Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

6.11. Riksrådsvalen 1719-1734

Formerna för valet

Regeringsformen 1720, § 13: "Konungen äger styra riket sino med och således icke utom, mindre emot riksens råds råde." Rådets betydelse hade varit liten under det karolinska enväldet. När Karl XII begav sig ut i kriget hade rådet närmast ignorerats och istället hade större befogenheter givits till en rad av kollegierna. Under kungens långa frånvaro kom rådets makt att öka, särskilt sedan kungen tvingats söka sin tillflykt till Turkiet efter nederlaget vid Poltava.  Kungens missnöje med rådet var stort och efter hans hemkomst 1715 tog rådets inflytande alldeles slut. Detta var ett förhållande som förstås ändrades efter enväldets fall.

Traditionellt hade kungen själv valt medlemmarna i rådet, men efter enväldets fall kom ständerna att hävda sin rätt till inflytande. I regeringsformen 1719 stadgades att kandidater till rådet skulle utses av ett särskilt riksdagsutskott. 24 adelsmän, 12 präster och 12 borgare skulle utses av respektive stånd och efter avlagd tysthedsed överlägga om lämpliga namn. Till varje ledig plats skulle tre kandidater nomineras. Några riksråd fick inte utses mellan riksdagarna.

I regeringsformen 1719  stod inget om formerna för monarkens beslut, men i 1720 års regeringsform stipulerades att det skulle ske i sittande råd. Kungen ägde dock fortfarande rätt att välja vilken som helst av de nominerade utan någon votering i rådet. Det fanns alltså en betydande frihet som en tålmodig och härsklysten monark skulle kunna utnyttja för att gradvis omskapa rådet till ett fogligare instrument. Ständerna sökte på diverse sätt att inskränka denna möjlighet. Någon gång diskuterades förord för vissa kandidater, men oftare att begränsa deras antal. En idé som diskuterades var att man först gav kungen tre kandidater till den första lediga rådsplatsen. När han sedan valt en av dessa lät man de båda andra stå kvar och fyllde på¨med ett nytt namn. 1723 gjordes ett slags försök i den riktningen. Två platser var lediga och elektorerna nominerade bara tre personer, inte sex som varit det normala. Emellertid bad kungen att få utse alla tre till riksråd, vilket ständerna godkände fast det var en mer än man avsett. Borgarståndet tyckte också att 24 var för många.

1727 upsattes ånyo 24 kandidater till 8 platser. Prästeståndet var missnöjda med detta och deras elektorer hade yrkat på att man skulle dela listan i två delar och därmed kanske inte behöva nämna fullt så många. 

Som tidigare nämnts upprättades riksrådsförslagen av särskilda elektorer. Stånden i sin helhet nöjde sig oftast med att acceptera deras förslag utan diskussion. 1719 bildar ett undantag från regeln.

Kandidaterna

Som tidigare berörts var Psilander vid tre riksdagar uppsatt bland rikrådskandidaterna. Hur anmärkningsvärt var det egentligen att han trots detta inte blev utnämnd? Ett sätt att mäta detta kan vara att titta på samtliga de personer som under riksdagarna 1719-1734 var riksrådskandidater. Hur många av dem nominerades flera gånger? Vid riksdagarna 1720 och 1731 företogs inga riksrådsval.

Det är i alla fall intressant att notera hur få kandidater som nominerades mer än en gång: Berndt Otto Stackelberg 1719 och 1727 ; Hugo Johan Hamilton 1719 och 1727 ; Psilander 1719, 1727 och 1734 ; Johan Carl Strömfelt 1719 och 1727 ; Sven Lagerberg 1719 och 1723 ; Conrad Ribbing 1719 och 1727 samt baron Carl Hans Wachtmeister 1719 (dock av ständerna struken från förslaget) och 1727. Av dessa blev Strömfelt och Lagerberg utnämnda vid sin andra nominering. Stackelberg och Hamilton satt 1719 i rysk fångenskap och deras nominering var menat som en hedersbetygelse. 1727 lät kungen i fallet Stackelberg särskilt meddela ständerna att han verkligen övervägt denne. Dock var Stackelberg inte närvarande vid riksdagen och dessutom oumbärlig som general en chef i Finland. Som ett tecken på sin höga uppskattning för Stackelberg lät kungen i stället utnämna honom till fältmarskalk. Conrad Ribbing hade tillsammans med sin bror Per tidigt arbetat för enväldets avskaffande och suttit i kommissionen över Goertz. 1723 satt han i placeringsdeputationen, vilken sysslade med utmönstring och omflyttning av officerare. Under arbetet fick han naturligt nog många fiender och ska bland annat ha hotats till livet. Ribbing hade ett rykte för stor duglighet och blev 1731 president i Bergskollegium. 

Psilander var den ende som uppsattes på förslag vid tre olika riksdagar. Likväl utsågs han inte till riksråd. Vilken var anledningen till detta? Ansågs han  "omistlig" som landshövding eller tyckte kungen att andra kandidater var bättre lämpade i de aktuella situationerna? Psilander stod både 1719 och 1727 långt ner på listan och kandidaterna placerades i princip i den ordning som elektorerna enats. 1719 var situationen, som tidigare nämnts, egentligen speciell då en sjöman bort utnämnas och Psilander var den ende nominerade. 1734 var Evert Didrik Taube placerad först av de tre kandidaterna.

Mot slutet av frihetstiden inrättades en ny regel vid riksrådsval. I paragraf 14 av "Förordningen om lagarnas behöriga verkställighet"  av den 12 nov. 1766 stadgades att den som tre gånger varit uppförd på rådsförslag och förkastats skulle i fall han nominerades en fjärde gång ensam föreläggas kungen. Detta, som ju var en tydlig inskränkning i kungens rätt att fritt välja, accepterades dock av Adolf Fredrik.

Källa: Ståndsprotokollen ; Stavenow, L., Om riksrådsvalen under frihetstiden. - Uppsala, 1890

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2003-10-14 20:39

Nästa sida: Psilander blir friherre 1719