2.3.2.1. Kontraband
I 1661 års fördrag mellan Sverige och England, artikel 11, finns
följande definition av begreppet kontraband: "But it is only provided, that no
goods called goods of contraband, and in particularly, that no money,
provisions, weapons, fire-arms, with their appurtenances, fire-balls, gun-powder, match,
bullets, spear-heads, swords, lances, pikes, halbers, ordnance, mortarpieces, petards,
grenadoes, rests, bandeliers, saltpetre, pistols, small shot, pots, head-pieces, backs and
breasts, or such kind of armour; Soldiers horses; all furniture necessary for horses,
holsters, belts, and whatsoever warlike instruments; as also, that no Ships of war, or
Convoys, be furnished to the Enemy, without peril, in case they be taken, of being
adjudged lawful prize, without hope of restitution."
Något längre ner i texten följer så passusen:
"But it shall be lawful for either of the confederates and
his people or subjects to trade with the enemies or rebels of the other, and to carry them
any merchandize whatsoever not above excepted..."
Det är värt att jämföra denna artikel med vad som stipulerades
í 1656 fördrag
mellan samma länder:
Art. II: Wheras in the XIth Article of the Treaty lately
made at Upsal in 1654, betwixt England and Sweden, it was agreed and specified what goods
and merchandize should hereafter be declared contraband and prohibited ; it is now by
virtue of the said article established, that only those hereafter mentioned
shall be reckoned prohibited, and consequently not to be disposed of to the enemies of
either, viz. bombs with their fuses and other appurtenances, fire-balls, gunpowder,
matches, cannon-ball, spears, swords, lances, pikes, halberts, guns, mortars, petards,
granadoes, musket-rests, bandaliers, saltpetre, muskets, musket-balls, helmets,
headpieces, breastplates, coats of mail, cuirasses, and the like kind of arms ; soldiers,
horses, with all their furniture, pistols, houlsters, belts, and all other warlike
instruments and also ships of war. Money shall also be reckoned among the goods with which
the enemies are not to be supplied..."
Den centrala skillnaden, ovan markerad med fet stil, är att i1656
års fördrag var det klart uttalat att endast de uppräknade varorna skulle omfattas av
begreppet kontraband. Dock fanns en separat text till detta avtal, vari de engelska
förhandlarna deklarerade att avtalets regler om kontraband endast gällde om Sverige
avstod från att exportera beck, tjära och annat skeppsmateriel till Spanien under det
pågående kriget. (1) Så från engelsk sida ansåg man trots
allt att "naval stores" var kontraband. Någon motsvarande deklaration fanns
inte i anknytning till 1661 års avtal.
I fördraget från 1661 var ordalydelsen sådan att det gick att
finna stöd för en tolkning som innebar att de uppräknade varorna bara tjänade som
exempel. Eftersom det också fanns en passus som gav stöd för en motsatt tolkning, så
var det logiskt att konflikter skulle uppkomma.
Inte nog med den något förvirrade traktatsmässiga situationen.
Det existerade också instruktioner för kapare. Dessa var inte helt klara på den här
punkten. Å ena sidan togs tjära, beck och annat skeppsmateriel upp i kontrabandslistan,
men samtidigt betonades det att svenska fartyg med riktiga pass inte skulle hindras.
Förutom detta fanns det också en kunglig proklamation från 1665 som direkt uttalade att
tjära, beck, master, segelduk och annat skeppsmateriel var kontraband.
Så situationen var förvirrad, vilket också handläggningen av de
enskilda fallen visade.
I fallet med det svenska fartyget "Arms of Plymouth",
från Göteborg med destination Frankrike, vilket uppbringades av engelsmännen och i
augusti 1692 avgjordes vid prisdomstolen i London ansågs tjära och beck vara kontraband
av själva domstolen. Ärendet överklagades till "Lords of Appeal", vilka gick
på samma linje. Slutligen avgjordes frågan genom att kungen och rådet beslöt att
intäkterna från försäljningen av lasten samt skeppshandlingarna skulle överlämnas
till ägarna. Detta bör rimligen innebära att man på högsta ort menade att tjära och
beck inte var kontraband. Under resten av kriget var praxisen skiftande, men det var inte
ovanligt att skepparen ålades att sälja lasten i ett neutralt land eller i England.
Under Spanska tronföljdskriget hände samma sak åtskilliga gånger. Någon fast linje
fanns inte. Ibland togs det hänsyn till att tjära och beck var typiskt inhemska,
svenska, centrala exportprodukter. Ibland spelade detta ingen roll. Sedan hände det
också att man som orsak för att inte frige fartygen angav andra orsaker, såsom
bristfälliga pass. (2) Passens utformning är en
intressant fråga som jag återkommer till.
Om man tittar på de instruktioner som utfärdades för de engelska
kaparna, så kan man utgå från 1693 års instruktion. I punkt 2 talas om att
fördrag mellan England och andra makter ska respekteras till punkt och pricka. I nästa
paragraf redovisas ett viktigt undantag. De svenska provinserna i Tyskland ska
anses som delar av det Tyska riket och eftersom kejsaren var i krig mot Frankrike ska
sådana fartyg vara "lovliga". I punkterna 5-7 definieras kontraband såsom
varande bland annat tjära och beck, men detta ska inte gälla för svenska fartyg. För
dessa ska fördraget från 1661 observeras. 1704 års instruktion är så gott som
identisk i dessa avseenden. I en bilaga till Kommerskollegiums instruktion till Psilander
för 1703 redovisas de varor som man från svensk sida ansåg vara kontraband.. Den
överensstämmer till stora delar med 1661 års lista. Saknas gör "no money,
provision". Listan anknyter i och med detta mer till avtalet från 1656.
Hursomhelst är det lätt att förstå de svenska köpmännens
irritation över den situation som rådde. Trots de fördrag som gällde, vilka verkade
tydliga i sin definition av de varor som som räknades som kontraband, blev likväl ett
stort antal svenska fartyg uppbringade. I de flesta fall släpptes de, men det var
naturligtvis extra kostnader förbundna med de förseningar som uppstod. Kanske blev man
tvingad sälja för ett sämre pris etc.
Commeatus
"Commeatus" - provisions, närmast
livsmedel. (3) En del svenska författare har hävdat att det
var i detta begrepp som problemet låg. (4) Från engelsk sida
skulle man härunder vilja innefatta i synnerhet järn, timmer, hampa, tjära och andra
"naval stores". Av vad som framgår ovan är detta ett missförstånd. Dessa
varor, så kallade "naval stores", ville man från engelsk sida placera in under
det övergripande kontrabandsbegreppet. I ett bekant yttrande från 1745 av Henry Penrice,
vid den tiden president i "High Court of Admiralty", så skulle 1661 års
traktats definition av kontraband inte uppfattas bokstavligt. (5)
De varor som uppräknades var enbart menade att ses som exempel. Formuleringen "But
it is only provided, that no goods called goods of contraband, and in particularly, that
no money,..", skulle kunna stödja en sådan tolkning.
I behandlingen av Psilanders konvoj är frågan om kontraband och "provisions"
lyckligtvis av underordnad betydelse. Frågan om fartygens öde avgjordes inte av
prisdomstolen, utan av drottning Anne och rådet. Det var inte handelsfartygens last som
var det centrala utan Psilanders agerande i "stryksaken" och förhållandet
Sverige-England. En fråga för diplomater!
(1). Cromwell, O., The writings and
speeches of Oliver Cromwell, vol IV. - London, 1947, s. 910-911
(2) För en uttömmande diskussion av
dessa problem se Verzijl, J., The law of maritime prize. - Dordrecht, 1992,
s. 311ff, 334ff, 380ff med flera ställen.
(3) I Stiernman, A., Samling utaf
kongl. bref , stadgar och förordningar &c Sweriges rikes commerce... - del 3. -
Stockholm, 1753, s. 331f återges ett brev till residenten Leijonbergh i
London från 1665, vari tydligt framgår att "commeatus" på sin höjd
skulle kunna innefatta allehanda förnödenheter såsom tobak, salt, vin och specerier -
inte tjära, beck, järn eller andra varor som inte används för direkt mänsklig
konsumtion.
(4) Se till exempel Fahlborg, B.,
Sveriges yttre politik 1660-1664. - Stockholm, 1932, s. 209.
(5) För detta yttrande se Verzijl,
s. 312. I R. G. Marsdens samling "Documents relating to law and custom of the
sea", vol. II. - London, 1916, s. 318ff finns ett brev som
i tiden ligger före detta yttande. Där ber Penrice flottans ledning om råd huruvida han
bör betrakta beck och tjära som kontraband. I brevet synes han själv luta åt motsatt
uppfattning, så man kan anta att han fått nya instruktioner. |