2.1.8. De svenska
sändebuden
I detta sammanhanget är det främst den svenska
utrikesrepresentationen i England, Holland och Frankrike som är av intresse. Mycket av
deras arbete vid den här tiden kretsade kring handelsfrågor. Köpmän som begärde
hjälp med att få loss sina fartyg, generella klagomål mot kaparnas instruktioner och
liknande.
I Paris representerades Sverige sedan 1702 av Daniel Cronström
(1655-1719). Cronströms största betydelse låg som förmedlare av de konstnärliga
förbindelserna mellan Sverige och Frankrike, inte minst genom sin vänskap med Nikodemus
Tessin d.y. med vilken han stod i livlig korrespondens. Hans politiska insatser stod inte
i paritet med de kulturella.Viktiga ärenden mot slutet av Karl XII:s regering
anförtroddes åt ett speciellt sändebud, Erik Sparre. Mycket av de svensk-franska
förhandlingarna fördes också genom franska sändebud till Karl XII.
I Haag representerades Sverige sedan Nils Lilieroots hemresa 1703 av
det förutvarande sändebudet i Paris, Johan Palmqvist (165?-1716). Palmqvist, för
övrigt bror till den olycklige chefen på Spes, har efterlämnat ett oerhört
omfattande arkiv, både från tiden i Paris och den i Haag. Mycket av Palmqvists arbete
rörde kommersiella frågor, men han spelade också en viktig roll som förmedlare av
nyheter från Västeuropa. Han korresponderade livligt både med Kanslikollegium i
Stockholm och fältkansliet och har härigenom uppenbarligen också spelat en roll i
"affären Psilander".
Sveriges representant i London var Christoffer Leijoncrona
(1662?-1710), diplomat och poet. Leijoncrona hade vistats i England i många år, först
som kommissionssekreterare och efter dennes död 1691 som tillförordnad envoyé. 1697
utnämndes han till resident och 1703 till extraordinarie envoyé. Leijoncrona hade genom
sin långa vistelse i England och giftermålet med företrädarens engelska styvdotter
kommit att bli väl etablerad i det engelska samhället. SBL ägnar mer utrymme åt hans
litterära verksamhet än åt den diplomatiska. Att Leijoncrona, trots det i allmänhet
goda förhållandet mellan Sverige och England, hade ett drygt arbete med de många
klagomål svenska köpmän inlämnade mot de engelska kaparnas härjningar är säkert.
Såväl under 1690-talet som under 1700-talets första decennium var detta ett
återkommande problem.
Leijoncrona var också medelpunkt i den så kallade "Svenska
klubben" i London, i övrigt bestående av den svenskfödde Jacob Bancks, sjöofficer
och parlamentsledamot ; John Oriot, född i Stockholm och storimportör av varor från
Östersjöområdet ; konstnären Michael Dahl ; amiralen George Rooke, ledare av den
engelska eskadern vid Köpenhamn 1700 ; parlamentsledamöterna William Rich, Richard
Neville och Tanfield Vachell, samtliga med egendomar i Berkshire och möjligen ytterligare
några. Väldigt lite är tyvärr känt om den här klubben. Egentligen bygger allting på
några brev bland Leijoncronas handlingar och några mycket korta anteckningar av George
Vertue rörande de medaljer som Bengt Richter utförde över klubbens medlemmar vid sitt
besök i London 1702-1703. |