| Ingen svensk kung har blivit så
omdebatterad och omskriven som Karl XII. En legend redan under sin livstid och ofta
använd som symbolfigur av olika politiska grupper både förr och nu. Det är svårt att på några korta rader ge en karaktäristik av honom.
Vissa delar av hans personlighet har emellertid en betydelse när man ska värdera den
svenska hanteringen av "Psilanderaffären": kungens envishet, hans starkt
utvecklade känsla för rätt och fel och den fasta övertygelsen att Sverige i rang inte
stod efter någon annan nation. Ett exempel på det sistnämnda är hans välkända
aversion mot att i Sverige tala franska. Man talade inte svenska i Frankrike, varför
skulle man då tala franska i Sverige? Kungens uppskattning av den soldat som gjorde
sin plikt och kämpade till det yttersta mot en övermakt är också viktig att komma
ihåg.
För att rätt bedöma Karl XII:s inställning till
"Psilanderaffären" är det av stort värde att kunna konstatera att han vid ett
par tillfällen under sina första regeringsår fick ta ställning till frågor av samma
karaktär. I Birger Wedbergs oerhört intressanta bok "Karl XII på
justitietronen" får man exempel på hur den unge kungen under perioden
december 1697-april 1700 yttrade sig i de justieärenden som kommit upp på allra högsta
nivå - rådet.
Av intresse i detta sammanhang är främst behandlingen av två
ärenden som rörde konvojer och "strykningen". Det ena rör kapten Per Olsson
(Olofsson) på Livland, vilken under en konvojresa 1695-97 drabbat samman med de
engelska fartygen Burlington och Siren. Olsson och hans officerare hade
inledningsvis lovat varandra att slåss till sista man. Efter några lag från båda håll
sjönk emellertid beslutsamheten hos Olsson och han strök. För detta blev han vid
hemkomsten 1697 åtalad. Amiralitetsrätten frikände kapten Olsson. Man hänvisade till
att kaptenens instruktion varit oklar och att artikel 154 i Sjöartiklarna inte var
tillämplig, då det inte handlade om en strid med fiender utan med fartyg från en
vänligt sinnad nation. Kungen tyckte det var konstiga vänner som skutit sönder det
svenska fartyget och sårat och dödat besättningsmän. Dessutom menade Karl XII att
Olsson förutom skepp och besättning också haft att ta hänsyn till Kungl. Majts
"respekt och höghet", i synnerhet som hela den engelska flottan varit
inom synhåll.
I diskussionen rörande fallet med Jonas Palmqvist, vilken under en
resa med Spes strukit för en stor engelsk-holländsk flotta och låtit hela den
medföljande handelsflottan bli uppbringad utan att göra något motstånd, återkom samma
tankar. Carl Piper menade exempelvis att om nu Palmqvists odds varit sämre än Olssons
så hade ett motstånd varit så mycket ärofullare.
Dessutom, om inte "strykande" officerare bestraffades
strängt, menades det från flera håll, så skulle engelsmännen uppmuntras ytterligare.
Både Palmqvist och Olsson benådades, men de fick inte tillbaka sina tjänster.
För Psilander måste dessa fall och andra tidigare har varit
välkända. Dessutom ska han, i alla fall enligt Munthe, ha haft en långt tydligare
instruktion på den här punkten än vad 1690-talets konvojchefer hade haft. Psilander
hade därför egentligen inget val. Han måste slåss så länge han bara kunde. I och med
att han gjorde det och kanske också beroende på hans lilla trick med att hissa flaggan
"i schau", så vann han Karl XII:s stora aktning. Psilanders snabba karriär
under 1710-talet berodde delvis på att flera högre officerare avgick eller dog, men hans
utnämning till landshövding måste ändå ses som ett tecken på kungens stora
förtroende för honom. Mot tappra officerare som kämpade till det yttersta oavsett odds
kunde kungen vara mycket nådig, men mot män som gav upp utan strid kunde han vara
hård. Han förlät således aldrig Adam Ludwig Lewenhaupt för kapitulationen vid
Perevolotjna och denne fick sitta i Ryssland till sin död 1719. Någon utväxling
ville kungen alls inte höra talas om.
Litteraturtips: Bengtsson,
F., Karl XII:s levnad. - Stockholm, 1935-1936 ; Wedberg, B., Karl XII på
justitietronen. - Stockholm, 1944 ; Hatton, R., Charles XII of Sweden. - New
York, 1969 (finns också på svenska) ; SBL 20 (artikel av Sven
Grauers) ; Tsar Peter och Kung Karl / redaktör S. Oredsson. - Stockholm, 1998.
Några exempel ur den oerhört rikhaltiga litteraturen om Karl XII. Voltaires arbete om
kungen är välkänt och utgivet på svenska flera gånger. En riktig gammal
"klassiker" är Jöran Nordbergs på officiellt uppdrag författade verk om
kungen och hans fälttåg: Nordberg, J., Konung Carl XII:s historia. - Stockholm,
1740. |