Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

 

2.1.8. De svenska sändebuden

I detta sammanhanget är det främst den svenska utrikesrepresentationen i England, Holland och Frankrike som är av intresse. Mycket av deras arbete vid den här tiden kretsade kring handelsfrågor. Köpmän som begärde hjälp med att få loss sina fartyg, generella klagomål mot kaparnas instruktioner och liknande.

I Paris representerades Sverige sedan 1702 av Daniel Cronström (1655-1719). Cronströms största betydelse låg som förmedlare av de konstnärliga förbindelserna mellan Sverige och Frankrike, inte minst genom sin vänskap med Nikodemus Tessin d.y. med vilken han stod i livlig korrespondens. Hans politiska insatser stod inte i paritet med de kulturella.Viktiga ärenden mot slutet av Karl XII:s regering anförtroddes åt ett speciellt sändebud, Erik Sparre. Mycket av de svensk-franska förhandlingarna fördes också genom franska sändebud till Karl XII.

I Haag representerades Sverige sedan Nils Lilieroots hemresa 1703 av det förutvarande sändebudet i Paris, Johan Palmqvist (165?-1716). Palmqvist, för övrigt bror till den olycklige chefen på Spes, har efterlämnat ett oerhört omfattande arkiv, både från tiden i Paris och den i Haag. Mycket av Palmqvists arbete rörde kommersiella frågor, men han spelade också en viktig roll som förmedlare av nyheter från Västeuropa. Han korresponderade livligt både med Kanslikollegium i Stockholm och fältkansliet och har härigenom uppenbarligen också spelat en roll i "affären Psilander".

Sveriges representant i London var Christoffer Leijoncrona (1662?-1710), diplomat och poet. Leijoncrona hade vistats i England i många år, först som kommissionssekreterare och efter dennes död 1691 som tillförordnad envoyé. 1697 utnämndes han till resident och 1703 till extraordinarie envoyé. Leijoncrona hade genom sin långa vistelse i England och giftermålet med företrädarens engelska styvdotter kommit att bli väl etablerad i det engelska samhället. SBL ägnar mer utrymme åt hans litterära verksamhet än åt den diplomatiska. Att Leijoncrona, trots det i allmänhet goda förhållandet mellan Sverige och England, hade ett drygt arbete med de många klagomål svenska köpmän inlämnade mot de engelska kaparnas härjningar är säkert. Såväl under 1690-talet som under 1700-talets första decennium var detta ett återkommande problem.

Leijoncrona var också medelpunkt i den så kallade "Svenska klubben" i London, i övrigt bestående av den svenskfödde Jacob Bancks, sjöofficer och parlamentsledamot ; John Oriot, född i Stockholm och storimportör av varor från Östersjöområdet ; konstnären Michael Dahl ; amiralen George Rooke, ledare av den engelska eskadern vid Köpenhamn 1700 ; parlamentsledamöterna William Rich, Richard Neville och Tanfield Vachell, samtliga med egendomar i Berkshire och möjligen ytterligare några. Väldigt lite är tyvärr känt om den här klubben. Egentligen bygger allting på några brev bland Leijoncronas handlingar och några mycket korta anteckningar av George Vertue rörande de medaljer som Bengt Richter utförde över klubbens medlemmar vid sitt besök i London 1702-1703.

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2000-07-29 12:16

Föregående sida: 2.1.7. Utrikespolitiken 1700-1702

Nästa sida: 2.2. Läget i Västeuropa