makt över utdelningen av medel till flottan.
Förutom dessa problem hade Wachtmeister också att
brottas med oenighet vid det egna kollegiebordet. Som ses i ett senare avsnitt
beklagade sig amiralen Cornelius Ankarstierna vid åtminstone ett tillfälle direkt till
Fabian Wrede över den behandling han vederfarits av Wachtmeister.
I början av 1707 hade bristen på medel och
svårigheten att få gehör för flottans önskemål gått så långt att kollegiets
sekreterare Nils Canterhielm skickades ända till Sachsen, där Karl XII då uppehöll
sig. I kollegiets protokoll nämns vid flera tillfällen under februari och mars ankomna
brev från Canterhielm. Framstötens inledande framgång - flottan fick löfte om 150 000
daler silvermynt och full lön för alla officerare och tjänstemän - bröts dock ned av
de ekonomiska realiteterna.
För flottans ledning var det också svårt att hantera
de förändringar som ägde rum under själva kriget. Flottans struktur och lokalisering
till Karlskrona var ett resultat av 1670-talets krig mot Danmark. Aldrig mer skulle de
tyska provinserna lämnas i sticket för att flottan frös inne. Någon beredskap för
uppdykandet av en rysk sjömakt i Östersjön hade man förstås inte. Dess tillkomst och
ökade styrka var väl egentligen i främsta rummet ett icke-marint problem. Den svenska
flottan kunde byggt fler skärgårdsfartyg eller ombaserat en del fartyg till en
lämpligare hamn på ett tidigare stadium, men endast ett återtagande av kustområdena i
öster skulle på ett effektivt sätt undanröjt hotet.
Litteraturtips: Amiralitetskollegiets
historia. - 5 vol. - Malmö, 1950 -1983 ; Munthe, A., Karl XII och den ryska
sjömakten. - 3 vol. - Stockholm, 1924 -1927 ; Svenska flottans historia. - 3
vol. - Malmö, 1942 -1949 ; Ätten Wachtmeister genom seklerna. - 4 vol. -
Johannishus, 1932 - 1956
Om den svenska flottans högre officerare under den
senkarolinska epoken finns inte mycket skrivet. Munthes korta biografier över Psilander
och Ehrensköld, Grauers avsnitt om amiralgeneralen Hans Wachtmeister och de båda
kusinerna Carl Hans Wachtmeister i "Ätten Wachtmeister genom seklerna"
- det är egentligen de enda längre biografier som finns. Svenskt biografiskt lexikon
innehåller korta biografier över en del av dem som nämns ovan, men Michael Henck är
totalt förbigången. Adlad samma år som Psilander stupade han liksom Erik Johan Lillie i
slaget vid Rügen 1715. Dessa båda amiralers frånfälle öppnade vägen för Psilanders
avancemang. Henck tjänstgjorde under det Stora nordiska kriget först vid Kurland och
senare i Pommern. I Livländska generalguvernementets arkiv finns åtskilliga brev till
och från Henck. Bördig från Stettin, född 1667, var han två år äldre än Psilander
och gjorde en lika lysande karriär som denne. Både Hencks och Lillies begravningsvapen i
Tyska kyrkan i Karlskrona förstördes i den stora stadsbranden 1790. 1712 adlades också
Olof von Unge (1672-1737), sedermera viceamiral och kommendant i Karlskrona. "Unges
sjö-journal" användes som källa av Tornqvist, men tycks nu vara
försvunnen. |