|
Riksdagen 1734 inkallades mot bakgrund av den situation
som utvecklat sig i Polen. Karl XII:s gamle motståndare August II hade avlidit i
början av 1733. De viktigaste kandidaterna till den lediga tronen var den avlidnes
son Fredrik August och Stanislaus Leszczynski, som nästan 30 år tidigare uppsatts på
den polska tronen med svenskt stöd. Han var därför ganska naturligt Sveriges kandidat
och fick också stöd av Frankrike. Österrike och Ryssland ställde sig på Fredrik
Augusts sida.
För Sverige var situationen rätt delikat. Drömmen om
ett framgångsrikt revanschkrig mot Ryssland levde, men det rådde också en stark
osäkerhet om hur starkt Frankrike var villigt att engagera sig i Polen.
I september 1733 valdes Stanislaus till kung, vilket
direkt besvarades av ett ryskt angrepp. Den nyvalde kungen tvingades fly till Danzig. Den
franska regeringens framstötar i Stockholm ledde inte till något, då man på svensk
sida betvivlade Frankrikes vilja att engagera sig kraftfullt på svensk sida. Det enda som
Casteja, Frankrikes sändebud, lyckades utverka var tillstånd att få värva och köpa
vapen i Sverige.
Riksdagen öppnades den 14 maj 1734. På riddarhuset
valdes Charles Emil Lewenhaupt till lantmarskalk efter en jämn kamp med Samuel Åkerhielm
d. y., som ansågs mer neutralitetsvänlig än Lewenhaupt. Stämningen på riksdagen kom
också att utvecklas i alltmer krigisk anda. Det avslöts ett avtal med Danmark, vari de
båda länderna garanterade varandras besittningar och utlovade ömsesidig hjälp vid ett
fientligt anfall. De gamla förbindelserna med Turkiet återupptogs.
Mot kriget arbetade rådet. Det formulerades ett
betänkande vari betonades bristerna i krigsmakten och de problem som ett svenskt
ingripande kunde leda till för förhållandet till England och Preussen.
Defensionsdeputationen inkom med ett memorial, vilket meddelade att ett krig med Ryssland
fordrade 18 rangskepp, 8 fregatter, 2 brigantiner, och 21 galärer. Deras utrustning och
proviantering skulle kosta 1 039 730 daler silvermynt. Därtill kom kostnader för arméns
utrustande och proviantering. Dessutom skulle en ansamling av en armé av nödvändig
styrka alldeles blottställa hemlandet. (1)
Slutresultatet blev att riksdagen utmynnade i ett
godkännande av regeringens försiktiga politik.
Riksdagsmannen Gustaf von Psilander
Hos Gjörwell,
vars uppgifter sedan övertagits av Munthe och andra, nämns inte riksdagen 1734
uppräkningen av de riksdagar Psilander deltog i. Av detta kan man få uppfattningen att han
inte deltog. Det finns emellertid mycket som talar för motsatsen: i den av Henel utgivna
förteckningen över riksdagsmän återfinns också Gustaf von Psilander, han har inte
undertecknat någon av länsstyrelsens skrivelser till domkapitlet i Kalmar från den 4
juli till årets slut, i den bunt av meritförteckningar som insändes från
Kalmar länsstyrelse i slutet av november saknas Psilanders och som skäl anges att han befinner sig "wid
riksdagen". Slutligen är hans ansökan om att erhålla den vakanta presidentposten av
allt att döma författad på plats i Stockholm. (2) Det
sistnämnda torde bevisas av att ansökan är inlämnad den 16 december och tjänsten
blivit ledig genom Taubes utnämnande till riksråd den 12 december.
I riksdagsprotokollen dyker det inte upp någon
Psilander mer än ett par gånger. Det förefaller dessutom som om Peter von Psilander
deltog i riksdagen som representant för någon annan ätt, vilket gör det svårt att
veta vilken som avses. En friherre von Psilander deltog i en deputation som skulle granska
slottsbyggets framskridande och likaledes i den deputation som den 16 december utsågs att
uppvakta kungen och drottningen. Sannolikt handlar det i båda fallen om Gustaf.
Inom ett område finner man tydliga spår av Gustaf von
Psilander. Mot bakgrund av det ovan behandlade utrikespolitiska läget diskuterades inom
defensionsdeputationen Sveriges försvar och då närmast hur det försvaret mot Ryssland
borde läggas upp. Skulle det förläggas en galäreskader till Finland?
De vid riksdagen närvarnde flaggmännen, samt
landshövdingarna Psilander och Siöblad, ombads inkomma med sina synpunkter. Psilander,
viceamiralen Peter Feif, chef för Stockholmseskader och därför närmast berörd av
förslaget, samt schoutbynachten Theodor Anckarcrona framlade den 3/8 1734 ett gemensamt
yttrande.
De avstyrkte förslaget att förflytta hela eller delar
av galärflottan till Finland. Den måste hållas samlad och den enda lämpliga hamn som
kunde komma i fråga i Finland var Helsingfors. Dock var skärgården utanför inte isfri
så tidigt att man kunde räkna med att den svenska galärflottan skulle komma till sjöss
före den ryska. Stockholm var i detta avseende en bättre förläggningsplats. Dessutom
skulle det vara svårt att Finland uppdriva den nödvändiga bemanningen för
galärflottan. Provianteringen kunde också vålla problem.
Defensionsdeputationen begärde också in förslag till
en ny flottplan. Amiralen Carl Hans Wachtmeister avgav ett eget yttrande liksom Psilander
och hans kamrater. Från båda hållen betonades galärflottan, vilket stod i motsats till
Amiralitetskollegiums tankar. I varje fall i Psilanders & co förslag hängde detta
samman med den värdering man gjorde av Sveriges utrikespolitiska position. För de tre
flaggmännen syntes ett krig med Ryssland endast kunna vara en följd av ett ryskt
angrepp. I ett sådant läge skulle Sverige kunna få hjälp från någon annan sjömakt -
i stil med den situation som rådde efter fredsslutet Hannover 1719 och den därpå
följande hjälpen från England. Då hade det varit tydligt att ett sådant samarbete
klarade av att hålla den ryska huvudflottan blockerad, men däremot inte
kunde utgöra något
skydd mot den grundgående galärflottan. Det var därför naturligt för de tre
flaggmännen att rekommendera en satsning på den svenska galärflottan.(3)
Defensionsdeputationen slutliga förslag innebar ett
ambitiöst nybyggnadsprogram under de närmaste 4-5 åren. För 300 000 dlr smt
skulle 63 nya fartyg byggas, främst sådana lämpade för skärgårdskrig. (4)
Övriga marina frågor
Vid riksdagen 1734 konstituerades för
första gången en protokollsdeputation, vars uppgift att var att granska
kollegiernas protokoll. Initiativet kom från borgarståndet. På riddarhuset
blev det en intensiv diskussion om nödvändigheten av en sådan nymodighet.
Flera potentiellt berörda kollegieledamöter uttalade sig för en sådan
deputation, under hänvisning till att då skulle alla få se hur väl de skött
sitt arbete. Andra menade att det hela skulle bli synnerligen tidsödande, i
synnerhet som även de olika fackdeputationerna hade anledning att ta del av
"sina" kollegiers protokoll. Det beslöts dock att bifalla borgarståndets
förslag.
En av dem som talade för deputationens
värde, dock först efter att den beslutats, var greven och amiralen Carl Hans
Wachtmeister. Den 26 juni framträdde han på riddarhuset och meddelade att
det alls inte skulle vara något problem att få upp Amiralitetskollegiets
protokoll från Karlskrona. Det vore därtill synnerligen välkommet att
ständerna granskade protokollet, så att alla kunde se hur alla gjort sin
plikt. Vore det så att tiden inte kom att räcka till kunde man alltid
inrätta en deputation som fortsatte arbeta efter det att riksdagen
avslutats. Två dagar senare var han åter i elden för att påminna om att
Amiralitetskollegiets protokoll måtte granskas bland de första. Den 3
juli påminde Wachtmeister om att Amiralitetsöverrättens protokoll också
skulle måtte granskas. Tre dagar senare återkom han till frågan och begärde
ståndets tillstånd att personligen få skicka efter kollegiets protokoll.
Riksrådsvalet
Efter överamiralen Claes Sparres död i april 1733
saknade flottan representant i rådet. Den 10 december 1734 sammaträdde ståndens
elektorer och dagen därpå upplästes deras förslag. Det såg ut så här:
1. Presidenten, friherre Evert Didrik Taube
2. Amiralen och landshövdingen Gustaf von Psilander
3. Amiralen greve Carl Hans Wachtmeister
Av de tre kandidaterna var Psilander äldst - född
1669. Taube var född 1681 och Wachtmeister 1689. De båda sistnämnda hade tjänstgjort
vid flottan oavbrutet, medan Psilander varit landshövding sedan 1716. Att Fredrik I
utsåg Taube till riksråd har man velat förklara med kungens förtjusning i Taubes
dotter Hedvig. Taube hade varit president i Amiralitetskollegium sedan 1731 och
dessförinnan under mer än ett decennium varit chef för Stockholmseskadern. Han hade
alltså en gedigen erfarenhet och stod dessutom först bland kandidaterna. Det kan
därför knappast sägas vara anmärkningsvärt att Taube blev vald, även om man kan
misstänka att kungens val påverkades av kopplingen till familjen Taube. (5) Någon tvekan kring utnämningen kan man i alla fall
inte förmärka i rådsprotokollet. Ständernas deputation överlämnade sitt förslag och
förklarade sig vara nöjda oavsett vilken av kandidaterna kungen valde. Denne meddelade
rätt snart att hans val fallit på amiral Taube och då de andra riksråden var grevar
ämnade han också upphöja Taube i grevligt stånd.
(1). Danielson, H., Sverige och
Frankrike 1727-1735. - Lund, 1920, s. 302f.
(2). Av allt att döma reste Psilander
upp till riksdagen i början av juni 1734. Den 16 maj 1734 omtalar han i ett brev till
magistraten i Västervik sin riksdagsresa som något nära förestående. Den 3 juni är
han fortfarande kvar i Kalmar, men nästa brev från länsstyrelsen till magistraten i
Västervik den 19 juni saknar Psilanders signatur.
(3). Som en kuriositet kan
nämnas en ordväxling i Sekreta utskottets stats- och defensionsdeputation den 3/2 1720.
Arvid Horn meddelade att den engelske ambassadören sagt honom att ryssarna antagligen
inte skulle utrusta sin huvudflotta, då de ändå inte kunde uträtta något mot den
engelska flottan. Psilander genmälde att de likväl kunde "bry oss med sin
gallei esquader", se Riksarkivet, RA 2396. Ryska styrkor härjade
mycket riktigt i Umeåtrakten i slutet av maj. Likväl var 1720 års härjningar blygsamma
jämfört med föregående års.
(4). Dannert, L., Svensk
försvarspolitik 1743-1757. - Uppsala, 1943, kap. 1
(5). Carl Tersmeden (1715-1797) umgicks i
sin ungdom mycket med familjen Taube. Tersmedens far skall ha varit bekant med amiralen
sedan en vistelse i England i början av 1700-talet. Enligt vissa uppgifter ska fadern
till och med ha varit vittne till striden vid Orford Ness. Claes Sparre var befryndad med
Tersmeden, så den blivande sjöofficeren blev snabbt bekant med flottans ledning. Någon
alldeles tilltalande bild av det blivande riksrådet Taube ger inte Tersmeden. Ivrig
spelare, som förslösat en förmögenhet och beredd att till fullo utnyttja kung Fredriks
förtjusning i äldsta dottern. Carl Tersmeden var för övrigt bekant med Peter von
Psilander, men nämner inte dennes fader. Tersmeden, C., Amiral Carl
Tersmedens memoarer, del I. - 2. uppl. - Stockholm, 1919 |