| Under
1700-talets två första decennier var påfrestningarna på landets ekonomi stora.
Krigsmaktens behov prioriterades, vilket bland annat fick till följd att statens tjänare
inte fick ut sina löner. Under de första åren efter 1700 fick de i allmänhet ut halva
lönen, men 1711 bestämdes att av löner över 500 daler skulle endast 1/4 utgå. 1715
anmälde Statskontoret att det inte fanns några medel alls för civila löner. Karl XII
införde då löningssedlar, vilka då bättre tider infann sig skulle kunna omsättas i
resa pengar. I väntan därpå skulle den ge innehavaren en årlig ränta på 6 procent. I
det rådande ekonomiska läget måste till och med detta ha varit en högst osäker
tillgång och löningssedlarna var väl i det närmaste värdelösa. (1) Efter Gustaf von Psilanders död i mars
1738 inlämnade hans båda yngsta, då ännu ogifta döttrar, en böneskrift till Kungl.
Majt. I denna omtalar de att att arvet efter fadern inte var stort nog för att de skulle
kunna "hafwa tilräckelig utkombst".(2)
Munthe omtalar detta och drar därav slutsatsen att Psilander dog fattig och kopplar ihop
denna slutsats med krigsårens bistra ekonomiska läge. Mot detta kan man invända att
kriget slutade redan 1721 och det förefaller mig riskabelt att dra alltför stora växlar
på döttrarnas böneskrift. Hur stor var "tilräckelig utkombst"? Hur
stort var arvet? Någon bouppteckning finns inte bevarad. Det är därför omöjligt att
utifrån böneskriften säga något säkert om Psilanders ekonomiska ställning 1738. Inte
heller går det att säga något bestämt om hur den varit dessförinnan. Döttrarna
Psilander bör väl närmast ha menat att deras del av arvet var otillräcklig för att
leva ståndsmässigt i avsaknad av andra inkomstkällor. "Fattig" är sannolikt
ett väl kraftigt ord i sammanhanget.
Några detaljer kan vara värda att poängtera. Redan 1720, alltså
innan kriget var slut, hade Psilander råd att skicka båda sina söner på en
utrikesresa. När Köpmansgillet i Visby 1724 behandlade ett förslag om inköp av
en "Spanienfarare", ett fartyg som skulle användas för saltimport, förklarade
sig landshövding Psilander vara beredd att gå in med 1000 daler, vilket motsvarade en
sextondels andel. (3) Skulle en fattig ämbetsman kunna eller
våga detta? Gick Psilanders handelsintresse utöver detta? Ägde han andelar i andra
fartyg eller näringsverksamheter? Det finns åtskilliga intressanta frågor i
sammanhanget och jag hoppas så småningom att kunna ge svar på i alla fall en del av
dem.
Det bör finnas åtskilligt intressant arkivmaterial som kan belysa
ämnet, exempelvis Riksens ständers kontor med handlingar rörande lönefordringar från
det stora nordiska krigets år. (4) Den av Karl XII 1712
införda förmögenhetsbeskattningen vari en "självdeklaration" var ett
centralt element är också intressant i sammanhanget.
(1). För flottans del var situationen
redan tidigt besvärlig, se: Amiralitetskollegiets historia II. - Malmö, 1974, s.
59-65. I samband med utrustandet av Öland 1704 gick det åtskilliga klagobrev
från Marstrand till Stockholm och Karlskrona. Bristfällig utrustning, brist på
proviant, uteblivna löner - det var inte lätt att vara i statens tjänst. Statens skuld
för de utgivna löningssedlarna har angivits till över 1, 2 miljoner daler s:mt, se
exempelvis: Julén, J., Om Sveriges statsskuld 1718 och betalningen av densamma. -
Göteborg, 1916, s. 27. Julén uppskattar den totala statsskulden till över 60
milj. daler s:mt, vilket motsvarade mer än 320 milj. i 1916 års penningvärde. Som en
liten jämförelse kan sägas att i det årets statsbudget beräknades statens sammanlagda
utgifter till strax över 400 miljoner.
(2). RA, Biografica
(3). Steffen, R., Köpmansgillet i
Visby 1694-1944. - Lund, 1944, s. 48
(4). Julén anför några exempel på
utbetalningar inom denna kategori. Bland de största fordringsägarna fanns bland annat
Magnus Stenbocks arvingar, som fick ut 43, 827 daler s:mt och Hans Wachtmeisters, till
vilka utbetalades 24, 910 daler s:mt. Grauers ger något andra siffor i fallet
Wachtmeister. Sålunda ska hans totala lönefordringar ha uppgått till strax över 50,
000 daler s:mt, varav hans arvingar i ett par omgångar totalt utfick närmare 80%, se Grauers,
S., Ätten Wachtmeister genom seklerna, del II. - Johannishus, 1946, s. 342f.
Sammanlagt var det över 6,000 fordringsägare som tillsammans begärde över 10
milj. daler s:mt. Vissa skulder efterskänktes dock, se Julén o. a. a., s. 73-75 |