2:13. Det diplomatiska
spelet om Spanien
För Frankrike och Österrike var den spanska tronföljdsfrågan av
oerhörd betydelse. Båda parterna arbetade intensivt på att få sina arvsanspråk
godkända av Karl II. För de inte omdelbart inblandade sjömakterna England och Holland
var inte övertygade om att någondera alternativen var särskilt lyckliga. I jakten på
en kompromisskandidat hittade man den bajerske kronprinsen Josef Ferdinand (1692-1699),
på mödernet härstammande från det spanska kungahuset.
För de båda huvudkonkurrenterna var det naturligtvis inte
särskilt tilltalande at gå miste om hela kakan och tanken på en delning kom alltmer in
i bilden. I september 1698 slöts ett avtal mellan Wilhelm III och Ludvig XIV, som innebar
att den franske kronprinsen skulle erhålla kungarikena Neapel och Sicilien, en del av
Toscana och Baskien. Den österrikiske pretendenten skulle få hertigdömet Milano och den
bajerske kronprinsen skulle erhålla det egentliga Spanien, besittningarna i Sydamerika
och de Spanska Nederländerna.
Detta avtal blev emellertid känt i Madrid och väckte en våldsam
förbittring. 14 november 1698 reagerade man med ett av Karl II underskrivet testamente:
Josef Ferdinand skulle ärva det odelade spanska imperiet!
Europas framtida karta var i detta läge avhängigt av ett barns
hälsa. Prinsen var emellertid ett rätt sjukligt barn. I januari 1699 insjuknade han på
nytt och läkarna stod maktlösa. På morgonen 6 februari dog Josef Ferdinand i Bryssel,
ännu inte sju år gammal. Kurirer förmedlade budskapet till Europas hov. Läget var
plötsligt totalt förändrat. |