Ins:t
och upläst d. 3 April 1731
Edle, och högachtade wälwise och wälförnäma
Samtelige Städernas Respective Herrar
Fullmächtige.
Wälloflige Borgarståndet lärer icke illa uptaga, om
iag nödgas hos dem inlägga denna min förskrifft för Calmare Stads, af samptelige
Borgerskapet utnämde, och med wederbörlig Fulmacht försedde Rijksdags Fullmächtig,
Rådmannen Bengt Beckmark, hwilcken hos wällofl:ge Borgarståndet finner at åtskilliga
oförmodeliga swårheter honom möta, hwarigenom Säte och stämma uti wällofl:a Ståndet
han hindras at åtniuta. Detta at inlägga har Magistraten i Calmar med samfält
underskrifft genom deras bref mig om anmodat, och är jag så mycket mer förbunden dem i
deras begiäran wilfara, som iag wet, hwad förtroende och ynnest både Magistraten
därstädes, som samtelige Borgerskapet för bem:te H:r Rådman Beckmarck förklarat,
hwilcket och wällofl:ga Borgarståndet och lärer hafwa ärfarit af underskriften på den
hos dem af Stadzens fullmächtig upwiste Fulmachten. Wällofl:ge Borgarståndet lärer
lemna mig det loford, at iag alltid warit den, som deras Stånd mycket älskat, och
fördenskull hållit det för en ära och förmån, när något tilfälle kunnat yppas at
iag kunnat en och hwar betiäna, eller något godt för någon uträtta, och som iag
äfwen giärna sedt at alla af dem, hwars och ens privilegier oförkränkta skulle wäl
gå, derföre bär iag och til Städernas Herrar Fulmächtige det förtroende, at de på
denna min recommendation icke obenäget reflectera, och emedan H:r Rådmannen Beckmarck,
effter allas så wäl Magistratens i Calmar, som Borgerskapets derstädes åstundan samt
enhälleliga kallelse, kommit at blifwa Rådmani samma Stad, samt sedermera af alla
enhälleligen är worden utsed til Stadsens Rijksdags Fullmächtig, ty lärer och
Wällofl:ga Borgarståndet, nu mera icke afslå det honom förwägrade Sätet och
Stämman, sedan jag tilkiänna gifwit, huru högt Calmare Stad denna sin angelägenhet hos
mig recommenderat. Den rättwisa som wällofl:ga Borgarståndet behagar låta Calmare Stad
och Borgerskapets derstädes utskickade fulmächtig wederfaras, är iag altid så wäl som
Calmare Stad willig med all ärgifwenhet at wedergiöra och förblifwa Städze
Samtelige Städernas Respective Herrar
Fulmächtiges
Tiänstwilligste Tiänare
G von PSILANDER
Stockholm d. 2 April:s
1731
Riksarkivet, R 1221, nr 99 |
Noter
Någon formell bestämmelse om antalet representanter som
varje stad hade rätt att utse fanns egentligen inte. Stockholm hade flest, ofta ca 10
stycken. 1731 utfärdades en förordning om att detta antal inte fick överskridas. Först
1748 blev antalet reglerat även för övriga städer. Deltagarantalet vid de tidiga
frihetstida riksdagarna varierade därför kraftigt. 1719 bestod borgarståndet av 148
ledamöter, medan det 1723 endast utgjordes av 90 riksdagsmän. Många mindre städer slog
sig samman om en riksdagsmän då det var städerna själva som hade att bekosta deras
uppehälle i Stockholm. Vid borgarståndets omröstningar gällde principen en man = en
röst. En flerstadsrepresentant hade alltså bara en röst.
1731 reglerades också vilka som hade rösträtt vid
städernas val av riksdagsmän. Utestängda var de som inte hade burskap, inte skött sina
medborgerliga plikter m.fl. I vissa städer medförde detta rösträtt för kvinnor, t.
ex. om de övertagit en avliden makes eller fars rörelse.
Valbar var, enligt 1731 års förordning infödd svensk
man, sedan minst sju år bofast i staden och till denna betalande en årlig avgift. I
praktiken representerades städerna företrädesvis av magistratspersoner, d.v.s.
borgmästare eller rådmän.
ärgifwenhet = tillgivenhet
Källa: Sveriges riksdag, bd 5. - Stockholm, 1934, s.
235-273 |